Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

måndag 22 november 2010

För jaget

När jag har Buddhas namn på tungan är det vått. Allt är vått. Vad är det som läcker? Det finns inget jag som är skilt från resten. Från universum, kan man säga. Från dig. Men det finns väl heller inte något du.

Jag sitter i uppmärksamhet och blodet flyter runt i ådrorna, sjunger sin milda sång. Jag ser inget från min palmhydda, bara regnskog, orkidéer, små apor. Inget mänskligt liv. Två gånger om dagen äter vi. Recitation efteråt. Vi utlänningar har små häften men jag hänger inte med. Det är stort att se människorna, männen, i brandgula dräkter som jag. Sen går vi tillbaka till våra enmanshyddor, där vi ska tillbringa all vaken tid i meditation.

På morgnarna går vi runt och tigger. Det är en stor ära för dem som bor i byn att få ge men äran för oss att få ta emot är nästan lika stor.

Jag är ingen riktig munk. Jag har bara hamnat här. Det är ett uppdrag.

Jag mediterar inte hela tiden. Det vore omöjligt för mig. Jag dagdrömmer mycket, fantiserar, räknar ut tal som jag minns från gymnasiet. Ja, jag minns tal från gymnasiet! Det ska jag säga min fru, som sände mig hit för att jag var för ouppmärksam. ”För mycket uppe i huvudet”. Så sa hon.

Hon sa att jag inte fick komma tillbaka förrän jag ”kunde möta henne”. Så sa hon.

Hon ställde ultimatum.

Jag har varit borta i sex veckor nu. Eftersom jag bara är medföljande till henne, som har jobb på ambassaden, har det gått. Ingen behöver mig egentligen. Min fru kommer upp och kollar. Hon har kommit ett par gånger. Pressat och känt hur mör jag är, som man känner på en biff. Beslutat att jag ska hänga längre.

Så känner jag mig: hängmörad. Jag lär mig hur man ska bete sig, jag har förstått det mesta av tänket men jag är inte redo att ge mig hän. Det som min fru kallar ”för mycket uppe i huvudet” ser jag som sprattlande gubbar i bröstet, som aldrig kommer till ro.

Jag är rädd för att överge dem.

Ja, jag sitter faktiskt här och är livrädd. Rädd för mitt sinne. Rädd för mig själv. Rädd för att förlora mig själv. För ett jag skilt från resten av universum är en illusion. Det syns inte men jag kämpar för min illusion.

(Utmaning: skriv om ett utmanande uppdrag)

6 kommentarer:

  1. Spännande läsning, utmananade precis som uppdraget. Snuddar en aning vid min NaNo-berättelse om pilgrimsfärden, du vet.

    För mig är dagdrömmeri, fantasier även det en sorts meditation.

    SvaraRadera
  2. Du har så rätt. Poesi var inte med på kursen :D och är inte heller min grej, som du säkert har märkt tidigare.

    Gör inte för stort väsen av mina kommentarer igår. Alla vet att du kan skriva. Det var mer jag som tränade mig på att läsa.

    Mest för att i framtiden kunna se mina egna brister.

    Ursäkta.

    SvaraRadera
  3. Hmm pressad situation.
    Fint flyt och bra text.
    Tycker om slutet där han ändå inte vill vara någon annan än sig själv.

    SvaraRadera
  4. Han utmanar! Klart att han är rädd.

    SvaraRadera
  5. Intressant text om att utmana sig själv. Bra miljöbeskrivningar.

    SvaraRadera
  6. Blir osäker på om han trivs eller inte. Kanske både och? Jag som trodde det var ett plus att ha mycket i huvudet, men det är klart - sikten blir kanske skymd. Gillade texten.

    SvaraRadera