Han vänder åter som en hund till sina spyor. Till henne, hon som hånade honom när hon drack, bedrog honom när hon var nykter men som bar hans hjärta som en talisman under det solkiga trikånattlinnet.
Han minns hur hon var under ungdomstiden, när de båda var lovande teologistuderande och efter varje uppbrott - ja, de var många alltifrån början - hamnade i säng på varje fest. Han hade älskat hennes briljans, hennes passion för idéer, om än inte för människor. Det senare förstod han inte då, att människor egentligen inte intresserade henne. Det var därför hon sökte så förtvivlat, främst bland de inflytelserika männen på institutionen.
Han blev prästvigd, inte hon. Hennes biskop tyckte inte om hennes vandel. Inte någon annan biskop heller. Hans vandel är inte bättre den, men han är inte kvinna.
Något började nöta på henne när hon insåg att hon aldrig skulle komma att bli präst. Polityren gnoddes av. Hon blev tydligare, åtminstone för honom.
Han älskar henne inte men hon har hans hjärta. Han återvänder för att få mer av ingenting. Han är inte stolt. Det är ett kuschat djur i honom som vill dit. Till henne, hon som slår och smeker med samma hand.
Nu är hon saggig och gultandad men han anar ännu en nittonårig student, guldhårig och obstinat, som utmanar professorn i religionspsykologi. För honom finns det fortfarande något djupt erotiskt i det minnet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag är kär i hela det första stycket. Vänder åter som en hund till sina spyor, och talismanen under det solkiga trikånattlinnet. Det luktar som alldeles för gamla sängkläder i min näsa, men också som ren tvätt som hängt ute i april. Jag tycker om dubbelheten, hans brist på stolthet, det djupt mänskliga i den här texten (förlåt den klichén, men ibland känns dom alldeles rätt.
SvaraRaderaKan du vara så god att skriva mer om dom.
) Här kommer den borttappade parentesen.
SvaraRaderaJag håller med, spyor och talisman och borttappad stolthet. Vill också läsa mer!
SvaraRadera