Läkaren är liten och muskulös, tittar bredvid ditt ansikte när han pratar: ”Jag ska inte hymla,” säger han. ”Vi fick bort det mesta av tumören men inte allt. Ingen kan säga något om prognosen förrän vi kopplat in strålningsdoktorerna. Om ens då.” Du ställer frågor, kommer med hypoteser. Det är du igen. Du är med oss. Ett dygn efter operationen är du som vi mindes dig och du nickar och viftar med ditt lilla bandagerade huvud. Läkaren stryker sig i nacken, pillar under näsan. Händerna får inte vila. Vi tänker alla samma sak: hur beter han sig när han opererar?
Ronden passerar. Den här gången var det du som hade de flesta frågorna, inte vi andra. När du skrevs in satt du liknöjd och ville inte veta någonting. What a difference a day makes. Man hör den svagt från din radiokudde. Du är inte nöjd med kudden, och inte med frukosttiderna, och han i sängen bredvid har inte fått ett ordentligt utskrivningssamtal. Vi andra ler lyckligt mot varandra, blir så uppsluppna att vi börjar skämta: ”Du behöver inte strålning, för du bor i ett radonhus. Vi lägger dig bara vid golvbrunnen i tvättstugan.” Det är som ett lock har öppnats. Vi kanske bara får glädjas en dag eller en vecka eller en månad men just nu kan vi pusta ut. Det första steget på en mödosam färd är taget och det var lättare än vi trott.
(Utmaning: skriv om att hymla)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Sorgvackert
SvaraRaderaTycker om den vackra galghumorn, huvudpersonen påminner mej om Dartanjang, med det lilla bandagerade huvudet och det pigga missnöjet.
SvaraRaderaFin text om vikten av att ta vara på dagen. Mitt i eländet är ju faktiskt livet kvar, om än lite annorlunda, skämtsamheten understryker det.
SvaraRaderaGillar också humorn som man tar till för att orka med.
SvaraRaderaHumor för att överleva. Fint.
SvaraRaderaUsch.
SvaraRaderaEn av mina bästa kompisar for upp med dottern i fredags.
jaja vet inte vad jag ska skriva bra