Det skriks och skräller i huset. Klockan är kvart över fem, pappa har just kommit hem från jobbet och volymen i huset har dragits upp ytterligare. Det känns inte bara i öronen utan det nyper i tinningarna också. Nyper hårt. Ödets ironi, som magistern brukar säga. Ödets ironi att en ljudkänslig person som jag skulle födas in i det här huset.
Jag sitter instängd på mitt rum med ett levande ljus. Antingen får jag bränna ljus eller inte, det kommer jag inte ihåg, men man måste ha stämning när man skriver önskelistor.
Min grymma hemlighet är att jag inte önskar mig någonting.
Den grymma verkligheten är att jag måste verka som om jag gör det. Som om jag är normal på alla sätt och vis. Detta är inte fråga om en sketen önskelista, utan om familjens heder och ära.
Jag blundar en stund, låtsas vara Karin eller Ann-Marie, sen skriver jag, som bedövad:
Blockljus
Jeans, helst Gul&Blå Marilyn
Böcker
Date-spray
Kläder
Där tar det stopp. Några skivor kan jag inte komma på. Jag vet inte vad som gäller och jag vet inte hur man får reda på det. Plötsligt har alla samma skiva och jag har ingenting fattat. Musik är jobbig. Den går inte att ta på. Det är annat med böcker. Allt går att läsa, det är som att äta. Och ingenting är inne eller ute.
Jag kopierar texten till sju papper. Nej, nu blev det fel. Jag knycklar ihop det sista papperet och tar fram ett nytt, drar ut skrivbordslådan och plockar fram en pensel och den lilla koppen med pressad citron som jag gjorde i smyg uppe i köket. Sen skriver jag med citronsaften på det sjunde papperet:
”Jag önskar att mamma och pappa ska skiljas och att jag blir adopterad av moster Helena.”
Ibland kan man inte säga om man får en klump i magen eller om en försvinner. Jag tittar på papperet, vet vad jag skrivit men ser ingenting. Medan jag plockat fram kuvert och adresserat dem har det torkat och jag skyndar mig att skriva den påhittade listan ovanpå. Denna lista med den hemliga, sanna önskningen skickas förstås till moster Helena.
Hon kommer inte att märka något.
Papperet är litet, litet buckligt, förstås.
Kanske hon lutar sig mot ett element med önskelistan i handen någon gång när hon står och pratar med morbror Rolf? Lutar sig så länge att skriften träder fram? Nästa år kanske blir ett lyckoår? Om inte, vet jag inte hur jag klarar mig. Det är inte bara att de alltid bråkar, så att man får ont i magen. Jag känner mig som om jag är född i fel familj. Jag har ingenting att göra med de här personerna.
Jag lägger till ett hjärta med ”God Jul” i på kuverten. Sen suckar jag och öppnar dörren till krigsscenen utanför mitt rum. Jag har alltid ont i magen.
(Utmaning: skriv om en önskelista)
tisdag 30 november 2010
måndag 29 november 2010
I smidiga jeans
Det är bäst om försommaren, när björkens löv har antagit sin frodigaste färg och största storlek. Björk kan man använda till så mycket. Man kan dricka saven och man kan göra kärl av barken. Björkens bark heter näver. Du kanske märker att jag är gammal lärare? Gammal och gammal, född fyrtiofem. Jag fick gå i förtid och jag njuter av varje dag. Varje dag med mina strövtåg. Just innanför skogsbrynet går jag, tassar fram med mina mjuka kängor, som ett lodjur på jakt.
Jag är ledigt klädd. Gammal oljerock, om det behövs, bekväm polotröja och så smidiga, elastiska jeans. Jag ser inte gammal ut. Det betyder ingenting, för ingen ser mig. Jag håller mig skyld. Helst under hängbjörken vid Solsta kvarn. Ibland, när jag ser något riktigt vackert, går jag ner på knä. Jag spanar mot de badande. Till Solsta går barnen ensamma, för det är så säkert i kvarndammen, som otroligt nog är långgrund. En tolvårig flicka bottnar överallt. Det har jag själv sett. Jag har sett en flicka promenera tvärs över dammen med ett ljus. Det var innan jag blev pensionerad. Jag hade henne i skolan. Livet bjuder på så mycken skönhet.
Jag tycker bäst om när flickorna har badat och kommer upp åt mitt håll. Vattendroppar som gnistrande månstenar. En del låter solen torka sina kroppar. Det älskar jag. Då öppnar jag gylfen på mina smidiga jeans och börjar tillfredsställa mig själv. Det behövs så litet från min sida. Retningen skapas av anblicken av de små nymfetterna i sanden, hur de lutar sig mot varandra, fnissar, en kaskad av vått hår. Jag kan inte vänta länge. Jag kommer stående. Det är ljuvligt att få orgasm när man står upp.
Mulna dagar, när flickorna inte klär av sig, utan leker i strandkanten i sina prosaiska små paltor, får jag ta till fantasier. Då ser jag dem för mig som de vankas mig en solig dag, med blottade kroppar och toppiga små bröst, och så leker jag med tanken på att piska dem lätt på stjärten, eller fantiserar om att de kommer fram till mig och betjänar mig med sina munnar och händer. Det kan också hända att jag ser dem komma fram och trycka sig mot mitt ben, oskuldsfullt och ivrigt, få sin första orgasm.
Konstigt nog njuter jag ännu mer av mina strövtåg nu när jag är pensionär. Allt trist och vardagligt med barnen har jag lämnat bakom mig, Lagan, Nissan, Ätran och Viskan. Disciplinering. Ansvar. Nu är de liksom lössläppta från mig och därigenom – kan du förstå det? - närmare.
Du är den första jag berättar det här för – min hemlighet sedan fyrtio år. Jag har förstått att du inte har något tal. Men beställa i baren, det kan du, rackare där! Ja, dig kan inte ens din mor nånsin ha tyckt var vacker. Och spasmerna gör att du spiller ut halva drinken. Varför går du inte på McDonalds om hörnet och skaffar en pappmugg? Eller ska jag göra det åt dig? Jag fattar inte ens vad du vill. Gomspalt OCH CP-skada! Du har inte haft tur, du. Ta det inte personligt men du ser ut som ett troll. Jag utgår från att min hemlighet stannar hos dig.
(Utmaning: skriv om något motbjudande)
Jag är ledigt klädd. Gammal oljerock, om det behövs, bekväm polotröja och så smidiga, elastiska jeans. Jag ser inte gammal ut. Det betyder ingenting, för ingen ser mig. Jag håller mig skyld. Helst under hängbjörken vid Solsta kvarn. Ibland, när jag ser något riktigt vackert, går jag ner på knä. Jag spanar mot de badande. Till Solsta går barnen ensamma, för det är så säkert i kvarndammen, som otroligt nog är långgrund. En tolvårig flicka bottnar överallt. Det har jag själv sett. Jag har sett en flicka promenera tvärs över dammen med ett ljus. Det var innan jag blev pensionerad. Jag hade henne i skolan. Livet bjuder på så mycken skönhet.
Jag tycker bäst om när flickorna har badat och kommer upp åt mitt håll. Vattendroppar som gnistrande månstenar. En del låter solen torka sina kroppar. Det älskar jag. Då öppnar jag gylfen på mina smidiga jeans och börjar tillfredsställa mig själv. Det behövs så litet från min sida. Retningen skapas av anblicken av de små nymfetterna i sanden, hur de lutar sig mot varandra, fnissar, en kaskad av vått hår. Jag kan inte vänta länge. Jag kommer stående. Det är ljuvligt att få orgasm när man står upp.
Mulna dagar, när flickorna inte klär av sig, utan leker i strandkanten i sina prosaiska små paltor, får jag ta till fantasier. Då ser jag dem för mig som de vankas mig en solig dag, med blottade kroppar och toppiga små bröst, och så leker jag med tanken på att piska dem lätt på stjärten, eller fantiserar om att de kommer fram till mig och betjänar mig med sina munnar och händer. Det kan också hända att jag ser dem komma fram och trycka sig mot mitt ben, oskuldsfullt och ivrigt, få sin första orgasm.
Konstigt nog njuter jag ännu mer av mina strövtåg nu när jag är pensionär. Allt trist och vardagligt med barnen har jag lämnat bakom mig, Lagan, Nissan, Ätran och Viskan. Disciplinering. Ansvar. Nu är de liksom lössläppta från mig och därigenom – kan du förstå det? - närmare.
Du är den första jag berättar det här för – min hemlighet sedan fyrtio år. Jag har förstått att du inte har något tal. Men beställa i baren, det kan du, rackare där! Ja, dig kan inte ens din mor nånsin ha tyckt var vacker. Och spasmerna gör att du spiller ut halva drinken. Varför går du inte på McDonalds om hörnet och skaffar en pappmugg? Eller ska jag göra det åt dig? Jag fattar inte ens vad du vill. Gomspalt OCH CP-skada! Du har inte haft tur, du. Ta det inte personligt men du ser ut som ett troll. Jag utgår från att min hemlighet stannar hos dig.
(Utmaning: skriv om något motbjudande)
lördag 27 november 2010
Mormorsmagi
Diska är rutin och njutning. En tanke på ingenting men ändå en tanke. Svagt i bakgrunden Stravinskys Eldfågeln. Detta är enda stunden hon unnar sig musik. Alltid från radion. Hon har inte en cd-skiva i huset. Om hon hade cd-skivor skulle hon diska dem också och se dem gnistra i regnbågens färger. Nu är det det prosaiska som hon diskar: tallrikar, karotter. Många glas och några grytor. Och samtidigt som Eldfågeln lyfter ger hon upp ett skri. Hon är inte skuren. Det är ingen kniv. Hon vet inte vad det är men hon föreställer sig att det känns som ett ormbett. Hon lyfter upp det sargade fingret. I det dinglar sockertången, den hon ärvt av mormor. Det gör ändå ondare när tyngdkraften får verka. Snabbt trycker hon ut tången och ger sig själv fri.
Sockertången var känd under sin storhetstid för sin gripkraft. Man måste ha moccabitsocker till den. Vanliga sockerbitar trasade den sönder.
Hon gör i ordning sitt hus för natten. Drar ner persienner, borstar tänder, tvättar sig litet. I fingret tre röda hack. Det dunkar svagt. Hon kan inte komma på hur sockertången hamnat i disken eller hur mekanismen öppnat sig. Det är magi. Mormors spretiga händer har sträckt sig från andra sidan. Vad handlar det om? Politik, moral, religion? Religion och moral, förstås. Alltid med mormor. Vad man ska tro, hur man ska leva. Hon fnittrar åt sin övertro. Funderar på att ringa mamma och berätta att mormor kommit med ett budskap. Mamma skulle bara säga en sak:
– Men vilka amsagor!
(Utmaning: skriv om något gripande)
Sockertången var känd under sin storhetstid för sin gripkraft. Man måste ha moccabitsocker till den. Vanliga sockerbitar trasade den sönder.
Hon gör i ordning sitt hus för natten. Drar ner persienner, borstar tänder, tvättar sig litet. I fingret tre röda hack. Det dunkar svagt. Hon kan inte komma på hur sockertången hamnat i disken eller hur mekanismen öppnat sig. Det är magi. Mormors spretiga händer har sträckt sig från andra sidan. Vad handlar det om? Politik, moral, religion? Religion och moral, förstås. Alltid med mormor. Vad man ska tro, hur man ska leva. Hon fnittrar åt sin övertro. Funderar på att ringa mamma och berätta att mormor kommit med ett budskap. Mamma skulle bara säga en sak:
– Men vilka amsagor!
(Utmaning: skriv om något gripande)
fredag 26 november 2010
På cirkus
Ingrid är hundra år och det bästa hon vet är cirkus. Det är sällan det kommer någon cirkus till vår lilla stad men så ofta vi kan tar vi med henne på cirkus i alla fall. Det blir inte långa stunder för Ingrid blir fort trött. ”Vi sitter på handikapplats invid manegen,” tecknar vi i hennes handflata och hon ler sitt glamourleende. För bara sjuttio år sedan var hon själv artist.
Vi är alltid två som tar henne dit, Markus och en till. Det är viktigt att Markus är med. Han tecknar bäst och han är bäst på att beskriva vad som händer. ”Nu går hon ner i spagat på linan! Nu jonglerar hon med tre brinnande facklor!” Han håller svadan uppe och Ingrid konstaterar i min hand att det är mycket eld på cirkus nu för tiden. Och det är förstås sant.
När Ingrid börjar skruva på sig i rullstolen lutar jag mig ner, frågar om vi ska gå. ”Gå redan?” tecknar hon längtansfullt. ”Men de dyra biljetterna!” ”Om du är trött ska vi gå.” tecknar jag bestämt. Hon sluter ögonen och nickar.
Sluttningen upp från manegen har precis den rätta vinkeln. Doften är nästan den helt rätta, för vi är i Nilssons stall. Ingrid är förvisso trött men hennes ögon brinner och hon har ont i händerna efter alla applåder. Någon gång på något etikseminarium på jobbet ska jag ta upp att vi för henne bakom ljuset, en blind och döv gammal gumma på sluttampen av sitt liv. Få till stånd en diskussion om det är rätt. Hon skrattar och hon applåderar och hon verkar göra Markus' beskrivningar till bilder och ljud att spara på. Men är det rätt?
(Utmaning: skriv om att pigga upp)
Vi är alltid två som tar henne dit, Markus och en till. Det är viktigt att Markus är med. Han tecknar bäst och han är bäst på att beskriva vad som händer. ”Nu går hon ner i spagat på linan! Nu jonglerar hon med tre brinnande facklor!” Han håller svadan uppe och Ingrid konstaterar i min hand att det är mycket eld på cirkus nu för tiden. Och det är förstås sant.
När Ingrid börjar skruva på sig i rullstolen lutar jag mig ner, frågar om vi ska gå. ”Gå redan?” tecknar hon längtansfullt. ”Men de dyra biljetterna!” ”Om du är trött ska vi gå.” tecknar jag bestämt. Hon sluter ögonen och nickar.
Sluttningen upp från manegen har precis den rätta vinkeln. Doften är nästan den helt rätta, för vi är i Nilssons stall. Ingrid är förvisso trött men hennes ögon brinner och hon har ont i händerna efter alla applåder. Någon gång på något etikseminarium på jobbet ska jag ta upp att vi för henne bakom ljuset, en blind och döv gammal gumma på sluttampen av sitt liv. Få till stånd en diskussion om det är rätt. Hon skrattar och hon applåderar och hon verkar göra Markus' beskrivningar till bilder och ljud att spara på. Men är det rätt?
(Utmaning: skriv om att pigga upp)
torsdag 25 november 2010
Skuld
Hennes namn betyder ”nödvändighet”. Jag tänker mig att hon är galen. Att hon inte vet vad skuld vill säga, inte i verkligheten, men att hon hemsöks om morgonen av tunga känslor som hon inte kan identifiera, känslor som hon sopar bort innan hon fortsätter spinna, spinna vad som komma skall.
Vem kan ta sig sådan makt? Att spinna ödestrådar?
Hon och Urd och Verdandi kan det.
Jag sprattlar i min tåt. Har alltid gjort det. Jag tror på orsak och verkan. Fatalist, vad trist!
Någon sa att jag skulle vila vid bilden av nornorna, som inte bara spinner ödestrådarna, utan också har tagit sig uppgiften att vattna och vårda världsträdet, vid vars fot de sitter.
En annan sa att man inte behöver förhålla sig till all nattstånden mytologi. ”Släpp taget,” sa han och för en stund svävade jag. Svävade på fasta marken, byggande min egen framtid men perspektivet blev förkrympt. Jag slapp ödet men jag såg bara mig själv. Där är jag nu och jag vill inte gå tillbaka. Jag hoppas att det bara är en fas. Att jag ska hitta en världsbild där jag inte är fruktansvärt ensam.
(fotnot: en av ödesgudinnorna (nornorna) i fornnordisk mytologi heter Skuld)
(Utmaning: skriv om skuld)
Vem kan ta sig sådan makt? Att spinna ödestrådar?
Hon och Urd och Verdandi kan det.
Jag sprattlar i min tåt. Har alltid gjort det. Jag tror på orsak och verkan. Fatalist, vad trist!
Någon sa att jag skulle vila vid bilden av nornorna, som inte bara spinner ödestrådarna, utan också har tagit sig uppgiften att vattna och vårda världsträdet, vid vars fot de sitter.
En annan sa att man inte behöver förhålla sig till all nattstånden mytologi. ”Släpp taget,” sa han och för en stund svävade jag. Svävade på fasta marken, byggande min egen framtid men perspektivet blev förkrympt. Jag slapp ödet men jag såg bara mig själv. Där är jag nu och jag vill inte gå tillbaka. Jag hoppas att det bara är en fas. Att jag ska hitta en världsbild där jag inte är fruktansvärt ensam.
(fotnot: en av ödesgudinnorna (nornorna) i fornnordisk mytologi heter Skuld)
(Utmaning: skriv om skuld)
onsdag 24 november 2010
Smyckeskrinet
Mamma lägger försiktigt schatullet på passagerarsätet. Nu ska det bli av – hon ska åka till Borlänge med smyckena på vägen till sjukhuset i Falun, där hon ska hälsa på pappa.
Snön yr. Redan i Persbo hamnar hon bakom plogbilen, som stolt rasslar, stånkar, skrapar fram i fyrtio. Kanske fyrtiofem. Den är sig själv nog. Snön har yrt upp mot mitträcket, djupa drivor, och körfälten har krympt. Mamma törs inte köra om. Först i rondellerna vid Kupolen kan hon rycka loss. Då har hon hållit på i en och en halv timme. Det börjar skymma och det knastrar och kryper i hennes nervbanor. Magiskt tänkande. Det kan ske en katastrof om hon inte når fram till pappa snart.
Schatullet skjutsas in under handskfacket. Det glimtar litet av grön marokäng när hon åker under gatlysena i Borlänge. Nu är vägen fri till Falun. Hon kör så snabbt hon vågar.
Men ron kommer inte när hon träffar pappa. Han har en blek dag, en ont-i-magen-dag och vita blodkropparna är uppe i trettiotvå. Snart måste han till Uppsala och strålas. Det är tungt för honom att tala och rösten, hans röst, är som om den kom från den andra sidan. Hon vill sitta där länge, länge men orkar bara en timme och en kvart. Då ber han henne gå. Middagen kommer. Han känner av så väl när man har tröttnat.
Hon märker inget omedelbart. Först när hon sitter i bilen och ser glassplittret på passagerarsätet förstår hon vad som har hänt. Någon har krossat sidorutan och tagit schatullet med smycken i. Hennes första impuls är att gå upp till pappa igen, fråga vad hon ska göra. Sånt här som har med bilen att göra brukar ju han... Hur får man tag på en sidoruta klockan fem en torsdagseftermiddag? Så kommer hon sig och ringer 112.
Den vänlige polisen som tar hennes vittnesmål frågar på slutet:
– Hur mycket var smyckena värda?
– Det vet jag inte. Jag var på väg att värdera dem för ett dödsbos räkning.
(Utmaning: skriv om en värdering)
Snön yr. Redan i Persbo hamnar hon bakom plogbilen, som stolt rasslar, stånkar, skrapar fram i fyrtio. Kanske fyrtiofem. Den är sig själv nog. Snön har yrt upp mot mitträcket, djupa drivor, och körfälten har krympt. Mamma törs inte köra om. Först i rondellerna vid Kupolen kan hon rycka loss. Då har hon hållit på i en och en halv timme. Det börjar skymma och det knastrar och kryper i hennes nervbanor. Magiskt tänkande. Det kan ske en katastrof om hon inte når fram till pappa snart.
Schatullet skjutsas in under handskfacket. Det glimtar litet av grön marokäng när hon åker under gatlysena i Borlänge. Nu är vägen fri till Falun. Hon kör så snabbt hon vågar.
Men ron kommer inte när hon träffar pappa. Han har en blek dag, en ont-i-magen-dag och vita blodkropparna är uppe i trettiotvå. Snart måste han till Uppsala och strålas. Det är tungt för honom att tala och rösten, hans röst, är som om den kom från den andra sidan. Hon vill sitta där länge, länge men orkar bara en timme och en kvart. Då ber han henne gå. Middagen kommer. Han känner av så väl när man har tröttnat.
Hon märker inget omedelbart. Först när hon sitter i bilen och ser glassplittret på passagerarsätet förstår hon vad som har hänt. Någon har krossat sidorutan och tagit schatullet med smycken i. Hennes första impuls är att gå upp till pappa igen, fråga vad hon ska göra. Sånt här som har med bilen att göra brukar ju han... Hur får man tag på en sidoruta klockan fem en torsdagseftermiddag? Så kommer hon sig och ringer 112.
Den vänlige polisen som tar hennes vittnesmål frågar på slutet:
– Hur mycket var smyckena värda?
– Det vet jag inte. Jag var på väg att värdera dem för ett dödsbos räkning.
(Utmaning: skriv om en värdering)
tisdag 23 november 2010
Kurunegalagänget
Det började med att jag stod under en gänglig papaya en eftermiddag i Kurunegala och hörde den mest makalösa röst. Den kom från huset intill och fortsatte, flödande, och tårar kom i mina ögon. Jag kunde inte bärga mig, utan gick till grinden och ringde på.
– Vem är det? frågade jag den lille pojken som öppnade. Kaude?
– Jag hämtar herrn, sa han.
Herrn kom, herrn var Saman men det visste jag inte då.
– Det är Dame Kiri Te Kanawa, förstås, från ett kassettband, log han. Så ni gillar opera?
– Jag tycker om vackra röster.
Saman och jag blev kärnan i det lilla gänget som träffades en gång i veckan, på tisdagarna. Till att börja med lyssnade vi bara på musik, sen utvidgades vår horisont, vi diskuterade böcker och hade play readings. Det var Saman, en pensionerad domare, och Rohini, hans fru, det var jag, en ung biståndsarbetare, det var Rajendran, en stressad läkare på ortens sjukhus och det var Sister Mary, en katolsk nunna med en hemlig vurm för opera. Vi kallade oss ingenting – fast Rajendran försökte mynta namnet Fabulous Five. Vi hade inga agendor, ändå blev det inget kallprat. Böcker var svåra att få tag på och relativt dyra, så vi lånade av varandra, berättade eller delade med oss av valda stycken. Oftast satt vi i trädgården, under jakträdet som Saman monterat högtalare i.
Vill jag flytta mig tillbaka till mina år i Kurunegala, tänker jag inte på mitt jobb utan på Rohini, när hon försynt lade fram en häpnadsväckande analys av någon historisk roman, eller på Sister Mary, när vi cyklade hem igen i kolmörkret och hon visslade Porgi amor. Till gruppen kunde jag vända mig med mina kulturkrockschocker, de plattade till vägen för mig med sina händer och gav mig självförtroende i kniviga situationer. Möjligen gav jag dem också något men det kändes inte så. Jag var så ohyggligt ung. Vårt val av litteratur var inte alltid det mest avancerade men jag brukar ändå tänka att det var i Sri Lanka jag lärde mig läsa.
(Utmaning: skriv om en gruppering)
– Vem är det? frågade jag den lille pojken som öppnade. Kaude?
– Jag hämtar herrn, sa han.
Herrn kom, herrn var Saman men det visste jag inte då.
– Det är Dame Kiri Te Kanawa, förstås, från ett kassettband, log han. Så ni gillar opera?
– Jag tycker om vackra röster.
Saman och jag blev kärnan i det lilla gänget som träffades en gång i veckan, på tisdagarna. Till att börja med lyssnade vi bara på musik, sen utvidgades vår horisont, vi diskuterade böcker och hade play readings. Det var Saman, en pensionerad domare, och Rohini, hans fru, det var jag, en ung biståndsarbetare, det var Rajendran, en stressad läkare på ortens sjukhus och det var Sister Mary, en katolsk nunna med en hemlig vurm för opera. Vi kallade oss ingenting – fast Rajendran försökte mynta namnet Fabulous Five. Vi hade inga agendor, ändå blev det inget kallprat. Böcker var svåra att få tag på och relativt dyra, så vi lånade av varandra, berättade eller delade med oss av valda stycken. Oftast satt vi i trädgården, under jakträdet som Saman monterat högtalare i.
Vill jag flytta mig tillbaka till mina år i Kurunegala, tänker jag inte på mitt jobb utan på Rohini, när hon försynt lade fram en häpnadsväckande analys av någon historisk roman, eller på Sister Mary, när vi cyklade hem igen i kolmörkret och hon visslade Porgi amor. Till gruppen kunde jag vända mig med mina kulturkrockschocker, de plattade till vägen för mig med sina händer och gav mig självförtroende i kniviga situationer. Möjligen gav jag dem också något men det kändes inte så. Jag var så ohyggligt ung. Vårt val av litteratur var inte alltid det mest avancerade men jag brukar ändå tänka att det var i Sri Lanka jag lärde mig läsa.
(Utmaning: skriv om en gruppering)
måndag 22 november 2010
För jaget
När jag har Buddhas namn på tungan är det vått. Allt är vått. Vad är det som läcker? Det finns inget jag som är skilt från resten. Från universum, kan man säga. Från dig. Men det finns väl heller inte något du.
Jag sitter i uppmärksamhet och blodet flyter runt i ådrorna, sjunger sin milda sång. Jag ser inget från min palmhydda, bara regnskog, orkidéer, små apor. Inget mänskligt liv. Två gånger om dagen äter vi. Recitation efteråt. Vi utlänningar har små häften men jag hänger inte med. Det är stort att se människorna, männen, i brandgula dräkter som jag. Sen går vi tillbaka till våra enmanshyddor, där vi ska tillbringa all vaken tid i meditation.
På morgnarna går vi runt och tigger. Det är en stor ära för dem som bor i byn att få ge men äran för oss att få ta emot är nästan lika stor.
Jag är ingen riktig munk. Jag har bara hamnat här. Det är ett uppdrag.
Jag mediterar inte hela tiden. Det vore omöjligt för mig. Jag dagdrömmer mycket, fantiserar, räknar ut tal som jag minns från gymnasiet. Ja, jag minns tal från gymnasiet! Det ska jag säga min fru, som sände mig hit för att jag var för ouppmärksam. ”För mycket uppe i huvudet”. Så sa hon.
Hon sa att jag inte fick komma tillbaka förrän jag ”kunde möta henne”. Så sa hon.
Hon ställde ultimatum.
Jag har varit borta i sex veckor nu. Eftersom jag bara är medföljande till henne, som har jobb på ambassaden, har det gått. Ingen behöver mig egentligen. Min fru kommer upp och kollar. Hon har kommit ett par gånger. Pressat och känt hur mör jag är, som man känner på en biff. Beslutat att jag ska hänga längre.
Så känner jag mig: hängmörad. Jag lär mig hur man ska bete sig, jag har förstått det mesta av tänket men jag är inte redo att ge mig hän. Det som min fru kallar ”för mycket uppe i huvudet” ser jag som sprattlande gubbar i bröstet, som aldrig kommer till ro.
Jag är rädd för att överge dem.
Ja, jag sitter faktiskt här och är livrädd. Rädd för mitt sinne. Rädd för mig själv. Rädd för att förlora mig själv. För ett jag skilt från resten av universum är en illusion. Det syns inte men jag kämpar för min illusion.
(Utmaning: skriv om ett utmanande uppdrag)
Jag sitter i uppmärksamhet och blodet flyter runt i ådrorna, sjunger sin milda sång. Jag ser inget från min palmhydda, bara regnskog, orkidéer, små apor. Inget mänskligt liv. Två gånger om dagen äter vi. Recitation efteråt. Vi utlänningar har små häften men jag hänger inte med. Det är stort att se människorna, männen, i brandgula dräkter som jag. Sen går vi tillbaka till våra enmanshyddor, där vi ska tillbringa all vaken tid i meditation.
På morgnarna går vi runt och tigger. Det är en stor ära för dem som bor i byn att få ge men äran för oss att få ta emot är nästan lika stor.
Jag är ingen riktig munk. Jag har bara hamnat här. Det är ett uppdrag.
Jag mediterar inte hela tiden. Det vore omöjligt för mig. Jag dagdrömmer mycket, fantiserar, räknar ut tal som jag minns från gymnasiet. Ja, jag minns tal från gymnasiet! Det ska jag säga min fru, som sände mig hit för att jag var för ouppmärksam. ”För mycket uppe i huvudet”. Så sa hon.
Hon sa att jag inte fick komma tillbaka förrän jag ”kunde möta henne”. Så sa hon.
Hon ställde ultimatum.
Jag har varit borta i sex veckor nu. Eftersom jag bara är medföljande till henne, som har jobb på ambassaden, har det gått. Ingen behöver mig egentligen. Min fru kommer upp och kollar. Hon har kommit ett par gånger. Pressat och känt hur mör jag är, som man känner på en biff. Beslutat att jag ska hänga längre.
Så känner jag mig: hängmörad. Jag lär mig hur man ska bete sig, jag har förstått det mesta av tänket men jag är inte redo att ge mig hän. Det som min fru kallar ”för mycket uppe i huvudet” ser jag som sprattlande gubbar i bröstet, som aldrig kommer till ro.
Jag är rädd för att överge dem.
Ja, jag sitter faktiskt här och är livrädd. Rädd för mitt sinne. Rädd för mig själv. Rädd för att förlora mig själv. För ett jag skilt från resten av universum är en illusion. Det syns inte men jag kämpar för min illusion.
(Utmaning: skriv om ett utmanande uppdrag)
söndag 21 november 2010
What's in a name?
"What's in a name? That which we call a rose
By any other name would smell as sweet."
Shakespeare
Jag hade levt ovanligt länge när jag var sex. Mätt och trött av skeenden var jag också ganska blasé i förhållande till mitt namn. När så Fröken i Skolan bestämde att tre Maria i samma klass var två för många, räckte jag upp handen.
– Jag erbjuder mig att byta till mitt andranamn! sa jag glatt.
Elisabet var långt och nytt och fräscht.
På grund av min beredvillighet var det också lättare att tvinga den tredje Maria att heta Anna Maria, trots att hon absolut inte ville, hon var starkt bunden till Maria, som hon tyckte var fint, och kände aversion mot Anna Maria, som hon kom att heta hela tiden i grundskolan. Tänk, att vakna varje dag och ha ett namn som man hatar på grund av en brådmogen klasskamrat.
Anna Maria var min bästis. Ändå förstod jag inte förrän på gymnasiet hur illa hon tog vid sig av att kallas Anna Maria. Min egen roll hade jag vid det laget glömt.
Så jag hette Elisabet. Till och med en del av mina släktingar lade om, trots att jag inte hade bett dem om det. Mamma var sur, tyckte att föräldrarnas godkännande borde ha inhämtats. Jag förstod inte hennes synpunkt, förstod inte vad hon hade med frågan att göra över huvud taget. Hon hade ju själv gett mig namnet Elisabet. Om hon verkligen hade velat sätta något emot min mesiga, tråkiga Fröken, skulle hon ha klarat det, det visste jag. Jag visste också att jag var riktigt förtjust i att heta Elisabet. Det gjorde inget att jag hade så fula glasögon när jag hette Elisabet. Elisabet var mitt intellektuella namn, mitt officiella namn, det namn jag valt nästan själv. Elisabet Vernersson.
Ganska långt var det. Och ju äldre jag blev, desto mer kände jag att hjärtenamnet, det namn jag ville att någon skulle viska till mig i mörkret, var Maria. Året efter gymnasiet jobbade jag och reste, laborerade med båda namnen, var i ett namnmässigt limbo. Avgörandet lät jag bero till första dagen på universitetet. Det kändes hugget som stucket när det var min tur att gå fram och registrera mig. Jag visste att det var ett avgörande val. Nu var jag på väg att bli vuxen. Då måste man välja till vad man lystrar.
Det blev Maria. Jag skriver det helst med gemener.
Jag identifierar mig inte särskilt starkt med mitt namn. När jag blir okoncentrerad kan jag glömma vad jag heter. Inte så att jag tror mig heta Elisabet. Nej, Elisabet har jag redan hetat. Jag är bara vag när det gäller mitt namn. Namnet Maria skulle lika gärna kunna komma från en sagobok. Jag förstår att det är en konvention att man har ett namn. Det finns praktiska skäl till att jag heter Maria. Maria Vernersson. Men när jag presenterar mig är jag ofta på vippen att säga något annat.
(Skriv om ett namn)
By any other name would smell as sweet."
Shakespeare
Jag hade levt ovanligt länge när jag var sex. Mätt och trött av skeenden var jag också ganska blasé i förhållande till mitt namn. När så Fröken i Skolan bestämde att tre Maria i samma klass var två för många, räckte jag upp handen.
– Jag erbjuder mig att byta till mitt andranamn! sa jag glatt.
Elisabet var långt och nytt och fräscht.
På grund av min beredvillighet var det också lättare att tvinga den tredje Maria att heta Anna Maria, trots att hon absolut inte ville, hon var starkt bunden till Maria, som hon tyckte var fint, och kände aversion mot Anna Maria, som hon kom att heta hela tiden i grundskolan. Tänk, att vakna varje dag och ha ett namn som man hatar på grund av en brådmogen klasskamrat.
Anna Maria var min bästis. Ändå förstod jag inte förrän på gymnasiet hur illa hon tog vid sig av att kallas Anna Maria. Min egen roll hade jag vid det laget glömt.
Så jag hette Elisabet. Till och med en del av mina släktingar lade om, trots att jag inte hade bett dem om det. Mamma var sur, tyckte att föräldrarnas godkännande borde ha inhämtats. Jag förstod inte hennes synpunkt, förstod inte vad hon hade med frågan att göra över huvud taget. Hon hade ju själv gett mig namnet Elisabet. Om hon verkligen hade velat sätta något emot min mesiga, tråkiga Fröken, skulle hon ha klarat det, det visste jag. Jag visste också att jag var riktigt förtjust i att heta Elisabet. Det gjorde inget att jag hade så fula glasögon när jag hette Elisabet. Elisabet var mitt intellektuella namn, mitt officiella namn, det namn jag valt nästan själv. Elisabet Vernersson.
Ganska långt var det. Och ju äldre jag blev, desto mer kände jag att hjärtenamnet, det namn jag ville att någon skulle viska till mig i mörkret, var Maria. Året efter gymnasiet jobbade jag och reste, laborerade med båda namnen, var i ett namnmässigt limbo. Avgörandet lät jag bero till första dagen på universitetet. Det kändes hugget som stucket när det var min tur att gå fram och registrera mig. Jag visste att det var ett avgörande val. Nu var jag på väg att bli vuxen. Då måste man välja till vad man lystrar.
Det blev Maria. Jag skriver det helst med gemener.
Jag identifierar mig inte särskilt starkt med mitt namn. När jag blir okoncentrerad kan jag glömma vad jag heter. Inte så att jag tror mig heta Elisabet. Nej, Elisabet har jag redan hetat. Jag är bara vag när det gäller mitt namn. Namnet Maria skulle lika gärna kunna komma från en sagobok. Jag förstår att det är en konvention att man har ett namn. Det finns praktiska skäl till att jag heter Maria. Maria Vernersson. Men när jag presenterar mig är jag ofta på vippen att säga något annat.
(Skriv om ett namn)
lördag 20 november 2010
Besöksritual
Vi har hittat fram till en ritual när vi besöker honom. Tredje sjukhuset nu, fjärde avdelningen, samma dovt grå fleecefiltar, samma bleka ansikte mot kudden – men idag har han mer färg igen, pappa, och han har börjat äta flytande föda.
Efter kramen och pussen och:
– Hur är det idag, då?
– Ingen förändring...
… efter det går vi för att hitta ett par stolar men dröjer vid fotändan för att förmedla hälsningar:
– Annika tänker på dig varje kväll.
– Moa och Lars-Øivind hälsar så mycket.
– Birgit ringer minst varannan dag.
– Ringde Hasse? Han fick numret.
Det är det här han lever av. Det finns ett skimmer strax under huden som blir klarare, fortplantar sig till ögonen, förvandlar gestalten. Listan på dem som ber och tänker och skickar hälsningar är lång. En liten paus efter varje men han tackar inte bara, han kommenterar varje hälsning med ord, gester och leenden som om personen som sänt den stod i rummet.
Sen sätter vi oss ner. Idag rör samtalet hur bra vi har det med våra kretsar, mammas och pappas, min. Inte förrän nu, när han blivit sjuk, har det slagit oss hur många av mina kamrater som har träffat pappa och på allvar engagerar sig i hans tillfrisknande. Nöjd och varm och omhuldad ligger han, en liten spink i ett slagskepp till säng. Människa är människas fröjd.
(Utmaning: skriv om en famn)
Efter kramen och pussen och:
– Hur är det idag, då?
– Ingen förändring...
… efter det går vi för att hitta ett par stolar men dröjer vid fotändan för att förmedla hälsningar:
– Annika tänker på dig varje kväll.
– Moa och Lars-Øivind hälsar så mycket.
– Birgit ringer minst varannan dag.
– Ringde Hasse? Han fick numret.
Det är det här han lever av. Det finns ett skimmer strax under huden som blir klarare, fortplantar sig till ögonen, förvandlar gestalten. Listan på dem som ber och tänker och skickar hälsningar är lång. En liten paus efter varje men han tackar inte bara, han kommenterar varje hälsning med ord, gester och leenden som om personen som sänt den stod i rummet.
Sen sätter vi oss ner. Idag rör samtalet hur bra vi har det med våra kretsar, mammas och pappas, min. Inte förrän nu, när han blivit sjuk, har det slagit oss hur många av mina kamrater som har träffat pappa och på allvar engagerar sig i hans tillfrisknande. Nöjd och varm och omhuldad ligger han, en liten spink i ett slagskepp till säng. Människa är människas fröjd.
(Utmaning: skriv om en famn)
fredag 19 november 2010
Fredagen den 19 november
Vi har ringt våra läkarvänner. Vi har tagit fram gamla vackert kolorerade anatomiska planscher. Googlat, förstås. Ändå förstår vi inte. Det enda jag har i bröstet är en kall, mätt orm som har förtärt mitt hopp. Nu känner jag hur det är att vara orolig. Det tar hand om hela kroppen.
Han är en liten gråvit förhöjning i sjukhussängen. Rösten är en annans. En gammal gubbes, orkeslös. För en månad sedan var han för sjutton ute i älgskogen! Nu går han knappt till toaletten.
Hjärntumören var en barnlek jämfört med det här. Vi är en lustig familj på det sättet. Cancern tog vi med fattning, men vi går upp i limningen av en vag magåkomma. Alla utom pappa själv. ”Det är ett överjordiskt lugn,” säger han den enda gång vi pratar om det. Själv släpar jag mig runt kvarteret med hunden, bromsad av en högst jordisk oro.
Vätska i buken. Var kommer den ifrån? Vad orsakar den? ”Jag kan inte svara på några frågor, för jag vet inte mer,” säger överläkaren istadigt.
Litet mer kan man trilskas med en läkarkompis. ”Det verkar som om han råkat ut för en av tre osannolika saker,” säger kompisen. ”För det första att en primärtumör i buken eller thorax metastaserat i hjärnan – och så såg vävnaden inte ut när de tog bort tumören. Som att det var en metastas, alltså. För det andra att primärtumören i hjärnan gett upphov till metastaser i buken – och det är mycket, mycket ovanligt. För det tredje att det är något helt orelaterat i buken.”
Jag tackar men snart skiter jag i analyserna. Jag vill bara att de tar bort det onda. Jag vill inte att han ska ligga sådär. Jag vill inte titta på honom när han har så ont. Treåringsresponser. Sätt på ett plåster, så att han blir frisk
Nu väntar vi på utslaget av gastroskopin. Ormen ligger still men darrar med stjärten. Jag passar på att ta in posten. Kallelse till Uppsala för att ta bort resten av tumören med strålning. ”Men tänk om det stör behandlingen av det han har i magen?” är min spontana reaktion medan jag ostadigt skyfflar med papperen. Ormen tränger genom diafragman. Det är så mycket väntan. Det är så litet att göra. Så litet att göra. Det tröttar så.
(Utmaning: skriv om ett utslag)
Han är en liten gråvit förhöjning i sjukhussängen. Rösten är en annans. En gammal gubbes, orkeslös. För en månad sedan var han för sjutton ute i älgskogen! Nu går han knappt till toaletten.
Hjärntumören var en barnlek jämfört med det här. Vi är en lustig familj på det sättet. Cancern tog vi med fattning, men vi går upp i limningen av en vag magåkomma. Alla utom pappa själv. ”Det är ett överjordiskt lugn,” säger han den enda gång vi pratar om det. Själv släpar jag mig runt kvarteret med hunden, bromsad av en högst jordisk oro.
Vätska i buken. Var kommer den ifrån? Vad orsakar den? ”Jag kan inte svara på några frågor, för jag vet inte mer,” säger överläkaren istadigt.
Litet mer kan man trilskas med en läkarkompis. ”Det verkar som om han råkat ut för en av tre osannolika saker,” säger kompisen. ”För det första att en primärtumör i buken eller thorax metastaserat i hjärnan – och så såg vävnaden inte ut när de tog bort tumören. Som att det var en metastas, alltså. För det andra att primärtumören i hjärnan gett upphov till metastaser i buken – och det är mycket, mycket ovanligt. För det tredje att det är något helt orelaterat i buken.”
Jag tackar men snart skiter jag i analyserna. Jag vill bara att de tar bort det onda. Jag vill inte att han ska ligga sådär. Jag vill inte titta på honom när han har så ont. Treåringsresponser. Sätt på ett plåster, så att han blir frisk
Nu väntar vi på utslaget av gastroskopin. Ormen ligger still men darrar med stjärten. Jag passar på att ta in posten. Kallelse till Uppsala för att ta bort resten av tumören med strålning. ”Men tänk om det stör behandlingen av det han har i magen?” är min spontana reaktion medan jag ostadigt skyfflar med papperen. Ormen tränger genom diafragman. Det är så mycket väntan. Det är så litet att göra. Så litet att göra. Det tröttar så.
(Utmaning: skriv om ett utslag)
torsdag 18 november 2010
Anita som gäst
– Jag brukar iaktta följsamhet mot min samtalspartners språkliga nivå men för dig gör jag ett undantag – jag talar med min rätta röst.
Hon ler triumferande och gnider fåtöljens armstöd lätt med vänsterhanden. En studioman kommer och rättar till hennes mygga. Programledaren tar upp tråden:
– Du talar inte bara till mig med det du kallar din rätta röst, utan till hela Sveriges befolkning.
Hon nickar med pondus.
– Då vill jag ställa en enkel fråga till dig: hur känns det att vara avsatt?
Hon ler stumt och nickar mot sin bisittare, som säger:
– Anita blev inte avsatt, hon avgick.
– Efter att först ha försökt få alla runt omkring sig att avgå, ja. Nå, Anita, det blev en ganska knäpp valrörelse, eller hur?
– ”Knäpp” är ett ord jag inte tycker passar ihop med ordet ”valrörelse”.
– Men när hela Centralkommittén dansade på torget i Bålsta, var det ägnat att framställa Partiet som seriöst?
Anita visar med handen mot sin bisittare.
– Det visade vår folkliga förankring. Förresten var det inte Anitas idé.
– Anita, vad händer nu med din identitet? Du har varit så starkt förknippad med Partiet, växt upp i det. Vad finns det nu att göra?
Bisittaren rycker in:
– Anita är full av begåvning.
– Ja, men vad ska hon göra? Eller du kanske inte behöver göra något med ett avgångsvederlag på femton miljoner?
Tystnad råder. Programledaren suckar, säger:
– Då har ni hört Partiets avsatta ledare Anita Bäck tala till oss med sin rätta röst. Nästa gäst är Robert Calving, som verkligen kan konsten att motivlacka naglar.
(Utmaning: skriv om ett undantag)
Hon ler triumferande och gnider fåtöljens armstöd lätt med vänsterhanden. En studioman kommer och rättar till hennes mygga. Programledaren tar upp tråden:
– Du talar inte bara till mig med det du kallar din rätta röst, utan till hela Sveriges befolkning.
Hon nickar med pondus.
– Då vill jag ställa en enkel fråga till dig: hur känns det att vara avsatt?
Hon ler stumt och nickar mot sin bisittare, som säger:
– Anita blev inte avsatt, hon avgick.
– Efter att först ha försökt få alla runt omkring sig att avgå, ja. Nå, Anita, det blev en ganska knäpp valrörelse, eller hur?
– ”Knäpp” är ett ord jag inte tycker passar ihop med ordet ”valrörelse”.
– Men när hela Centralkommittén dansade på torget i Bålsta, var det ägnat att framställa Partiet som seriöst?
Anita visar med handen mot sin bisittare.
– Det visade vår folkliga förankring. Förresten var det inte Anitas idé.
– Anita, vad händer nu med din identitet? Du har varit så starkt förknippad med Partiet, växt upp i det. Vad finns det nu att göra?
Bisittaren rycker in:
– Anita är full av begåvning.
– Ja, men vad ska hon göra? Eller du kanske inte behöver göra något med ett avgångsvederlag på femton miljoner?
Tystnad råder. Programledaren suckar, säger:
– Då har ni hört Partiets avsatta ledare Anita Bäck tala till oss med sin rätta röst. Nästa gäst är Robert Calving, som verkligen kan konsten att motivlacka naglar.
(Utmaning: skriv om ett undantag)
onsdag 17 november 2010
Huset i dalen
Det var en tropikvarm natt och fälten låg så bekymmerslösa kring huset i dalen, där bara en lykta lyste på förstutrappen. Det hade varit en oskuldsfull syn om man hade sett något men det var mörkt som i en brunn. Nu samlades konstaplarna, två i varje väderstreck, för att sakta och försiktigt omringa huset. Ingen visste vad som pågick men Miss Aharapakse var försvunnen och en bybo hade gett ett tips om att det var något lurt med detta avsides belägna hus. Bara att ett hus var avsides beläget var i och för sig lurt i detta de eviga avstyckningarnas land.
Kommunikationsradio eller mobiltelefon var otänkbart i det lantliga polisdistriktet. Här gällde det att ha ett klockslag och en plan och så samarbeta för att uppfylla den. Att gå i samma takt som de andra när man skulle sluta snaran kring vad det nu var som pågick där i dalsänkan. Konstapel Perera räknade stegen till den rytm de hade bestämt. Han var liten och ung och ambitiös, knappt vuxen men redan med två år bakom sig som polis, gick och fantiserade om när han skulle få leda en liknande expedition. Han spanade gagnlöst efter ljus eller aktivitet i huset. Ingenting syntes fast de nu nalkades gårdsplanen.
De hade bestämt att om absolut inget hände, om inte ens en hund skällde, skulle de omedelbart storma huset och ta sig ner i källaren. Om de hade vederbörligt tillstånd för detta bekymrade inte Perera så mycket. Papper var inte det viktigaste i poliskåren.
Ytterdörren var lätt att forcera. Källardörren, däremot, hade många, tunga, utländska hänglås. Bultsax fram. Två konstaplar vaktade ännu utanför huset medan resten av styrkan dundrade nedför den smala, branta källartrappan genom ett nylagt tårgasmoln. Trappan var tydligen inte enda ut- och ingång.
– Perera och Samarasinghe! Ni stannar här! Vi andra tar upp förföljelsen! skrek Fernando.
De befann sig i en stor lokal med långa, grova bord där någon okänd aktivitet försiggått tills alldeles nu. Perera fick en bild av ett gäng på nio till tolv personer, alla män, som satt i det varmgula ljuset från fotogenlampor och gjorde... vaddå?
– Jacob, kom hit! ropade nu Samarasinghe på honom från ett angränsande litet rum, en skrubb mest, visade det sig.
Perera trampade in, stelnade, vacklade, satte handen för munnen och snubblade ut i det stora rummet. Där stod han upptryckt i ett hörn när resten av styrkan kom tillbaka tomhänta. Under tårgasen en annan, mer primitiv stank.
– Vad är det här? frågade Fernando snävt, vänd mot Samarasinghe.
Det var Perera som svarade med tunn röst.
– Förlåt, Sir. Jag sket på mig, Sir.
Ligan hade skingrats upp på bergssluttningarna och Miss Aharapakse gick inte att rädda. Hennes flådda kropp låg på ett bord av kokosträ. På väggen var hennes hud uppspänd med tunna nålar. Rättsmedicinarna i Colombo skulle komma att konstatera att hon troligen flåtts levande. Perera fick tvätta sig vid brunnen och låna en sarong från huset. De hittade även en plastpåse att knyta in hans stinkande uniformsbyxor i.
(Utmaning: skriv om ett tillslag)
Kommunikationsradio eller mobiltelefon var otänkbart i det lantliga polisdistriktet. Här gällde det att ha ett klockslag och en plan och så samarbeta för att uppfylla den. Att gå i samma takt som de andra när man skulle sluta snaran kring vad det nu var som pågick där i dalsänkan. Konstapel Perera räknade stegen till den rytm de hade bestämt. Han var liten och ung och ambitiös, knappt vuxen men redan med två år bakom sig som polis, gick och fantiserade om när han skulle få leda en liknande expedition. Han spanade gagnlöst efter ljus eller aktivitet i huset. Ingenting syntes fast de nu nalkades gårdsplanen.
De hade bestämt att om absolut inget hände, om inte ens en hund skällde, skulle de omedelbart storma huset och ta sig ner i källaren. Om de hade vederbörligt tillstånd för detta bekymrade inte Perera så mycket. Papper var inte det viktigaste i poliskåren.
Ytterdörren var lätt att forcera. Källardörren, däremot, hade många, tunga, utländska hänglås. Bultsax fram. Två konstaplar vaktade ännu utanför huset medan resten av styrkan dundrade nedför den smala, branta källartrappan genom ett nylagt tårgasmoln. Trappan var tydligen inte enda ut- och ingång.
– Perera och Samarasinghe! Ni stannar här! Vi andra tar upp förföljelsen! skrek Fernando.
De befann sig i en stor lokal med långa, grova bord där någon okänd aktivitet försiggått tills alldeles nu. Perera fick en bild av ett gäng på nio till tolv personer, alla män, som satt i det varmgula ljuset från fotogenlampor och gjorde... vaddå?
– Jacob, kom hit! ropade nu Samarasinghe på honom från ett angränsande litet rum, en skrubb mest, visade det sig.
Perera trampade in, stelnade, vacklade, satte handen för munnen och snubblade ut i det stora rummet. Där stod han upptryckt i ett hörn när resten av styrkan kom tillbaka tomhänta. Under tårgasen en annan, mer primitiv stank.
– Vad är det här? frågade Fernando snävt, vänd mot Samarasinghe.
Det var Perera som svarade med tunn röst.
– Förlåt, Sir. Jag sket på mig, Sir.
Ligan hade skingrats upp på bergssluttningarna och Miss Aharapakse gick inte att rädda. Hennes flådda kropp låg på ett bord av kokosträ. På väggen var hennes hud uppspänd med tunna nålar. Rättsmedicinarna i Colombo skulle komma att konstatera att hon troligen flåtts levande. Perera fick tvätta sig vid brunnen och låna en sarong från huset. De hittade även en plastpåse att knyta in hans stinkande uniformsbyxor i.
(Utmaning: skriv om ett tillslag)
tisdag 16 november 2010
Mannen med tebladen
Medan Ludwig Wittgenstein byggde sig sin stuga vid en nordnorsk fjord, hyrde han ett litet hus av en kvinna. Ödmjuk och övertalande fick han sin hyresvärdinna att samla använda teblad – som om de drack så mycket te, norrmännen – och ge dem till honom. Alla varor måste tas upp på fjorden. Själv drack han mycket te, naturaliserad engelsman som han var, husgeni på Trinity College i Cambridge. Det blev mycket teblad i den lilla bleckburken, som han varje fredagsafton hällde ut på golvet. Så polerade han golven i det lilla huset med dem. När hyresvärdinnan fick se detta, blev hon först uppbragt, sedan sade hon sig att herr Wittgenstein hade de mest glänsande golv hon sett.
Han gjorde inte mycket väsen av sig, inte där. Hågkommen blev han på bygden som den konstige utlänningen – oklart varifrån – som torkade golvet med te.
Denna hans vana var knappast det märkligaste med honom. Han, som för en kort stund var Österrikes rikaste man, skänkte bort sitt arv till sina syskon. Han, som var den mest nydanande inom västerländsk filosofi under 1900-talet, vände universitetet ryggen och jobbade i sex år som lärare på den österrikiska landsbygden. Han designade propellrar och ritade hus, stormade in på och ut från föreläsningar och fick sin lärare Bertrand Russell att slita sitt hår – och dyrka honom.
Om sin filosofi skrev han: ”Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem - på dem - bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.) ” Buddha sa om sin lära att den är som en flotte som man använder sig av för att ta sig över floden. När man väl är framme bär man inte omkring på flotten.
På Trinity står äppelträdet som Newton fick sin mäktiga aha-upplevelse under. Jag ser hur dess grenar darrar, när den galne österrikaren rusar över gården, dånar in i Russells kammare och säger att han tänker plugga för honom. Han kan knappt engelska men vägrar prata tyska.
Han kunde knappt engelska men han tog till sig husmorsknepen. Han hyste vördnad för det praktiska. Att försörja sig på det intellektuella kände han stor avoghet inför.
Många, många på de brittiska öarna torkar fortfarande golven med te.
(Utmaning: skriv om ett tilltag)
Han gjorde inte mycket väsen av sig, inte där. Hågkommen blev han på bygden som den konstige utlänningen – oklart varifrån – som torkade golvet med te.
Denna hans vana var knappast det märkligaste med honom. Han, som för en kort stund var Österrikes rikaste man, skänkte bort sitt arv till sina syskon. Han, som var den mest nydanande inom västerländsk filosofi under 1900-talet, vände universitetet ryggen och jobbade i sex år som lärare på den österrikiska landsbygden. Han designade propellrar och ritade hus, stormade in på och ut från föreläsningar och fick sin lärare Bertrand Russell att slita sitt hår – och dyrka honom.
Om sin filosofi skrev han: ”Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem - på dem - bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.) ” Buddha sa om sin lära att den är som en flotte som man använder sig av för att ta sig över floden. När man väl är framme bär man inte omkring på flotten.
På Trinity står äppelträdet som Newton fick sin mäktiga aha-upplevelse under. Jag ser hur dess grenar darrar, när den galne österrikaren rusar över gården, dånar in i Russells kammare och säger att han tänker plugga för honom. Han kan knappt engelska men vägrar prata tyska.
Han kunde knappt engelska men han tog till sig husmorsknepen. Han hyste vördnad för det praktiska. Att försörja sig på det intellektuella kände han stor avoghet inför.
Många, många på de brittiska öarna torkar fortfarande golven med te.
(Utmaning: skriv om ett tilltag)
måndag 15 november 2010
Deoxiribose Nucleic Acid
Goda barn! Det här är alfabetet ni har till hands: A T G C. Adenin. Tymin. Guanin. Cytosin. Nukleotiderna – molekyler av idel kompakta ringar av kväve och kol. Dessa utgör stegpinnarna i DNA:s spiraltrappa. Kom ihåg att det är som en text. Ordningen på adeninet, tyminet, guaninet och cytosinet i de båda stegstöttorna – det är det som är den genetiska informationen. Ordningen. Precis som ordningen på bokstäverna på en boksida gör att ni kan läsa sagorna. När DNA ska jobba – när cellen ska repareras eller kopieras - måste den bilda RNA, som är snarlikt den själv, för att sedan bilda proteiner. Det är proteinerna som gör jobbet. Men vänner! Ni sitter och nickar till! Det här är svårt men inte tråkigt. Eller så är det tvärt om. Lyssna noga, jag tar det igen: när DNA bildar RNA är det som att den kör ett kort avsnitt av sig själv, där en viss gen sitter, i en kopiator. Det kallas också transkription, precis som om man skriver av DNA till RNA. Sen förs RNA-kopian genom en ribosom, ett stort, stort molekylkomplex där nukleotidsekvensen (alltså ordningen på A T G C) översätts till rätt aminosyror – och aminosyrorna bygger protein, det kommer ni nog ihåg.
Äntligen suckar läraren, lägger ner kritan. På tavlan bakom henne finns inte lärobokens hisnande spiraler, inga permutationer av A T G C. Där står en kolumn med orden
alfabetet
text
informationen
bokstäverna
kopieras
sagorna
avsnitt
kopiator
transkription
skriver av
översätts
Hon ler triumferande eller utpumpat eller bådadera. Frågar sedan om det finns några frågor. Klassen sitter och flämtar, berövade luft och ljus. Då räcker Maria Louisa upp handen mitt i de andras uppgivenhet, säger:
Jag skulle vilja höra om den där gulliga gubben i spetsförkläde med bananflugorna.
Ett mycket hårt suddgummi träffar henne i nacken.
Fröken ler: Gregor Mendel i Brno. Kanske i morgon min skatt. I morgon. Hon tittar på klockan. Nu är det svenska. Eller ni får välja på svenska och biologi. Jag vill att ni skriver minst en A4 och använder orden här på tavlan.
(Utmaning: skriv om anlag)
Äntligen suckar läraren, lägger ner kritan. På tavlan bakom henne finns inte lärobokens hisnande spiraler, inga permutationer av A T G C. Där står en kolumn med orden
alfabetet
text
informationen
bokstäverna
kopieras
sagorna
avsnitt
kopiator
transkription
skriver av
översätts
Hon ler triumferande eller utpumpat eller bådadera. Frågar sedan om det finns några frågor. Klassen sitter och flämtar, berövade luft och ljus. Då räcker Maria Louisa upp handen mitt i de andras uppgivenhet, säger:
Jag skulle vilja höra om den där gulliga gubben i spetsförkläde med bananflugorna.
Ett mycket hårt suddgummi träffar henne i nacken.
Fröken ler: Gregor Mendel i Brno. Kanske i morgon min skatt. I morgon. Hon tittar på klockan. Nu är det svenska. Eller ni får välja på svenska och biologi. Jag vill att ni skriver minst en A4 och använder orden här på tavlan.
(Utmaning: skriv om anlag)
söndag 14 november 2010
Dragkamp
Våra fisketurer sträckte sig ofta bara hit, till svalkan i garaget, där jag förvarade mina fiskegrejer. Vi trodde alltid att vi var på väg ut men så blev vi fast i våra oändliga bestyr med drag och spön. Alla krigare vet att förberedelserna är roligast. Förberedelserna och skrävelhistorierna och taktiken som fötts i en halvdröm om natten.
– Det blir wobbler för mig idag, sa Göran. Årsjön. Där kan det bli storgädda.
Efter en paus sa han:
– Och du?
– Jag tar den här!
Jag visade upp mitt favoritdrag, en droppe tror jag men jag var inte säker, jag kunde inte så många namn som Göran.
– En spinnare! sa han försmädligt. De trasslar ju bara linan.
– Jag har aldrig varit med om att den här har trasslat linan, sa jag sanningsenligt.
Han tittade förbluffat på mig. Sen bad han att få syna draget.
– Asch, sa han nedlåtande. Du använder ju både lekan' och tafs.
– Ja, men är inte det bra då? Om det funkar? insisterade jag.
Det blev en lång tystnad. Han rasslade i sin verktygslåda, full med drag och tillbehör. Så tittade han upp, gravallvarlig, och sa:
– Det är att göra det väldigt lätt för sig.
Han lät som en präst. Ändå vågade jag bekänna:
– Jag har alltid både-och. Alltid. På alla drag.
Först ruskade han bara på huvudet. Sen satte han sig att forma sin alldeles extra komplicerade fästknut för draget direkt på linan. Jag såg det nu, för första gången. Hade aldrig tänkt på det förut.
Jag kan inte komma ihåg om vi kom ut och fiskade den där dagen eller om det blev så att vi blev stannande. Jag tror vi drog ut på fiske. Vi hade ändå inte mycket mer att säga varandra just då.
(Utmaning: skriv om drag)
– Det blir wobbler för mig idag, sa Göran. Årsjön. Där kan det bli storgädda.
Efter en paus sa han:
– Och du?
– Jag tar den här!
Jag visade upp mitt favoritdrag, en droppe tror jag men jag var inte säker, jag kunde inte så många namn som Göran.
– En spinnare! sa han försmädligt. De trasslar ju bara linan.
– Jag har aldrig varit med om att den här har trasslat linan, sa jag sanningsenligt.
Han tittade förbluffat på mig. Sen bad han att få syna draget.
– Asch, sa han nedlåtande. Du använder ju både lekan' och tafs.
– Ja, men är inte det bra då? Om det funkar? insisterade jag.
Det blev en lång tystnad. Han rasslade i sin verktygslåda, full med drag och tillbehör. Så tittade han upp, gravallvarlig, och sa:
– Det är att göra det väldigt lätt för sig.
Han lät som en präst. Ändå vågade jag bekänna:
– Jag har alltid både-och. Alltid. På alla drag.
Först ruskade han bara på huvudet. Sen satte han sig att forma sin alldeles extra komplicerade fästknut för draget direkt på linan. Jag såg det nu, för första gången. Hade aldrig tänkt på det förut.
Jag kan inte komma ihåg om vi kom ut och fiskade den där dagen eller om det blev så att vi blev stannande. Jag tror vi drog ut på fiske. Vi hade ändå inte mycket mer att säga varandra just då.
(Utmaning: skriv om drag)
lördag 13 november 2010
Dagen efteråt
Vi vaknar dagen efteråt i farsans dragiga gamla kåk. Du är uppe före mig, knackar glatt på dörren där nere och erbjuder frukost. Förklä och stekspade. Det fanns ägg och bacon och farsans stora tekanna fylld med high-grown Broken Orange Pecoe Fanning.
– Ta ur filtret, säger jag. Det blir lätt för starkt.
– Redan gjort!
Du strålar över din trötthet idag. Är varm och mosig i farsans pullover i shetlandsull. Han fick den av mig en jul i slutet av nittiotalet.
– Så du hittade den där?
Jag nyper i ärmen.
– Ja, det är ju svinkallt.
Ändå föreslår du en promenad när vi ätit.
– Det finns ju en fördel, säger du när vi kommit upp på skogsbilvägen över Vätbyn.
Du är en ”ju”-person. Det låter allt litet drygt. Du är en ”ju”- person och du är min halvbror. Jag vet inte helt och fullt hur du tänker.
– Det finns ju en fördel, säger du igen eftersom jag inte kommit med ett uppmuntrande, uppfordrande ”mmm?”
Du tänker nog på arvet. Måtte du inte tänka på arvet. Vad kan det vara värt? Ett par hundra tusen var för kåken på bondvischan, fullständigt okänd summa för skogen, kanske hundratusen i fonder. Att dela på.
– Mmm? säger jag, stampar beskäftiga stjärnor i de frusna pölarna på vägen.
Du stannar till och vänder dig helt mot mig.
– Vi har ju varandra.
Du ser plötsligt blyg ut.
– Jag menar att vi har lärt känna varandra den här tiden. Och jag tycker om att känna dig. Du hade alltid pappas bästa för ögonen.
Jag vaknar upp ur min huvudräkning.
– Det hade vi väl båda två? Jag tycker också att det är roligt att ha lärt känna dig. Det är bara sorgligt att det krävde att farsan skulle ligga på sin dödsbädd.
– Shit happens.
– Shit happens.
”Syskon”. Jag övar tankfullt på termen när vi vandrar nerför Årberget i den klena dagern. Jag har ett syskon. Ett halvsyskon. Han heter Bengt.
(Utmaning: skriv om en fördel)
– Ta ur filtret, säger jag. Det blir lätt för starkt.
– Redan gjort!
Du strålar över din trötthet idag. Är varm och mosig i farsans pullover i shetlandsull. Han fick den av mig en jul i slutet av nittiotalet.
– Så du hittade den där?
Jag nyper i ärmen.
– Ja, det är ju svinkallt.
Ändå föreslår du en promenad när vi ätit.
– Det finns ju en fördel, säger du när vi kommit upp på skogsbilvägen över Vätbyn.
Du är en ”ju”-person. Det låter allt litet drygt. Du är en ”ju”- person och du är min halvbror. Jag vet inte helt och fullt hur du tänker.
– Det finns ju en fördel, säger du igen eftersom jag inte kommit med ett uppmuntrande, uppfordrande ”mmm?”
Du tänker nog på arvet. Måtte du inte tänka på arvet. Vad kan det vara värt? Ett par hundra tusen var för kåken på bondvischan, fullständigt okänd summa för skogen, kanske hundratusen i fonder. Att dela på.
– Mmm? säger jag, stampar beskäftiga stjärnor i de frusna pölarna på vägen.
Du stannar till och vänder dig helt mot mig.
– Vi har ju varandra.
Du ser plötsligt blyg ut.
– Jag menar att vi har lärt känna varandra den här tiden. Och jag tycker om att känna dig. Du hade alltid pappas bästa för ögonen.
Jag vaknar upp ur min huvudräkning.
– Det hade vi väl båda två? Jag tycker också att det är roligt att ha lärt känna dig. Det är bara sorgligt att det krävde att farsan skulle ligga på sin dödsbädd.
– Shit happens.
– Shit happens.
”Syskon”. Jag övar tankfullt på termen när vi vandrar nerför Årberget i den klena dagern. Jag har ett syskon. Ett halvsyskon. Han heter Bengt.
(Utmaning: skriv om en fördel)
fredag 12 november 2010
Terror
Den rand där håret fäster vid baksidan av halsen är ekvatorn i den zon där ett nackskott placeras. Där blev jag skjuten och skjuten och skjuten igen. Ingenting förvånar. Jag representerar alla döda. Som Kamenev, Zinovjev, Bucharin och Rykov – Stalins forna bundsförvanter. De fick den sällsporda ynnesten av offentlig rättegång – före nackskottet. De strök med 1936 när Stalin drog igång de riktigt stora utrensningarna inom partiet. Nackskottet var också en sorts lyx. Förrädarna i partiet och ungdomarna som stulit gurka på kolchosen var egentligen till större nytta i arbetslägren. För 400 gram bröd och lite fiskrens utspätt med vatten byggde vi till exempel kanalen mellan Moskva och Volga – för hand. Omkring en miljon människor skickades dit. Över en fjärdedel dog. Många av oss murades in i slussarnas betongsidor. Där hade vi varandra.
Gulag. De är så coola, de ryska förkortningarna. Allt låter Osip&Lili, revolution chic. Så mycket de ville med det nya Ryssland och hur långsamt verklighetens malätna kappa slöt sig om dem. Han var så gullig, Osip Brik. Först bar han de prostituerade på sina händer, när han skulle skriva sin doktorsavhandling om dem. Sen Lili, med hennes krav på sexuell frihet. Sen Majakovskij. Han var så gullig och han satt i tjekan. Kunde berätta, neutralt som alltid, om de olika tortyrmetoderna. Jag minns särskilt en. Ett rör med en råtta i, fastsatt mot våra kroppar i den ena änden, i den andra försluten med nät. Sen tändes en eld i nätänden av röret och ju varmare det blev, desto mer desperat försökte råttan gnaga sönder våra inälvor för att ta sig därifrån. Jag är inte rädd. Jag representerar alla de döda.
Ett nackskott är barmhärtigast – som för Kamenev, Zinovjev, Bucharin och Rykov. Och den offentliga rättegången? Den avslutades med att de välregisserat föll på knä och bönade om att bli dödade.
Hårfästet i nacken visar siktpunkten för ett nackskott. Jag har blivit skjuten många gånger, jag har blivit skändad och dränkt, kvävd till döds och flådd. Men oftast, allra oftast, har jag dött den långsamma döden på en ranson av, säg, 400 gram bröd och en soppa gjord på fiskben. Det finns alltid någon som ser. Det finns alltid någon som är ansvarig. Jag representerar alla de döda. Vi är inte rädda längre.
(Utmaning: skriv om en nackdel)
Gulag. De är så coola, de ryska förkortningarna. Allt låter Osip&Lili, revolution chic. Så mycket de ville med det nya Ryssland och hur långsamt verklighetens malätna kappa slöt sig om dem. Han var så gullig, Osip Brik. Först bar han de prostituerade på sina händer, när han skulle skriva sin doktorsavhandling om dem. Sen Lili, med hennes krav på sexuell frihet. Sen Majakovskij. Han var så gullig och han satt i tjekan. Kunde berätta, neutralt som alltid, om de olika tortyrmetoderna. Jag minns särskilt en. Ett rör med en råtta i, fastsatt mot våra kroppar i den ena änden, i den andra försluten med nät. Sen tändes en eld i nätänden av röret och ju varmare det blev, desto mer desperat försökte råttan gnaga sönder våra inälvor för att ta sig därifrån. Jag är inte rädd. Jag representerar alla de döda.
Ett nackskott är barmhärtigast – som för Kamenev, Zinovjev, Bucharin och Rykov. Och den offentliga rättegången? Den avslutades med att de välregisserat föll på knä och bönade om att bli dödade.
Hårfästet i nacken visar siktpunkten för ett nackskott. Jag har blivit skjuten många gånger, jag har blivit skändad och dränkt, kvävd till döds och flådd. Men oftast, allra oftast, har jag dött den långsamma döden på en ranson av, säg, 400 gram bröd och en soppa gjord på fiskben. Det finns alltid någon som ser. Det finns alltid någon som är ansvarig. Jag representerar alla de döda. Vi är inte rädda längre.
(Utmaning: skriv om en nackdel)
torsdag 11 november 2010
Du
Det var er egen båt. Du flydde inte mer. Blev tagen av en storm och finns där ingen ser. ”Styv kuling,” sa rapporten men du var inte van, en förortstös som alltid tanklöst gett sig ut på stan. Nu var det du och havet i guppig segelbåt. Du såg inte men hörde och du blev kall och våt. Ett krasande – jag gissar nu – och ruffen dränks av vatten. Du ser fören slutta neråt, sedan omsluter dig natten.
Du finns där ingen ser. Du har gått till botten i taggig elak storm. Du skulle hört rapporten.
(Utmaning: skriv om ett oväder)
Du finns där ingen ser. Du har gått till botten i taggig elak storm. Du skulle hört rapporten.
(Utmaning: skriv om ett oväder)
onsdag 10 november 2010
Om texternas okända tillskyndare
Det finns inga som jag beundrar så mycket som översättare. Jag minns i nian, när jag knåpade med Animal Farm. Jag hade valt en kort och enkel roman och hade inga tveksamheter om att jag skulle lyckas överföraa den från engelska till svenska. Som en liten övning. Min engelsklärare föreslog att jag skulle välja en novell i stället. Hon var en mycket försiktig typ. Redan i första meningen stötte jag på svårigheter. ”Mr. Jones, of the Manor Farm, had locked the hen-houses for the night, but
was too drunk to remember to shut the pop-holes.” Hur översätta 'Manor' i det sammanhanget? Och 'pop-holes'? Det stod inte i mitt lilla lexikon Var det hålen hönorna sket igenom eller hålen de lade ägg igenom? Var det något helt annat? Översättningsprojektet mötte sitt öde innan jag hunnit med två sidor.
Översättare är okända genier som inte kräver någon strålglans kring sina namn. Anonyma är också korrekturläsarna, med kravfyllda jobb även om de inte utför samma bragd som översättarna. Korrekturläsare blev jag sen och det var ljuvligt. Att alltid vara på pass. Att kolla upp mer än man tror är nödvändigt och så fyra gånger mer än det. Månens omkrets. Sutrans namn. Att lita på sin allmänbildning men inte luta sig tillbaka för mycket. Kolla, kolla, kolla. Grammatik. 'Före' eller 'innan'. Objektsform? Trassla ut underordnade bisatser. Slåss med texten, nästan – men bara nästan – som en översättare. Slippa smärtan i bröstet av ett ord som inte fick sin rätta valör. Bara ha glädjen av att man lyckats hindra att en stackars kvinna fått sitt namn felstavat och av att man vet hur långt det är runt månen.
(Utmaning: skriv om något lärorikt)
was too drunk to remember to shut the pop-holes.” Hur översätta 'Manor' i det sammanhanget? Och 'pop-holes'? Det stod inte i mitt lilla lexikon Var det hålen hönorna sket igenom eller hålen de lade ägg igenom? Var det något helt annat? Översättningsprojektet mötte sitt öde innan jag hunnit med två sidor.
Översättare är okända genier som inte kräver någon strålglans kring sina namn. Anonyma är också korrekturläsarna, med kravfyllda jobb även om de inte utför samma bragd som översättarna. Korrekturläsare blev jag sen och det var ljuvligt. Att alltid vara på pass. Att kolla upp mer än man tror är nödvändigt och så fyra gånger mer än det. Månens omkrets. Sutrans namn. Att lita på sin allmänbildning men inte luta sig tillbaka för mycket. Kolla, kolla, kolla. Grammatik. 'Före' eller 'innan'. Objektsform? Trassla ut underordnade bisatser. Slåss med texten, nästan – men bara nästan – som en översättare. Slippa smärtan i bröstet av ett ord som inte fick sin rätta valör. Bara ha glädjen av att man lyckats hindra att en stackars kvinna fått sitt namn felstavat och av att man vet hur långt det är runt månen.
(Utmaning: skriv om något lärorikt)
tisdag 9 november 2010
Frihet
Radiorösterna i P1 visste men alla visste olika:
– Trenderna går neråt! Realisera medan tid är!
– Nej, vänta på nästa uppåtgång!
– Det kommer ingen uppåtgång!
– Flytta era innehav till Kina!
– Investera i råvaror – såsom grisar! Alla behöver grisar!
– Och guld!
– Det är för sent att köpa guld. Marknaden är mättad.
– Fastigheter är aldrig fel!
– För osäkert. Åter för mycket luft i marknaden!
Hon kunde lugnt konstatera att det säkraste var att inte ha några innehav över huvud taget. Visst skulle krisen drabba även henne men hon behövde inte betrakta sitt kapital, sitt hopp, sin säkerhet medan det smälte ihop och försvann. Hon kunde tänka sig hur en del av personen försvann med de krympande tillgångarna – ja, redan med uppbyggandet av kapitalet, med bundenheten till börssidor och information på nätet. ”What you own ends up owning you”, som Tyler Durden sa.
– Fattigdom är frihet, sa hon prövande till sig själv.
Historiskt och geografiskt tillhörde hon en överklass, nästan oavsett hur fattig hon blev enligt sitt eget samhälles måttstock. Hon hade enkel, god mat tre gånger om dagen och hon hade till hyran. En månad fick hon välja mellan bläckpatroner till skrivaren eller att gå till frisören. Hennes basala behov var tillfredsställda med råge men hon hade mindre än de flesta runt omkring henne.
– Fattigdom är frihet, sa hon åter, med större pondus.
I en värld där relativiteten råder, var det sant. Hon suckade nöjt över att hon inte hade några Luxemburgfonder att ta hand om.
(Utmaning: skriv om en trend)
– Trenderna går neråt! Realisera medan tid är!
– Nej, vänta på nästa uppåtgång!
– Det kommer ingen uppåtgång!
– Flytta era innehav till Kina!
– Investera i råvaror – såsom grisar! Alla behöver grisar!
– Och guld!
– Det är för sent att köpa guld. Marknaden är mättad.
– Fastigheter är aldrig fel!
– För osäkert. Åter för mycket luft i marknaden!
Hon kunde lugnt konstatera att det säkraste var att inte ha några innehav över huvud taget. Visst skulle krisen drabba även henne men hon behövde inte betrakta sitt kapital, sitt hopp, sin säkerhet medan det smälte ihop och försvann. Hon kunde tänka sig hur en del av personen försvann med de krympande tillgångarna – ja, redan med uppbyggandet av kapitalet, med bundenheten till börssidor och information på nätet. ”What you own ends up owning you”, som Tyler Durden sa.
– Fattigdom är frihet, sa hon prövande till sig själv.
Historiskt och geografiskt tillhörde hon en överklass, nästan oavsett hur fattig hon blev enligt sitt eget samhälles måttstock. Hon hade enkel, god mat tre gånger om dagen och hon hade till hyran. En månad fick hon välja mellan bläckpatroner till skrivaren eller att gå till frisören. Hennes basala behov var tillfredsställda med råge men hon hade mindre än de flesta runt omkring henne.
– Fattigdom är frihet, sa hon åter, med större pondus.
I en värld där relativiteten råder, var det sant. Hon suckade nöjt över att hon inte hade några Luxemburgfonder att ta hand om.
(Utmaning: skriv om en trend)
måndag 8 november 2010
Skunk
Vi märkte att han inte tvättade sig varje dag. Det var det första. Sen gick han och plockade i maten innan den var serverad, från de stora faten. Någon stod och lyssnade vid toalettdörren och han tvättade inte händerna när han hade varit på toaletten. Det var tydligt. Han fick varning på varning och de var inte lätta att ge, att stå där och benämna så grundläggande saker var genant men det var som om han inte lyssnade.
Vi tyckte om honom. Han var spirituell och hade en drastisk humor. I bildning låg han långt före oss andra. Han var en stor tillgång i frågesportsspel. Korsord hjälpte han till med men han löste dem aldrig själv. Han satt med en bok i sällskapsrummet på kvällarna, blid och varm, och lät sig gärna störas. ”Minos dotter, sju bokstäver?” ”Fina skinnet, åtta bokstäver?”
Vi avundades hans kunskap, tyckte den var fantastisk. Själv dunkade han irriterat handen i pannan de få gånger han inte kunde svaren. ”Förlåt! Förlåt!” sa han och det lät så ömkligt, särskilt som han halsstarrigt ignorerade oss när vi försökte påtala hans verkliga fel, som var så grava att de skulle kunna leda till att han blev utslängd från pensionatet.
Vi stod inte ut till slut. På morgonen den åttonde november lät vi honom veta att han var välkommen tillbaka på kvällen för att packa sina saker och äta middag för sista gången. Han betedde sig normalt vid den sista måltiden. Det var som om han inte var på väg någonstans. Men efteråt drog han fram två koffertar som legat under sängen och packade metodiskt i dem. Det var mest böcker.
Vi gjorde ett fynd när vi städade ur hans rum. Panelen låg inte dikt an på ett ställe och vi öppnade vad som visade sig vara en lucka. Där låg en liten hög med kalsonger, stöldgods från sjukhuset mest, och de var använda, rejält använda, både på insidan och utsidan. När vi höll för näsorna och med pincettgrepp förpassade kalsongerna till soporna, konstaterade vi att vi gjort rätt. Men jag såg för mig hur han åkte med sina koffertar i en droska, bligande efter skyltar som annonserade rum att hyra, och inte fann någon. Eller hittade ett ställe där han blev portad på grund av sin odör. Jag tyckte att vi nog hade kunnat behålla honom, vi som var vana.
(Utmaning: skriv om något begagnat)
Vi tyckte om honom. Han var spirituell och hade en drastisk humor. I bildning låg han långt före oss andra. Han var en stor tillgång i frågesportsspel. Korsord hjälpte han till med men han löste dem aldrig själv. Han satt med en bok i sällskapsrummet på kvällarna, blid och varm, och lät sig gärna störas. ”Minos dotter, sju bokstäver?” ”Fina skinnet, åtta bokstäver?”
Vi avundades hans kunskap, tyckte den var fantastisk. Själv dunkade han irriterat handen i pannan de få gånger han inte kunde svaren. ”Förlåt! Förlåt!” sa han och det lät så ömkligt, särskilt som han halsstarrigt ignorerade oss när vi försökte påtala hans verkliga fel, som var så grava att de skulle kunna leda till att han blev utslängd från pensionatet.
Vi stod inte ut till slut. På morgonen den åttonde november lät vi honom veta att han var välkommen tillbaka på kvällen för att packa sina saker och äta middag för sista gången. Han betedde sig normalt vid den sista måltiden. Det var som om han inte var på väg någonstans. Men efteråt drog han fram två koffertar som legat under sängen och packade metodiskt i dem. Det var mest böcker.
Vi gjorde ett fynd när vi städade ur hans rum. Panelen låg inte dikt an på ett ställe och vi öppnade vad som visade sig vara en lucka. Där låg en liten hög med kalsonger, stöldgods från sjukhuset mest, och de var använda, rejält använda, både på insidan och utsidan. När vi höll för näsorna och med pincettgrepp förpassade kalsongerna till soporna, konstaterade vi att vi gjort rätt. Men jag såg för mig hur han åkte med sina koffertar i en droska, bligande efter skyltar som annonserade rum att hyra, och inte fann någon. Eller hittade ett ställe där han blev portad på grund av sin odör. Jag tyckte att vi nog hade kunnat behålla honom, vi som var vana.
(Utmaning: skriv om något begagnat)
söndag 7 november 2010
Delirium Tremens
Det som darrar. Det som krälar. Det som kryper. Det som darrar, det som krälar, det som kryper. Fånge här. Kan inte trycka på den stora, röda knappen, för det sitter en spindel på den. Jag måste ha ett glas men det är väl omöjligt här, där jag är fångad. Var är mitt hem? Var är min dagliga lilla kvarting? Det som darrar är jag. Det som krälar och kryper är förskräckliga kryp, i sängen och på min kropp. Jag känner deras ludna ben. De är så stora! Jag måste nå fram till omvärlden, men hur? Jag rabblar alla postlådor jag bott i – och det är många – men kan ändå inte hitta fram till mitt hem. Nu skriker jag. Skriket tas emot av stumma, porösa väggar. Pulsen rusar. Jag vet inte var jag är. Det här blir bara värre. Spindeln sitter kvar på röda knappen. Jag försöker med en annan knapp. Dovt börjar musik ljuda direkt ur sängen. Jag känner igen den. Någon aria ur Tosca, tror jag. Min säng spelar musik och jag kan inte komma i kontakt med yttervärlden. Jag kommer att dö här, bland spindlar och kryp. Nu har en orm också dykt upp. Jag hör inte mitt skrik. Det är ett väldigt skrik. Det kommer ur mig. Hjälp mig. Jag är så rädd för ormar.
(Skriv om något som kryper)
(Skriv om något som kryper)
lördag 6 november 2010
Utan honom
Det är inte en besvärlig installation men hon är ilsket grinfärdig redan när hon placerar den otympliga lådan på trasmattan i köket. Rösten i huvudet har tystnat, den som vägledde henne vid köpet. ”Kolfilter ska det vara!” ”Inte för billigt, inte för dyrt!” Nu står hon här med verktygslådan som hon fått av honom, slagborrmaskinen som hon fått av honom och kartongen med den efterlängtade köksfläkten i. Om det varit han? Han skulle ivrigt ha rivit upp kartongen, slängt monteringsanvisningen i ett hörn och påbörjat den tjusande leken att sätta ihop alla bitar och se hur många som blev över. För det första skulle han ha dragit kabel, behörighet eller ej. Själv får hon lov att ta ström från det enda eluttaget i närheten av spisen. Hur ska hon nu kunna använda mixerstaven? Redan vid den tanken funderar hon på att låna ännu en bil och fara tillbaka med fläkten. Hon rotar i verktygslådan och där, i densamma, hittar hon en tjuv. Jordad. Något nöjdare börjar hon valhänt plocka bland frigolit och plast och hittar en list som måste gå att använda som mall för var skruvarna ska sitta. ”Pappa?” säger hon. ”Pappa.” Vattenpass fram. Rätta sidan i monteringsanvisningen. Hon är inte lika begåvad som han men mer metodisk. Efter tre timmar är hon färdig. Tre timmar hon aldrig skulle kunna redogöra för men hon har rest från sidan 17 till 45 i monteringsanvisningen. Hon har inte fått större tilltro till sig själv. Fortfarande opraktisk har hon böjt sig fram som över ett svårt matteproblem på gymnasiet. Jobbat grundligt, varit med om en process, blivit renad – men inte egentligen lärt sig någonting. Hon har varit glad och hon har slagits med gråten.
När golvet är ett hav av förpackningsmaterial ringer mamma.
– Jag har monterat spisfläkten!
– Själv?
– Mm.
Natten är som tunnast. Hon anropar honom igen: ”Pappa! Pappa!” utan frenesi. Hon kommer att göra det alltmer sällan, eftersom hon vänjer sig. Vad hon inte vänjer sig vid är allt som var så enkelt när det fanns en far. Allt som han bara gjorde. Att den enkelheten inte finns längre.
(Utmaning: skriv om en installation)
När golvet är ett hav av förpackningsmaterial ringer mamma.
– Jag har monterat spisfläkten!
– Själv?
– Mm.
Natten är som tunnast. Hon anropar honom igen: ”Pappa! Pappa!” utan frenesi. Hon kommer att göra det alltmer sällan, eftersom hon vänjer sig. Vad hon inte vänjer sig vid är allt som var så enkelt när det fanns en far. Allt som han bara gjorde. Att den enkelheten inte finns längre.
(Utmaning: skriv om en installation)
fredag 5 november 2010
Torsdag den 4 november 2010
Läkaren är liten och muskulös, tittar bredvid ditt ansikte när han pratar: ”Jag ska inte hymla,” säger han. ”Vi fick bort det mesta av tumören men inte allt. Ingen kan säga något om prognosen förrän vi kopplat in strålningsdoktorerna. Om ens då.” Du ställer frågor, kommer med hypoteser. Det är du igen. Du är med oss. Ett dygn efter operationen är du som vi mindes dig och du nickar och viftar med ditt lilla bandagerade huvud. Läkaren stryker sig i nacken, pillar under näsan. Händerna får inte vila. Vi tänker alla samma sak: hur beter han sig när han opererar?
Ronden passerar. Den här gången var det du som hade de flesta frågorna, inte vi andra. När du skrevs in satt du liknöjd och ville inte veta någonting. What a difference a day makes. Man hör den svagt från din radiokudde. Du är inte nöjd med kudden, och inte med frukosttiderna, och han i sängen bredvid har inte fått ett ordentligt utskrivningssamtal. Vi andra ler lyckligt mot varandra, blir så uppsluppna att vi börjar skämta: ”Du behöver inte strålning, för du bor i ett radonhus. Vi lägger dig bara vid golvbrunnen i tvättstugan.” Det är som ett lock har öppnats. Vi kanske bara får glädjas en dag eller en vecka eller en månad men just nu kan vi pusta ut. Det första steget på en mödosam färd är taget och det var lättare än vi trott.
(Utmaning: skriv om att hymla)
Ronden passerar. Den här gången var det du som hade de flesta frågorna, inte vi andra. När du skrevs in satt du liknöjd och ville inte veta någonting. What a difference a day makes. Man hör den svagt från din radiokudde. Du är inte nöjd med kudden, och inte med frukosttiderna, och han i sängen bredvid har inte fått ett ordentligt utskrivningssamtal. Vi andra ler lyckligt mot varandra, blir så uppsluppna att vi börjar skämta: ”Du behöver inte strålning, för du bor i ett radonhus. Vi lägger dig bara vid golvbrunnen i tvättstugan.” Det är som ett lock har öppnats. Vi kanske bara får glädjas en dag eller en vecka eller en månad men just nu kan vi pusta ut. Det första steget på en mödosam färd är taget och det var lättare än vi trott.
(Utmaning: skriv om att hymla)
torsdag 4 november 2010
Snubbla
Han får gå nätt nu. Skjuta fötterna framåt i de blekta skotskrutiga tofflorna, en halv fot i taget. De är för stora plötsligt, tofflorna, liksom armbandsklockan på den gråvita armen, liksom kragen kring hans smala hönshals. Han får gå nätt men nu är det bråttom. Affären stänger om en halvtimme och han måste ha bananer. Maten får han från kommunen, det enda han köper själv är bananer och ett och annat päron. Päron är gott men de kostar mer än tjugo kronor kilot. Bananer mättar mer.
Han reser sig upp från tevefåtöljen. På parketten är det lätt att gå, glider så fint. Tröskeln parerar han också. Fallet kommer vid hallmattan, som sticker upp åtta millimeter ovanför nålfiltmattan. Hans reflexer är inte tillräckligt snabba. Ansiktet slås upp blodigt mot garderobens hörn och det knakar misstänkt i höften. Han väntar på smärtan men den kommer inte... Jo. Han ligger, sannolikt med bruten lårbenshals, i sin egen hall. Ingen känner honom längre. Maten kommer först på onsdag. Larmet gör fin nytta där det ligger vid sängen.
De första dygnen, efter att han klarlagt att han inte kan kräla till sovrummet, går tankarna i ungefär samma banor som vanligt. Han blir orolig över att inte kunna följa uppdateringen av aktiekurserna på text-teve. Han saknar Maj-Britt. Han är hungrig. Aktierna, Maj-Britt, magen. Aktierna. Maj-Britt. Magen. Och smärtan som ilar och dunkar. Han sticker ut tungan, får i sig litet levrat blod. Det smakar gott. Tungan är som en torr svamp. Han ligger i sitt kiss.
Följande dygn tänker han bara på döden. Inte på döden i allmänhet, utan på hans förestående död på hallmattan Han förstår att det är vad som kommer att ske. Så futtigt ett liv. Men han är god för tre miljoner. Det tröstar något.
Vid ett tillfälle när han är mycket svag, ringer det på dörren. Maten. Han har väntat på detta. Han sträcker ut armen och skrapar på dörren med en stövelknekt. Nu är han mycket svag. Det ringer åter på dörren och han försöker ropa med sin torra hals och smälla stövelknekten i dörren utan att skada målningen. Ytterligare en ringning. Han lyckas inte göra sig hörd. Det enda hoppingivande nu är att grannarna ska se att det hänger mat för sju dagar på handtaget. Att de ska förstå att något är fel.
Han börjar domna bort oftare och oftare. Smärtan flyttar till ett ställe innanför mellangärdet. Han tänker på vad släkten ska säga när de får se att han och Maj-Britt sparat ihop så mycket. Gnott och gnetat öre efter öre. Nu skulle han kunna flina åt dem. Visa vem som blev rikast. Han skulle kanske kunna säga något om allt som de talat om bakom hans rygg. Att han är opraktisk och att han fortfarande vänder skjortkragarna. Säga något avsnoppande. Som om han...
Nu finns han bara som en liten blå stråle innanför sitt vänstra öga. Allt är eter. Hans näsborrar darrar. Han bryr sig inte om att kämpa. Munnen så torr. Tungan som en halvt vittrad tegelsten. Nu finns han bara... inte mer.
(Utmaning: skriv om att snubbla)
Han reser sig upp från tevefåtöljen. På parketten är det lätt att gå, glider så fint. Tröskeln parerar han också. Fallet kommer vid hallmattan, som sticker upp åtta millimeter ovanför nålfiltmattan. Hans reflexer är inte tillräckligt snabba. Ansiktet slås upp blodigt mot garderobens hörn och det knakar misstänkt i höften. Han väntar på smärtan men den kommer inte... Jo. Han ligger, sannolikt med bruten lårbenshals, i sin egen hall. Ingen känner honom längre. Maten kommer först på onsdag. Larmet gör fin nytta där det ligger vid sängen.
De första dygnen, efter att han klarlagt att han inte kan kräla till sovrummet, går tankarna i ungefär samma banor som vanligt. Han blir orolig över att inte kunna följa uppdateringen av aktiekurserna på text-teve. Han saknar Maj-Britt. Han är hungrig. Aktierna, Maj-Britt, magen. Aktierna. Maj-Britt. Magen. Och smärtan som ilar och dunkar. Han sticker ut tungan, får i sig litet levrat blod. Det smakar gott. Tungan är som en torr svamp. Han ligger i sitt kiss.
Följande dygn tänker han bara på döden. Inte på döden i allmänhet, utan på hans förestående död på hallmattan Han förstår att det är vad som kommer att ske. Så futtigt ett liv. Men han är god för tre miljoner. Det tröstar något.
Vid ett tillfälle när han är mycket svag, ringer det på dörren. Maten. Han har väntat på detta. Han sträcker ut armen och skrapar på dörren med en stövelknekt. Nu är han mycket svag. Det ringer åter på dörren och han försöker ropa med sin torra hals och smälla stövelknekten i dörren utan att skada målningen. Ytterligare en ringning. Han lyckas inte göra sig hörd. Det enda hoppingivande nu är att grannarna ska se att det hänger mat för sju dagar på handtaget. Att de ska förstå att något är fel.
Han börjar domna bort oftare och oftare. Smärtan flyttar till ett ställe innanför mellangärdet. Han tänker på vad släkten ska säga när de får se att han och Maj-Britt sparat ihop så mycket. Gnott och gnetat öre efter öre. Nu skulle han kunna flina åt dem. Visa vem som blev rikast. Han skulle kanske kunna säga något om allt som de talat om bakom hans rygg. Att han är opraktisk och att han fortfarande vänder skjortkragarna. Säga något avsnoppande. Som om han...
Nu finns han bara som en liten blå stråle innanför sitt vänstra öga. Allt är eter. Hans näsborrar darrar. Han bryr sig inte om att kämpa. Munnen så torr. Tungan som en halvt vittrad tegelsten. Nu finns han bara... inte mer.
(Utmaning: skriv om att snubbla)
onsdag 3 november 2010
Etnologen och antropologen
Aktiviteten i den stora ljushallen i anrika Koloniernas Hus i Den Haag lade sig. Människor tydde sig till varandra i små klungor och blickade upp mot nedre balkongen, där två figurer i svart stod och skrek affekterat åt varandra. Den ene höll en mapp med papper i handen. Det såg ut att vara farligt nära handgemäng. En gråklädd vakt stegade fram mot dem men hans dämpande ord hade ingen effekt. Etnologen och antropologen fick äntligen utlopp för hatiska känslor som det tagit dem decennier att utveckla.
– Jag kommer för sjutton direkt från Kuwawefolket! vrålade antropologen. Jag har levt med dem i nästan femton år! De är inte kristna!
– Men herregud! Anton Schöön har tillfredsställande belagt att deras stam kristnades långt före stora delar av Europa!
Antropologen började hoppa.
– Inser du inte hur befängt det där gamla argumentet är! Anton Schöön var en senviktoriansk klåpare som satt på sin kammare och blev fnoskig. ”Keltisk kristendom”! Jag säger bara det!
– Det troligaste är att de kristnades på 600-talet av Sankt Aidan från Lindisfarne. Anton Schöön vigde sitt liv åt sina studier. Kuwawemyten om de tre stora grisarna anspelar direkt på skapelsen, Jesu födelse och hans uppståndelse!
Antropologen fortsatte hoppa och viftade dessutom med armarna.
– De tre stora grisarna är en av världens mäktigaste skapelsemyter, uppkommen direkt i den javanesiska kulturmiljön och anspelar inte på någonting. Grisarna står för havets onda respektive goda sidor och för jorden. Allt tal om tidigt kristnande är ett uttryck för kulturimperialism!
Etnologen försökte ihärdigt få fatt i pappersbunten i antropologens hand.
– Den keltiska påverkan är uppenbar! Ge hit Anton Schööns dissertation!
– Dessa papper har inte ens vetenskapshistoriskt värde. Nu ska du få se vad som händer med amsagor och 1800-talsgriller!
Antropologen fiskade ledigt fram en liten flaska, sprutade på mappen och tände på. Etnologen föll gråtande till marken i paroxysmer. Vakten, som skaffat förstärkning, tog tillsammans med en kollega antropologen under armarna. Han följde värdigt med.
– Jag ska ta mitt straff! ekade hans rop. Befrielse åt Kuwawe!
(Utmaning: skriv om att anspela)
– Jag kommer för sjutton direkt från Kuwawefolket! vrålade antropologen. Jag har levt med dem i nästan femton år! De är inte kristna!
– Men herregud! Anton Schöön har tillfredsställande belagt att deras stam kristnades långt före stora delar av Europa!
Antropologen började hoppa.
– Inser du inte hur befängt det där gamla argumentet är! Anton Schöön var en senviktoriansk klåpare som satt på sin kammare och blev fnoskig. ”Keltisk kristendom”! Jag säger bara det!
– Det troligaste är att de kristnades på 600-talet av Sankt Aidan från Lindisfarne. Anton Schöön vigde sitt liv åt sina studier. Kuwawemyten om de tre stora grisarna anspelar direkt på skapelsen, Jesu födelse och hans uppståndelse!
Antropologen fortsatte hoppa och viftade dessutom med armarna.
– De tre stora grisarna är en av världens mäktigaste skapelsemyter, uppkommen direkt i den javanesiska kulturmiljön och anspelar inte på någonting. Grisarna står för havets onda respektive goda sidor och för jorden. Allt tal om tidigt kristnande är ett uttryck för kulturimperialism!
Etnologen försökte ihärdigt få fatt i pappersbunten i antropologens hand.
– Den keltiska påverkan är uppenbar! Ge hit Anton Schööns dissertation!
– Dessa papper har inte ens vetenskapshistoriskt värde. Nu ska du få se vad som händer med amsagor och 1800-talsgriller!
Antropologen fiskade ledigt fram en liten flaska, sprutade på mappen och tände på. Etnologen föll gråtande till marken i paroxysmer. Vakten, som skaffat förstärkning, tog tillsammans med en kollega antropologen under armarna. Han följde värdigt med.
– Jag ska ta mitt straff! ekade hans rop. Befrielse åt Kuwawe!
(Utmaning: skriv om att anspela)
tisdag 2 november 2010
Gräva
Jag tänkte skriva en berättelse om tre personer som är ute på natten för att plundra en grav. Ni hajar va, dovt klingande spadar och viftande regnrockar och ett blåvitt månsken. Knak och brak i den halvmurkna kistan – tur att han inte trodde på eldbegängelse, kan en av karaktärerna säga (i mungipan, förstås) – de gräver och hackar målmedvetet och till slut har de blottlagt hela den döde (beskrivning) och mycket riktigt, han har ett blått emaljskrin med sig i kistan och det innehåller x som bevisar att förmögenheten finns hos y. Karktärerna hurrar, en tycker det är otäckt, de skottar igen graven och ska ta sig iväg från kyrkogården när de plötsligt stoppas av en vacker kvinna, som visar sig vara civilsnut och hon syr in dem för griftefridsbrott. Åsså en knorr på slutet. Det är bara det att jag inte ids.
(Utmaning: skriv om att gräva)
(Utmaning: skriv om att gräva)
måndag 1 november 2010
... än till påska
Det är Annadagen som gäller men nu kan hon inte vänta längre. Det är den 15 november och allt ska upp ur det fördolda. Med Lillemans gamla badkar i matkällaren och så småningom den frätande lukten kan hon inte längre dölja sin iver. Den torra fisken har hon hamstrat sedan i fjol. Nu ska den i blöt.
Markus kommer upp efter att ha hämtat ett par folköl.
– Anita?
En lätt dragning på den sista vokalen. Hon får impulsen att gömma sig.
– Ja, älskling?
– Du har satt igång igen! Vad har vi sagt om att luta fisk?
– Det är väl mysigt med lutfisk till första advent?
– Men ingen människa lutar själv längre.
– Jag gör det.
Hon gör allt som har med julen att göra. Är besatt av den. Juldukarna är redan strukna tre gånger. Hon törs inte lägga på dem. På en invandraraffär fick hon tag på hela valnötter i somras. Hon köpte fem kilo. I hennes hemliga julgömma luktar det nejlikor och korinter. Där ligger fruktkakan, också den tillbliven i somras i en förstulen, nattlig seans. Hon har redan tullat när ingen varit hemma. Flera gånger. ”Julmissbrukare,” säger hon till sig själv. Det uppstår en darrig frenesi redan på högsommaren. Det är då hon stryker dukarna första gången. Köper saffran utifall. I skolan där hon jobbar får hon nästan hålla sig i katedern för att inte börja med Jesu födelse nu i november. Hemma har hon kommit på att de ska bjuda in till adventsfika på första advent. Det innebär att hon med gott samvete kan julpynta redan nu, ta fram tomtebloss och baka pepparkakor.
– Lilleman och Nora! Ska vi tända tomtebloss?
– Nääeh, säger Lilleman blaserat.
– Nej, det är lugnt, morsan, ropar Nora från sitt rum.
Anita sätter sig suckande vid köksbordet, smeker dess felfria yta. Tittar på tomteblossförpackningen. Den har sett likadan ut sedan hon var barn. Ett bloss var fick de varje julafton, brorsan och hon. Ett enda varje jul.
Hon vet inte vad hon ska hitta på. Hon mäter upp släckt kalk och soda till lutfisken för säkerhets skull. Hon skulle ju kunna ha för litet kvar från i julas. Nej, i mars var det väl hon lutade sist. Då hade familjens ansikten varit dallrigare än fisken. Det var då hon började gråta, för att Markus hotade med att de skulle åka till Thailand till jul.
– Ingen människa håller på med julen som du gör! hade han fräst.
– Det betyder att inga familjer får så vackra jultraditioner, svarade hon snävt.
– Så långdragna, menar du.
Han fick henne att skriva på ett papper då. Hon har inget minne av vad där stod. Vad spelar det för roll. Nu är det jul igen!
(Utmaning: skriv om att tjuvstarta)
Markus kommer upp efter att ha hämtat ett par folköl.
– Anita?
En lätt dragning på den sista vokalen. Hon får impulsen att gömma sig.
– Ja, älskling?
– Du har satt igång igen! Vad har vi sagt om att luta fisk?
– Det är väl mysigt med lutfisk till första advent?
– Men ingen människa lutar själv längre.
– Jag gör det.
Hon gör allt som har med julen att göra. Är besatt av den. Juldukarna är redan strukna tre gånger. Hon törs inte lägga på dem. På en invandraraffär fick hon tag på hela valnötter i somras. Hon köpte fem kilo. I hennes hemliga julgömma luktar det nejlikor och korinter. Där ligger fruktkakan, också den tillbliven i somras i en förstulen, nattlig seans. Hon har redan tullat när ingen varit hemma. Flera gånger. ”Julmissbrukare,” säger hon till sig själv. Det uppstår en darrig frenesi redan på högsommaren. Det är då hon stryker dukarna första gången. Köper saffran utifall. I skolan där hon jobbar får hon nästan hålla sig i katedern för att inte börja med Jesu födelse nu i november. Hemma har hon kommit på att de ska bjuda in till adventsfika på första advent. Det innebär att hon med gott samvete kan julpynta redan nu, ta fram tomtebloss och baka pepparkakor.
– Lilleman och Nora! Ska vi tända tomtebloss?
– Nääeh, säger Lilleman blaserat.
– Nej, det är lugnt, morsan, ropar Nora från sitt rum.
Anita sätter sig suckande vid köksbordet, smeker dess felfria yta. Tittar på tomteblossförpackningen. Den har sett likadan ut sedan hon var barn. Ett bloss var fick de varje julafton, brorsan och hon. Ett enda varje jul.
Hon vet inte vad hon ska hitta på. Hon mäter upp släckt kalk och soda till lutfisken för säkerhets skull. Hon skulle ju kunna ha för litet kvar från i julas. Nej, i mars var det väl hon lutade sist. Då hade familjens ansikten varit dallrigare än fisken. Det var då hon började gråta, för att Markus hotade med att de skulle åka till Thailand till jul.
– Ingen människa håller på med julen som du gör! hade han fräst.
– Det betyder att inga familjer får så vackra jultraditioner, svarade hon snävt.
– Så långdragna, menar du.
Han fick henne att skriva på ett papper då. Hon har inget minne av vad där stod. Vad spelar det för roll. Nu är det jul igen!
(Utmaning: skriv om att tjuvstarta)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
