I västerfönstret mot skymningslandet hänger mina terapueter. De är alla psykodynamiska på ett eller annat sätt, någon har till och med psykoanalytisk skolning - många, många läroår för att behärska konsten att sitta och hålla käft och ta betalt för det. Där hänger de i varsin ampel, mina fem terapeuter, upplockade på olika loppisar under tjugohundratalets första decennium, ur lådor med krimskrams och stötta äggkoppar - "allt i lådan tio kronor styck".
Det har inte blivit mycket av dem sen jag hängde upp dem. Ingen har ännu till exempel återfått förmågan att tala. De är alla rufsiga och försagda, till synes eviga offer för det nya årtusendets paradigmskifte med KBT och snabba fixar. Råkar någon i rummet säga ordet "kognitiv" - det händer - sprattlar de till, om de är vakna, och hänger sedan lealösa över ampelkanten, tills man har gett dem litet vatten och en läkerol.
Jag hoppas de ska komma sig.
Det är rofyllt att ha dem där. Jag skulle aldrig hänga dem i ett fönster som vetter mot öst.
(fotnot: KBT = kognitiv beteendeterapi)
(Utmaning: Skriv om ett loppisfynd)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
nej vilken ide Marmoria. där hänger din terapeuter!!! Åh så kul
SvaraRaderaUnderbar ide! Och bra skriven!
SvaraRaderaGillade extra mycket inledning.Välskrivit som vanligt.
SvaraRadera