Snubbla

Han får gå nätt nu. Skjuta fötterna framåt i de blekta skotskrutiga tofflorna, en halv fot i taget. De är för stora plötsligt, tofflorna, liksom armbandsklockan på den gråvita armen, liksom kragen kring hans smala hönshals. Han får gå nätt men nu är det bråttom. Affären stänger om en halvtimme och han måste ha bananer. Maten får han från kommunen, det enda han köper själv är bananer och ett och annat päron. Päron är gott men de kostar mer än tjugo kronor kilot. Bananer mättar mer.

Han reser sig upp från tevefåtöljen. På parketten är det lätt att gå, glider så fint. Tröskeln parerar han också. Fallet kommer vid hallmattan, som sticker upp åtta millimeter ovanför nålfiltmattan. Hans reflexer är inte tillräckligt snabba. Ansiktet slås upp blodigt mot garderobens hörn och det knakar misstänkt i höften. Han väntar på smärtan men den kommer inte... Jo. Han ligger, sannolikt med bruten lårbenshals, i sin egen hall. Ingen känner honom längre. Maten kommer först på onsdag. Larmet gör fin nytta där det ligger vid sängen.

De första dygnen, efter att han klarlagt att han inte kan kräla till sovrummet, går tankarna i ungefär samma banor som vanligt. Han blir orolig över att inte kunna följa uppdateringen av aktiekurserna på text-teve. Han saknar Maj-Britt. Han är hungrig. Aktierna, Maj-Britt, magen. Aktierna. Maj-Britt. Magen. Och smärtan som ilar och dunkar. Han sticker ut tungan, får i sig litet levrat blod. Det smakar gott. Tungan är som en torr svamp. Han ligger i sitt kiss.

Följande dygn tänker han bara på döden. Inte på döden i allmänhet, utan på hans förestående död på hallmattan Han förstår att det är vad som kommer att ske. Så futtigt ett liv. Men han är god för tre miljoner. Det tröstar något.

Vid ett tillfälle när han är mycket svag, ringer det på dörren. Maten. Han har väntat på detta. Han sträcker ut armen och skrapar på dörren med en stövelknekt. Nu är han mycket svag. Det ringer åter på dörren och han försöker ropa med sin torra hals och smälla stövelknekten i dörren utan att skada målningen. Ytterligare en ringning. Han lyckas inte göra sig hörd. Det enda hoppingivande nu är att grannarna ska se att det hänger mat för sju dagar på handtaget. Att de ska förstå att något är fel.

Han börjar domna bort oftare och oftare. Smärtan flyttar till ett ställe innanför mellangärdet. Han tänker på vad släkten ska säga när de får se att han och Maj-Britt sparat ihop så mycket. Gnott och gnetat öre efter öre. Nu skulle han kunna flina åt dem. Visa vem som blev rikast. Han skulle kanske kunna säga något om allt som de talat om bakom hans rygg. Att han är opraktisk och att han fortfarande vänder skjortkragarna. Säga något avsnoppande. Som om han...

Nu finns han bara som en liten blå stråle innanför sitt vänstra öga. Allt är eter. Hans näsborrar darrar. Han bryr sig inte om att kämpa. Munnen så torr. Tungan som en halvt vittrad tegelsten. Nu finns han bara... inte mer.

(Utmaning: skriv om att snubbla)