Det ingen vet är att resultatet av alla mina universitetsstudier är en handfull spridda poäng. Att jag har åtta poäng religionshistoria vet jag med bestämdhet, liksom uppsatserna i historia och statskunskap, samt fem poängs mentalitetshistoria. Men utöver det? Inget mer från baskursen i teologi, det vet jag. Det var ganska snart efter gymnasiet, jag gick troget och skrev tentor men det var två inlämningsuppgifter per åttapoängskurs och dem gjorde jag alldeles för stora. Så de blev inte till. Utom till allra första kursen, den som vi hade Kaarina Drynjeva i, där fick jag ihop en uppsats och mitt ex en annan, alldeles innan ett år gått och det var för sent. Kaarina Drynjeva, med sin ödmjuka och respektingivande hållning och sin glöd. Ännu efter tjugofem år minns jag hur hon knockade mig.
Nästa gång jag prövade på universitetslivet var jag äldre. Då hade jag övat upp mig på att skriva utan att hjärteblodet flöt ut, så B-uppsatserna gick bra, men med tentorna var det värre. Jag gick upp på några och blev lika besviken i varje ämne över att man klarade dem på ordbajseri och rena spekulationer. Jag sköt upp de flesta till "någon gång när jag har läst". Så gick det år efter år. Ingen frågade efter de där poängen, för jag hade inte lån, utan jobbade, och kunde hålla uppe fasaden.
Innanför var det kaos. Som jag minns det, kände jag mig inte det minsta förpliktigad av de där tentorna, men det måste ju ha varit en gnagande ångest att restskulden växte och växte. Jag skulle väl ha blivit tvungen att ta ett bad i ekluten och ordna upp allting, dra in institutionerna och lägga upp en avtentningsplan, men annat hände och jag försvann ett tag.
Jag tror jag har liknande erfarenheter som de som hamnar i skuldfällan eller i missbruk av något slag. Samma skygglappsbeteende, samma fasaväckande förtjusning över att det "går ett tag till", samma ångest inför att resa sig upp och få överblick över träsket man trampar i. Samma vilseledande berättelse om sitt liv som alltid lurar åtminstone en: huvudpersonen.
(Utmaning: Fortsätt skriva: "Det ingen vet är att...")
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ojdu. Den var sorglig och skarp. Och jag fastnade som lim i Kaarina Drynjeva. Ett namn som en ballerina skulle kunna ha.
SvaraRaderaNåt som är svårt att sätta fingret på, som glider undan. Men skarpt som sagt, jag tyckte mycket om.
Börja aldrig med tennis. Det kan starta oskyldigt med nån liten ATP-turnering, men sen växer det och du hamnar i GrandSlamträsket, måste ha större och större fixar. Akta;)
Nu har jag läst på Skrivpuff att du tyckte att det här blev trist. Så nu känns det lite dumt.
SvaraRaderaMen ibland är det ogestaltade det bästa. Ibland är det gott med orensade blåbär.
SvaraRaderaJag gillar slutet om hur vi lurar oss själva genom att bygga historier som passar för stunden men kanske inte i ett längre perspektiv!
SvaraRaderaMen du det tar tid för universitetet att förstå din fantastiskt kreativa begåvning. Så skriv så att "hjärteblodet flyter"!
Jag känner nåt liknande, för jag är där, mitt i nu. Jag blir lixom aldrig klar med saker för jag finner inte tiden och när jag väl har tiden vill jag göra något annat som gör mig lycklig för stunden. Samtidigt sitter man här och känner fan vad skönt om jag blev klar med de där poängen. Men det är väl heller aldrig försent. En poäng i taget kan man ta.
SvaraRaderaMycket fint och äkta beskrivet. Framförallt tilltalade mig det sista stycket
SvaraRaderadet ingen vet är att du är bäst Marmoria. och smartatst och skriver så himla bra jämt.
SvaraRaderaför mycket komplimanger kan ge biverkningar så jag slutar nu, tack för din feedback hos mig.