Han säger det ofta. Det är alltid Cleopatra som kommer upp. Vi ska väl ingjutas någon sorts vördnad för naturen, eller något. Han lutar sig fram över katedern, slickar sig litet i mungipan och så säger han: "Den syreatom du nu drog in i dina lungor kan en gång ha inandats av Cleopatra." Och så ler han litet religiöst. Det kommer något däst över klassen. Syre finns det förresten ganska litet av i biologisalen klockan kvart över tre en torsdag i november. Eller, det finns, men det är bundet i koldioxid. Varför just Cleopatra? Poängen är väl att syreatomerna har farit omkring i alla tider, sen fotosyntesen tog fart, varför bara sträcka sig till Cleopatra? Och med det där gudsnådeliga flinet. Han kan lika gärna säga Jesus. De är väl ungefär samtida, Cleopatra och Jesus. Ge och ta etthundra år. Eller Lennart Hyland. Sokrates. Adam. Vem han än skulle välja, blir man spyfärdig av tanken. Särskilt hygieniskt kan det knappast vara. Alla dessa atomer som slafsat runt överallt. Luften är full av dem.
(Utmaning: Skriv om luft)
måndag 18 maj 2009
söndag 17 maj 2009
Utmaning 135 Backing vocals
Snart tystnar musiken... och vi går långsamt härifrån. Det är det som har tagit bort känslan för mig. Jag står här med min enda tamburin. Jag vet att allt är över om nio minuter och tjugotvå sekunder. Jag ger mitt allt. Tappeti-tapp. Tappeti-tapp. O-aaah. O-aaah.
Allting innan. Benvaxningen. Uppsjungningen. Fnittret i logen. De eviga diskussionerna om vilken hårspray som luktar godast. Som om publiken någonsin... Subliminalt kanske? Jag slarvar med sånt. Med allt från vaxet till fnittret. Det märker de nog. Just nu tycker jag bäst om grapefruktdoft. Body Shop. Jag säger det ibland och det tar ett tag innan de andra fattar. "Det är som en enda body shop", säger jag och syftar på att vi ska vara så snygga jämt. Jag måste säga vad jag syftar på. Och Eternelle. Hon ba: "Men är inte stämbanden en del av kroppen, då?" Hon har vikt ut sig. Men det talar vi aldrig om. Det var ganska länge sedan också.
Mellan ett innan och ett efter: jag står här med min enda tamburin och liksom hånglar med miken. Det här är vad jag gör. Det är bara ett litet, litet mellanrum mellan före och efter. Ett mellanrum på nio minuter och tjugotvå sekunder. Kamera två, kamera tre. Detta lilla, lilla mellanrum är vad jag tillbringar största delen av min vakna tid med att förbereda mig för respektive varva ned från. Ibland är det längre, ibland är det kortare, men det är bara ett litet mellanrum. O-aaaaah.
(Utmaning: skriv om att stå i strålkastarljuset)
Allting innan. Benvaxningen. Uppsjungningen. Fnittret i logen. De eviga diskussionerna om vilken hårspray som luktar godast. Som om publiken någonsin... Subliminalt kanske? Jag slarvar med sånt. Med allt från vaxet till fnittret. Det märker de nog. Just nu tycker jag bäst om grapefruktdoft. Body Shop. Jag säger det ibland och det tar ett tag innan de andra fattar. "Det är som en enda body shop", säger jag och syftar på att vi ska vara så snygga jämt. Jag måste säga vad jag syftar på. Och Eternelle. Hon ba: "Men är inte stämbanden en del av kroppen, då?" Hon har vikt ut sig. Men det talar vi aldrig om. Det var ganska länge sedan också.
Mellan ett innan och ett efter: jag står här med min enda tamburin och liksom hånglar med miken. Det här är vad jag gör. Det är bara ett litet, litet mellanrum mellan före och efter. Ett mellanrum på nio minuter och tjugotvå sekunder. Kamera två, kamera tre. Detta lilla, lilla mellanrum är vad jag tillbringar största delen av min vakna tid med att förbereda mig för respektive varva ned från. Ibland är det längre, ibland är det kortare, men det är bara ett litet mellanrum. O-aaaaah.
(Utmaning: skriv om att stå i strålkastarljuset)
torsdag 14 maj 2009
Utmaning 134: Utan adressat
Spara mig. Jag är till dig. Jag är till alla. Lösen är betald: jag är frankerad och stämplad. Jag är bara din. Jag kunde vara allas. Jag är den totala friheten. Etthundratrettio kvadratcentimeter för dig att uttrycka dig på, när du måste. Men betänk: du kan inte skicka mig till någon. Min lösen är redan betald. Skriv bara vad du kan behålla. Måla bara vad du vill ha kvar. Jag stannar hos dig. Vem vet, en dag kanske det är det du mest av allt behöver: etthundratrettio kvadratcentimeter - att uttrycka dig på.
(Utmaning: en bild att skriva till)
onsdag 13 maj 2009
Utmaning 133. Recept
Man tager ett hjärta. Doppar det i en mild salpeterlösning. Glöm inte att strö över salt. Låt ligga i minst tre timmar. Musten tas sålunda ur hjärtat. Detta är den plågsamma delen.
När hjärtat något stelnat, kör det i en stenkross. Om en sådan inte förefinnes, pröva med en cementblandare, i vilken ilägges två till fyra gatstenar. Detta är den performativa delen.
Om varken stenkross eller cementblandare finns att tillgå, låt hjärtat ligga ytterligare tills hårt att peta på. Använd sedan stor mortel. Detta är ett underlägset alternativ.
En del hjärtan dör av behandlingen. Andra kan tråcklas fast på plats på nytt men kommer alltid att ha en urlakad och sladdrig disposition. De tål mer, men ger också mindre. Detta är effekten av behandlingen.
(Utmaning: Skriv om att krossa ett hjärta)
När hjärtat något stelnat, kör det i en stenkross. Om en sådan inte förefinnes, pröva med en cementblandare, i vilken ilägges två till fyra gatstenar. Detta är den performativa delen.
Om varken stenkross eller cementblandare finns att tillgå, låt hjärtat ligga ytterligare tills hårt att peta på. Använd sedan stor mortel. Detta är ett underlägset alternativ.
En del hjärtan dör av behandlingen. Andra kan tråcklas fast på plats på nytt men kommer alltid att ha en urlakad och sladdrig disposition. De tål mer, men ger också mindre. Detta är effekten av behandlingen.
(Utmaning: Skriv om att krossa ett hjärta)
torsdag 2 april 2009
Utmaning 91 Dinosauriens ägg
Det jag nu skall förtälja timade under det glada sjuttiotalets första år, när jag såsom varande prenumerant på Kamratposten tillhörde lågstadieklassens intelligentia. Den ende som klådde mig därvidlag var Åke Käck. Han fick årets upplaga av Faktakalendern varje jul. Men nu var det inte jul, det var förvår, och krokusarna försökte sig opp vid söderväggarna. Dropp från nock. Ett nummer av Kp i brevlådan och där något ganska intressant: man hade hittat ett dinosaurieägg i en grotta i östra Sibirien och nu hade vetenskapsmännen hittat ett sätt att värma upp ägget, så att man skulle kunna värpa fram en äkta dinosaurie! Något att berätta i skolan. Sagt och gjort. Att Iris Dahlrot, vår klassföreståndare med karisma som ett utedass, ställde sig tvekande till informationen hade föga relevans. Det var ju för sjutton vetenskapsmän som höll på att värma upp det omfångsrika ägget! Jag var inte van vid att mötas med misstro.
Så urbota snöpligt, sen, att när nästa Kamratpost kom en månad senare, så stod där dementin. Alla hade väl förstått att nyheten om dinosaurieägget var ett aprilskämt?
Till skolan och göra avbön. Förargligt.
Till Kp avsändes ett högdraget brev. Jag förklarade, att barn i min ålder (cirka nio) inte hade de rätta referensramarna - jag använde inte det ordet - för att kunna avgöra om en sådan artikel var på skämt. Dessutom påpekade jag det olämpliga för en tidning med månadsutgivning att ha aprilskämt. Tidningen hade ju inte ens kommit på rätt datum.
Antagligen fick jag svar men det minns jag inte alls. Jag minns bara bilden av ett dinosaurieskelett med ett ägg framför längst upp till höger på en vänstersida och nesan, den omätliga nesan, av att visa för hela klassen att jag blivit lurad.
(Utmaning: Skriv om ett aprilskämt du någon gång gått på!)
Så urbota snöpligt, sen, att när nästa Kamratpost kom en månad senare, så stod där dementin. Alla hade väl förstått att nyheten om dinosaurieägget var ett aprilskämt?
Till skolan och göra avbön. Förargligt.
Till Kp avsändes ett högdraget brev. Jag förklarade, att barn i min ålder (cirka nio) inte hade de rätta referensramarna - jag använde inte det ordet - för att kunna avgöra om en sådan artikel var på skämt. Dessutom påpekade jag det olämpliga för en tidning med månadsutgivning att ha aprilskämt. Tidningen hade ju inte ens kommit på rätt datum.
Antagligen fick jag svar men det minns jag inte alls. Jag minns bara bilden av ett dinosaurieskelett med ett ägg framför längst upp till höger på en vänstersida och nesan, den omätliga nesan, av att visa för hela klassen att jag blivit lurad.
(Utmaning: Skriv om ett aprilskämt du någon gång gått på!)
torsdag 26 mars 2009
Utmaning 85 Han som står bredvid
Nu har han gjort det igen. "Igen" och "igen" - det är alltid något nytt. Nu är det en stor portal i trä på södra infarten, alldeles invid hans egen villa, vars staket smyckas av hans egenhändigt utsågade måsar. Den är olivgrön, portalen, och längst upp står det "Välkommen till Daltuna - 25 000 inv." Jag ska här varken beskriva eller uttala mig om portalen. Det räcker att säga att den är grön. Det har jag redan sagt. Och vidare?
Jag är inte avundsjuk. Oh, nej. Min konst ger mig en tillfredsställelse han aldrig skulle förstå. För mig går inte livet ut att hamna på framsidan av Daltunabygden i tid och otid. Jag trakteras ej av det storvulna eller det halvjästa. Och Daltunabygden har ingen egentlig kulturbevakning. Det sorgliga är, att på en så här liten ort tas ofta det vana för det sanna och den som skriker högst får den största astrakanen. Så kommer det alltid att vara.
Men jag bidar min tid. Ödmjukt väntar jag. I en gränd i Gamla Stan finns ett litet galleri som heter Nationalgalleriet. Där kan jag tänka mig en enkel utställning vad det lider. En blänkare i På Stan. Det smäller ändå högre än att bli utfläkt i Daltunabygden. Ingen kommer att ha hört talas om mig i Stockholm, förstås. Där kommer de också att se min konst för vad den är.
Sen vet jag inte vad som händer. Jag är inte den som stöper drömmar. Men jag vet att Daltuna kommun kommer att komma krypande. Be om en utsmyckning. Och jag ska artigt säga att jag tyvärr inte kan hitta tiden. Men att de gärna kan återkomma. Så ska jag säga.
Två konstnärer är en för många på en liten ort. Och lika bra är det. Så pressas den sannaste, mest ödmjuka, den som alltid stod vid sidan, att visa upp sig på en mycket större arena. Det är ett kall, och det är mitt.
(Utmaning: Skriv om något grönt)
Jag är inte avundsjuk. Oh, nej. Min konst ger mig en tillfredsställelse han aldrig skulle förstå. För mig går inte livet ut att hamna på framsidan av Daltunabygden i tid och otid. Jag trakteras ej av det storvulna eller det halvjästa. Och Daltunabygden har ingen egentlig kulturbevakning. Det sorgliga är, att på en så här liten ort tas ofta det vana för det sanna och den som skriker högst får den största astrakanen. Så kommer det alltid att vara.
Men jag bidar min tid. Ödmjukt väntar jag. I en gränd i Gamla Stan finns ett litet galleri som heter Nationalgalleriet. Där kan jag tänka mig en enkel utställning vad det lider. En blänkare i På Stan. Det smäller ändå högre än att bli utfläkt i Daltunabygden. Ingen kommer att ha hört talas om mig i Stockholm, förstås. Där kommer de också att se min konst för vad den är.
Sen vet jag inte vad som händer. Jag är inte den som stöper drömmar. Men jag vet att Daltuna kommun kommer att komma krypande. Be om en utsmyckning. Och jag ska artigt säga att jag tyvärr inte kan hitta tiden. Men att de gärna kan återkomma. Så ska jag säga.
Två konstnärer är en för många på en liten ort. Och lika bra är det. Så pressas den sannaste, mest ödmjuka, den som alltid stod vid sidan, att visa upp sig på en mycket större arena. Det är ett kall, och det är mitt.
(Utmaning: Skriv om något grönt)
torsdag 19 mars 2009
Utmaning 78 Hörspel i fyra korta akter
Flickan (på tunnelbanetåg i Stockholm mellan stationerna Stora Mossen och Alvik):
- Å han ba: ja dör ba.
- Gubben?
- Aaaa.
- På bänken?
- Aaaa.
- Gu va spooky!
- Amen haja, de va på riktit!
Modern (i brev till klassföreståndaren):
Jag är rädd för att Terese traumatiserats svårt av att ha närvarat när en äldre herre hastigt gick ur tiden på en bänk i Vasaparken. Var mild mot henne om hon inte förmår följa undervisningen.
Fadern (i telefonsamtal till pastorsexpeditionen):
-Inte ert bord? Inte ert bord? Tillåt mig då undra vad som är ert bord dessa dagar? Vart ska jag vända mig med mitt yrkande? Ett fjortonårigt barn ska inte behöva bevittna dödsfall ute i det fria och om så sker ska hon kompenseras av berörd myndighet. Eller motsvarande. Och det måtte väl för helige Josefus vara ni!
- ...
- Nähä inte? Det får vi allt se!
- ...
- Vi yrkar på ersättning motsvarande halva begravningskostnaden för min dotters räkning. Notera att familjen ombesörjt insamlandet och iordningställandet av en bukett vilda blommor som lagts på platsen för dödsfallet. För detta kräver vi ingen ersättning.
-...
- Nähä inte? Det får vi allt...
Brodern (sammanbitet för sig själv):
- Inte ens liljekonvaljjävlarna plockade hon själv, det slöa aset!
(Utmaning: En bild att skriva till)
fredag 13 mars 2009
Utmaning 72 Fyndet på förstubron
Det var inget speciellt med lådan, utom att den var gigantisk och stod placerad på förstubron till min lilla stuga. Inte för ett ögonblick fick den mig att associera till spädbarn i koltar märkta med kronkrönta monogram - den var helt enkelt för stor. Hiskeligt stor. Dessutom brukar de kronkrönta vila i korgar. Dessutom är chansen att få tag på en prins eller prinsessa i förklädnad åtskilligt mindre om man inbillar sig att det är fråga om en tronföljare eller -inna redan när man öppnar paketet. Man ska vara så att säga oskuldsfull.
Full av bristande förväntan öppnade jag lådan. Där fanns en bal med hushållspapper. 64 rullar. Dubbelt. Extra sugande. På bipacksedeln stod det: "Välkommen som kund hos Pappersknallen". Ja, och så några siffror, förstås.
Nu har jag sextiofyra hushållspappersrullar. Med dem kan jag bygga ett tunnelsystem som är tretton och en halv meter långt, till båtnad för mössen. Jag känner mig full av iver. Jag har inte räknat på om jag kan svepa in min stuga i papperet. A la Christo. Jag känner mig dum medsamma jag försöker. Däremot har jag uppskattat ungefär hur lång tid det kommer att ta för mig att konsumera upp allt papperet. Cirka tjugofem år. Det är praktiskt, det där med tunnelsystemet, för med det ser jag lätt när jag ska göra en ny beställning hos Pappersknallen. När det är en meter tunnel kvar, börjar det brännas - då är det vid pass två år kvar tills jag står med mitt sista tomma lilla papprör.
(Utmaning: Skriv om vad du (eller din huvudperson) hittar i lådan som placerats utanför dörren!)
Full av bristande förväntan öppnade jag lådan. Där fanns en bal med hushållspapper. 64 rullar. Dubbelt. Extra sugande. På bipacksedeln stod det: "Välkommen som kund hos Pappersknallen". Ja, och så några siffror, förstås.
Nu har jag sextiofyra hushållspappersrullar. Med dem kan jag bygga ett tunnelsystem som är tretton och en halv meter långt, till båtnad för mössen. Jag känner mig full av iver. Jag har inte räknat på om jag kan svepa in min stuga i papperet. A la Christo. Jag känner mig dum medsamma jag försöker. Däremot har jag uppskattat ungefär hur lång tid det kommer att ta för mig att konsumera upp allt papperet. Cirka tjugofem år. Det är praktiskt, det där med tunnelsystemet, för med det ser jag lätt när jag ska göra en ny beställning hos Pappersknallen. När det är en meter tunnel kvar, börjar det brännas - då är det vid pass två år kvar tills jag står med mitt sista tomma lilla papprör.
(Utmaning: Skriv om vad du (eller din huvudperson) hittar i lådan som placerats utanför dörren!)
lördag 7 mars 2009
Utmaning 66 Through the Passage
I want to know how a Songline works. I want to strip naked and enter the parallell Universe of the Dreamtime, where the ancestors live. Their ancestors. Not mine. I have to turn to fellow human beings on the other side of the world in order to know how to sing the land again. Going on a walk-about is the pivotal rite of passage. The doors to the Dreamtime should never be closed again. The passage is open. Swinging doors into the land of no excuses. The land of dream, creation, psychosis. The mystic land which lies all around us.
How do I know that not all land once was sung? Sometimes, in my clearheaded nights of insomnia, I see my ancestors rise from out of the ground even here. Disoriented finns, little people; the conquerors of inland Scandinavia were the lowliest of the lowly. If my Songline exists it was sung by them. My line, which wiped out the original lines of those to whom the land belonged, because they didn't own a sliver of it.
(Utmaning: Ta ut den tredje boken från höger på tredje hyllan i din bokhylla. Slå upp sidan 33. Läs och skriv av den tredje meningen. Slå ihop boken och skriv en helt egen fortsättning. )
Den bok jag hittade var Songlines av Bruce Chatwin.
How do I know that not all land once was sung? Sometimes, in my clearheaded nights of insomnia, I see my ancestors rise from out of the ground even here. Disoriented finns, little people; the conquerors of inland Scandinavia were the lowliest of the lowly. If my Songline exists it was sung by them. My line, which wiped out the original lines of those to whom the land belonged, because they didn't own a sliver of it.
(Utmaning: Ta ut den tredje boken från höger på tredje hyllan i din bokhylla. Slå upp sidan 33. Läs och skriv av den tredje meningen. Slå ihop boken och skriv en helt egen fortsättning. )
Den bok jag hittade var Songlines av Bruce Chatwin.
onsdag 4 mars 2009
Utmaning 63 Livet då
Den var så oskuldsfull, vår uppväxt på 2000-talet. På sommarlovet satt vi hela förmiddagarna och spelade World of Warcraft, medan mamma sådde spenat i en bård kring potatislandet. Lugn och reflektion.
På eftermiddagarna drogs vi obönhörligt till stora landsvägen, där vi satte oss i vägrenen och messade de passerande bilarnas registreringsnummer till våra vänner längre uppåt landet. Om vännerna inte såg samma bilar, bevisade det att bilarna svängt. Sådant var roligt att veta.
Om kvällarna öppnade vi våra stora Excelblad, förde in den senaste bilstatistiken. Ibland tog vi någon timme World of Warcraft igen. Ja, det var ett annat liv på den tiden. Mer sansat.
(Utmaning: En bild att skriva till)
tisdag 3 mars 2009
Utmaning 62 Extrautrustad
Det var min väninna som bävande och i hemlighet visade mig annonsen, som hon klippt ut ur en kvällstidning. "Bli hermafrodit över en natt!" stod det. Jag var inte inkännande och lyhörd.
- Men då skulle du ju ha snopp!! sa jag.
Hon nickade bara. Andlöst.
- Är du någon sorts transperson? frågade jag.
- Nej, jag vill ha båda, viskade hon.
- Du fattar väl att du inte kommer att kunna befrukta dig själv?
Jag förstod redan hur det skulle komma att bli. Jag skulle bli tvungen att följa med henne. Vissa människor vill dela sina intimaste upplevelser med andra.
Kliniken, i alla fall väntrummet, gick i oxblod. Oxblod, trärent och vita orkidéer. Ingreppet skulle ta ett tag. Det är svårare att göra en snopp än en snippa. Jag slog mig till ro med ett av klinikens marknadsföringsmaterial. Glättat papper och många sidor. Det gick upp för mig att de verkligen inte bara höll på med genitalier. Jag fann mig mer och mer engagerad. Spontant reagerade jag med viss hänförelse på att få ett extra bröst inopererat mellan mina två befintliga. Jag försökte utröna varför men gick bet. Så, på sista sidan, hittade jag mitt öde, min chans:
"Få äntligen ögon i nacken!", stod det.
Nej. Jag är inte paranoid. Men jag vill gärna kunna ha sikten klar åt alla håll när jag petar mig i näsan. Dessutom är jag ibland bisittare åt min åldrige far när han jagar älg.
På torsdag skall jag få min operation. Jag har bara råd med ett öga. Ett blått ska det bli, inopererat i hårfästet. Jag föreställer mig att kanten av hår - jag är kortklippt - ska rama in det snyggt, som ett stort och buskigt ögonbryn.
(Utmaning: Skriv om en kroppsdel som du - eller din påhittade person - skulle vilja ha fler av)
- Men då skulle du ju ha snopp!! sa jag.
Hon nickade bara. Andlöst.
- Är du någon sorts transperson? frågade jag.
- Nej, jag vill ha båda, viskade hon.
- Du fattar väl att du inte kommer att kunna befrukta dig själv?
Jag förstod redan hur det skulle komma att bli. Jag skulle bli tvungen att följa med henne. Vissa människor vill dela sina intimaste upplevelser med andra.
Kliniken, i alla fall väntrummet, gick i oxblod. Oxblod, trärent och vita orkidéer. Ingreppet skulle ta ett tag. Det är svårare att göra en snopp än en snippa. Jag slog mig till ro med ett av klinikens marknadsföringsmaterial. Glättat papper och många sidor. Det gick upp för mig att de verkligen inte bara höll på med genitalier. Jag fann mig mer och mer engagerad. Spontant reagerade jag med viss hänförelse på att få ett extra bröst inopererat mellan mina två befintliga. Jag försökte utröna varför men gick bet. Så, på sista sidan, hittade jag mitt öde, min chans:
"Få äntligen ögon i nacken!", stod det.
Nej. Jag är inte paranoid. Men jag vill gärna kunna ha sikten klar åt alla håll när jag petar mig i näsan. Dessutom är jag ibland bisittare åt min åldrige far när han jagar älg.
På torsdag skall jag få min operation. Jag har bara råd med ett öga. Ett blått ska det bli, inopererat i hårfästet. Jag föreställer mig att kanten av hår - jag är kortklippt - ska rama in det snyggt, som ett stort och buskigt ögonbryn.
(Utmaning: Skriv om en kroppsdel som du - eller din påhittade person - skulle vilja ha fler av)
måndag 2 mars 2009
Utmaning 61 Tysta Annika
"En tyst, grå mus" tänkte jag.
"Kaxig med ful väska", tänkte Annika.
Det var på stationen i Linde vi träffades. Det var på vårterminen i tvåan, introduktionshelg, nu skulle jag äntligen få sommarjobba på det mytomspunna Uskavi. Jag kände mig som fisken i vattnet redan vid folkabussen på stationen. På den tiden kunde jag känna mig så utan att ha något som helst fog för det.
Några skulle komma söderifrån om en halvtimme. Vi slog ihjäl tiden med allmänt prat, jag och de två äldre tjejerna som kom och hämtade. Den ena hette Ninni. Ninni Skagerlid. Finlemmad och klok. Henne skulle jag komma att tycka mycket om. Den andra såg jag knappt. Ännu hade hon inte yttrat ett ord efter att hon presenterat sig: "Annika" hade hon sagt liksom omständligt, som om det låg mer i namnet än man kunde ana. Därefter var hon tyst. Fnissade ibland när Ninni Skagerlid sa något.
På väg mot Uskavi, kursgården där vi skulle börja jobba så snart skolan slutade, svarade Ninni vänligt på en fråga:
- Nej jag ska sluta. Jag är här bara medan lägerskolorna varar.
Jag försökte hålla masken. Sa tillkämpat:
- Du då, Annika?
- Jag blir kvar, sa hon tyst i framsätet.
- Kul.
Halva hjärtat var inte med.
Den helgen var första gången jag fick smak för selleribiff. Ninni Skagerlid hade lagat. En skiva rotselleri, panerad, lagom stekt. Jättegott. Annika såg jag knappt skymten av, ens om vi satt vid samma bord. Alla andra sommarjobbare i min ålder var antingen halvt utvecklingsstörda eller från Tibro. Jag hakade inte fast i någon.
När jobbet väl började, var Ninni borta men det var några andra intressanta typer där i stället. Janne och Teddy. Hel-lena från Knivsta.
Det tog bara till midsommar innan Annika och jag fann varandra. Det var när vi bar träd åt Hel-lena. Hel-lena ville ha ett träd, vi ville ge henne ett. Inte kunde vi ana att husmor vikt de stora höganäskrukorna till saftsoppa och kräm. Vi hade vikt en av dem för ett träd. Ett träd vi grävde upp enligt konstens alla regler.
Om man plockar ettt träd tillsammans i midsommarnatten, är det svårt att inte bli vänner för livet. Den tjugonde mars kommer Annika och hälsar på mig. Då är det snart tjugoåtta år sedan vi sprang runt och larvade oss på ängarna kring Uskavi under den ljusa,ljusa natten.
"Kaxig med ful väska", tänkte Annika.
Det var på stationen i Linde vi träffades. Det var på vårterminen i tvåan, introduktionshelg, nu skulle jag äntligen få sommarjobba på det mytomspunna Uskavi. Jag kände mig som fisken i vattnet redan vid folkabussen på stationen. På den tiden kunde jag känna mig så utan att ha något som helst fog för det.
Några skulle komma söderifrån om en halvtimme. Vi slog ihjäl tiden med allmänt prat, jag och de två äldre tjejerna som kom och hämtade. Den ena hette Ninni. Ninni Skagerlid. Finlemmad och klok. Henne skulle jag komma att tycka mycket om. Den andra såg jag knappt. Ännu hade hon inte yttrat ett ord efter att hon presenterat sig: "Annika" hade hon sagt liksom omständligt, som om det låg mer i namnet än man kunde ana. Därefter var hon tyst. Fnissade ibland när Ninni Skagerlid sa något.
På väg mot Uskavi, kursgården där vi skulle börja jobba så snart skolan slutade, svarade Ninni vänligt på en fråga:
- Nej jag ska sluta. Jag är här bara medan lägerskolorna varar.
Jag försökte hålla masken. Sa tillkämpat:
- Du då, Annika?
- Jag blir kvar, sa hon tyst i framsätet.
- Kul.
Halva hjärtat var inte med.
Den helgen var första gången jag fick smak för selleribiff. Ninni Skagerlid hade lagat. En skiva rotselleri, panerad, lagom stekt. Jättegott. Annika såg jag knappt skymten av, ens om vi satt vid samma bord. Alla andra sommarjobbare i min ålder var antingen halvt utvecklingsstörda eller från Tibro. Jag hakade inte fast i någon.
När jobbet väl började, var Ninni borta men det var några andra intressanta typer där i stället. Janne och Teddy. Hel-lena från Knivsta.
Det tog bara till midsommar innan Annika och jag fann varandra. Det var när vi bar träd åt Hel-lena. Hel-lena ville ha ett träd, vi ville ge henne ett. Inte kunde vi ana att husmor vikt de stora höganäskrukorna till saftsoppa och kräm. Vi hade vikt en av dem för ett träd. Ett träd vi grävde upp enligt konstens alla regler.
Om man plockar ettt träd tillsammans i midsommarnatten, är det svårt att inte bli vänner för livet. Den tjugonde mars kommer Annika och hälsar på mig. Då är det snart tjugoåtta år sedan vi sprang runt och larvade oss på ängarna kring Uskavi under den ljusa,ljusa natten.
söndag 1 mars 2009
Utmaning 60 En lappad dröm
De har hållit på i månader, mor och Lovisa. Först ritade Lovisa sin balklänning på några bildlektioner, omständigt och med många skisser. Sen fick hon hjälp av textilslöjdsfröken att klippa till mönsterdelarna i tunt, frasigt papper. Hon rullade ihop dem fint och tog hem dem. Tygen hade hon redan valt för länge sedan på Sidencarlsson, en tunn organza i turkos och ett underbart råsidentyg som skiftar. Mor säger att varpen och inslaget är i olika färger. Det är nästan två klänningar, för organzan ska vara ovanpå rådsidenet. Hon har varit så försiktig när hon har sytt. Mor har hjälpt till, förstås. Nästan varenda kväll i maj har symaskinen varit framme på köksbordet. Det svåraste är ringningen. Klänningen har bara ett axelband, som Kate Winsletts på oscarsgalan. Hon kommer att se ut som om hon är på oscarsgala. Hon kommer att vara vacker, med sitt buffelbruna hår i svinrygg och några klädsamma lockar kring ansiktet. Och klänningen!
När hon kommer hem från skolan tar hon fram den och stryker över tyget, känner hur organzan glider över råsidenet. Ja, hon provar den också, fast mor har avrått henne. Mor är rädd att det ska komma fläckar. Men Lovisa är försiktig. Ändå vill hon inte visa mor att hon provar. Det är en privat ceremoni framför spegeln i hennes rum. En hyllning till hennes vuxenblivande. Nu går hon ut nian. Hon ska gå mediegymnasium. Hoppas på att bli journalist, jobba med teve. Hon sitter faktiskt och mimar framför spegeln, som en barnunge, iklädd den turkosa drömmen. Är så inne i sina fantasier att hon inte hör att någon kommit hem.
- Lovisa! ropar pappa.
Hon rycker till. Flyger upp. Det hörs ett underligt krasande. Klacken har hon haft på balklänningens fåll. Hjärtat seglar upp i höjd med tonsillerna. Det är inte sant. Det har blivit en lång reva i organzan, den går långt ovanför knät.
Far hittar sin stora flicka i sängen, gråtande. Så också mor, några timmar senare. Tröst finns inte. Tyg finns inte. Tid inte heller, och knappt råd.
- Vi får lappa, säger mor. Jag ska göra det riktigt fint.
Visst är hon fin på balen. Det är säkert ingen som märker något. Mor har gjort ett bra jobb. Men för Lovisa är drömmen förstörd. Det blir ingen Oscar, klänningen är bara en klänning och hon undrar om inte det enda axelbandet ser litet vulgo ut.
(Utmaning: Skriv om att lappa ihop)
När hon kommer hem från skolan tar hon fram den och stryker över tyget, känner hur organzan glider över råsidenet. Ja, hon provar den också, fast mor har avrått henne. Mor är rädd att det ska komma fläckar. Men Lovisa är försiktig. Ändå vill hon inte visa mor att hon provar. Det är en privat ceremoni framför spegeln i hennes rum. En hyllning till hennes vuxenblivande. Nu går hon ut nian. Hon ska gå mediegymnasium. Hoppas på att bli journalist, jobba med teve. Hon sitter faktiskt och mimar framför spegeln, som en barnunge, iklädd den turkosa drömmen. Är så inne i sina fantasier att hon inte hör att någon kommit hem.
- Lovisa! ropar pappa.
Hon rycker till. Flyger upp. Det hörs ett underligt krasande. Klacken har hon haft på balklänningens fåll. Hjärtat seglar upp i höjd med tonsillerna. Det är inte sant. Det har blivit en lång reva i organzan, den går långt ovanför knät.
Far hittar sin stora flicka i sängen, gråtande. Så också mor, några timmar senare. Tröst finns inte. Tyg finns inte. Tid inte heller, och knappt råd.
- Vi får lappa, säger mor. Jag ska göra det riktigt fint.
Visst är hon fin på balen. Det är säkert ingen som märker något. Mor har gjort ett bra jobb. Men för Lovisa är drömmen förstörd. Det blir ingen Oscar, klänningen är bara en klänning och hon undrar om inte det enda axelbandet ser litet vulgo ut.
(Utmaning: Skriv om att lappa ihop)
lördag 28 februari 2009
Utmaning 59 Mammagröten
Petra känner doften redan när hon går uppför trappan från sitt gamla rum i souterrainvåningen. Mamma kokar havregrynsgröt. Hon kokar havregrynsgröt, på det att den bräckliga tråden av mor-dotter-förtroende ska slitas av. Igen. Som den så ofta kan göra för minsta småsak, minsta tecken på att Petra hämtat in någon värdering utifrån. Mamma vore lyckligast om hon fick vara med Petra varje dag, till och med på jobbet, lägga till rätta, upprätthålla normerna. Det finns många normer. En är för havregrynsgröt.
- Godmorgon, hälsar mamma soligt och får ett bävande svar.
- Vill du ha din gröt nu? frågar hon sen.
Petra kan inte annat än svara jakande. Att säga att hon hellre tar fil och müsli även idag går inte. Här har mamma stått och ansträngt sig, i nästan fem minuter har hon stått och kletat ihop en gröt åt dem. Det måste respekteras.
Petra får en normalportion. Det är mamma som vet vad som är normalt. Men det finns en liten spänning i köket. Båda beter sig som om gröt är en tämligen neutral företeelse. Båda vet att det inte är så.
Lingonsylt på. Den är i alla fall god. Mycket lingonsylt. Men det kommer inte att hjälpa. Mjölk. "Gammaldags" kör mamma med till gröten, hundrafemtio procent fett men det gör inget. Det gör absolut ingenting.
Första tuggan nu. Och ja. Hon hade ju vetat det.
Det finns ingenstans att gömma sig. Mamma står lutad över henne som en gam och stänker adrenalin på hennes axlar. När hon talar är det inte spetsigt, inte isigt, inte ens hotfullt. Det är permafrost som talar:
- Du kan inte mena att den är för salt nu också.
Rent tekniskt är det inte en fråga. Petra sväljer gegget i ett gulp. Att inte svara tar all hennes energi och hon vet att hon samtidigt måste röra skeden mellan tallriken och munnen. Det är nästan övermäktigt.
- Men svara då!!
Som att spetsas på en istapp.
- Joo, det är saltare än jag är van vid.
- Du växte upp med den här gröten. Du är gjord av den här gröten.
- Ja.
- Ingen uppskattar det jag gör!
- Jo, men mamma, så är det inte. Jag har bara blivit van vid mindre salt sen jag flyttade hemifrån, det är allt. Man förändras. Allt förändras.
Mamma hulkar nu. Sen barndomen kommer en frätande syraklump upp i magsäcken på Petra. Hon vill att pappa ska stiga upp. Hon vill ursäkta sig och gå ut med hunden. Tjugofem tuggor kvar.
(Utmaning: Skriv om något som smakar salt)
- Godmorgon, hälsar mamma soligt och får ett bävande svar.
- Vill du ha din gröt nu? frågar hon sen.
Petra kan inte annat än svara jakande. Att säga att hon hellre tar fil och müsli även idag går inte. Här har mamma stått och ansträngt sig, i nästan fem minuter har hon stått och kletat ihop en gröt åt dem. Det måste respekteras.
Petra får en normalportion. Det är mamma som vet vad som är normalt. Men det finns en liten spänning i köket. Båda beter sig som om gröt är en tämligen neutral företeelse. Båda vet att det inte är så.
Lingonsylt på. Den är i alla fall god. Mycket lingonsylt. Men det kommer inte att hjälpa. Mjölk. "Gammaldags" kör mamma med till gröten, hundrafemtio procent fett men det gör inget. Det gör absolut ingenting.
Första tuggan nu. Och ja. Hon hade ju vetat det.
Det finns ingenstans att gömma sig. Mamma står lutad över henne som en gam och stänker adrenalin på hennes axlar. När hon talar är det inte spetsigt, inte isigt, inte ens hotfullt. Det är permafrost som talar:
- Du kan inte mena att den är för salt nu också.
Rent tekniskt är det inte en fråga. Petra sväljer gegget i ett gulp. Att inte svara tar all hennes energi och hon vet att hon samtidigt måste röra skeden mellan tallriken och munnen. Det är nästan övermäktigt.
- Men svara då!!
Som att spetsas på en istapp.
- Joo, det är saltare än jag är van vid.
- Du växte upp med den här gröten. Du är gjord av den här gröten.
- Ja.
- Ingen uppskattar det jag gör!
- Jo, men mamma, så är det inte. Jag har bara blivit van vid mindre salt sen jag flyttade hemifrån, det är allt. Man förändras. Allt förändras.
Mamma hulkar nu. Sen barndomen kommer en frätande syraklump upp i magsäcken på Petra. Hon vill att pappa ska stiga upp. Hon vill ursäkta sig och gå ut med hunden. Tjugofem tuggor kvar.
(Utmaning: Skriv om något som smakar salt)
fredag 27 februari 2009
Utmaning 58 Skriv om en minnesvärd födelsedag
Den är glömskevärd, egentligen, men jag minns den mycket tydligt: Annelies födelsedag. Hennes familj var utöver det vanliga. Annelies mamma Barbro hade gjort så att det var socker på kanterna på glasen. Och en apelsinskiva som liksom satt fast. Eller var det citron?
Annelies mamma och pappa hade cafeterian i simhallen. Räksallad på tekakor. Jag tyckte varken om tekakor eller räksallad men ibland gick vi dit och fick sådana mackor. De var de dyraste. Huvudets håligheter fyllda av majonnäs.
Nu var det kalas. Det var ett par stora killar där. En hade röd fluga i skinn. Försöka göra intryck. En av dem stod bakom mig i kön till fiskdammen. Jag var exalterad. Jag minns inte om det var för fiskdammen eller för att jag var besatt av att göra intryck på de stora pojkarna. Jag var i och för sig korthårig men jag hade en ljusblå klänning med svart sammetsband och vita kalasbyxor i spets. Jag var presentabel.
Jag var så upptagen, så exalterad, så utanför mig själv, att jag inte märkte vad som var på gång förrän det var för sent. Förrän den varma rännilen rann utefter benet innanför den vita spetsen, plaskade på golvet. Även då försökte jag ignorera det. Tänkte att om jag inte låtsas om det, finns det inte riktigt. Som en prutt. När Annelies mamma Barbro förde mig ur ledet till fiskdammen, skrattade de stora pojkarna.
Det värsta var att de vuxna trodde att jag var så girig, att jag inte ville förlora min plats i ledet till fiskdammen för att jag var kissnödig. Nej, det värsta var att de stora pojkarna skrattade. Skrattade nedlåtande. Nej, det allra värsta var att Annelies mamma Barbro förklarade för en annan mamma som var där, att jag var ett år yngre än de andra.
Jag var ett år yngre än de andra. En ständig anledning att verka stor. Det här var en av de få gångerna jag misslyckades. Och inte förstod jag heller, att det är omöjligt för en femårig tjej att göra intryck på killar som säkert är åtta, kalasbyxor eller ej.
Annelies mamma och pappa hade cafeterian i simhallen. Räksallad på tekakor. Jag tyckte varken om tekakor eller räksallad men ibland gick vi dit och fick sådana mackor. De var de dyraste. Huvudets håligheter fyllda av majonnäs.
Nu var det kalas. Det var ett par stora killar där. En hade röd fluga i skinn. Försöka göra intryck. En av dem stod bakom mig i kön till fiskdammen. Jag var exalterad. Jag minns inte om det var för fiskdammen eller för att jag var besatt av att göra intryck på de stora pojkarna. Jag var i och för sig korthårig men jag hade en ljusblå klänning med svart sammetsband och vita kalasbyxor i spets. Jag var presentabel.
Jag var så upptagen, så exalterad, så utanför mig själv, att jag inte märkte vad som var på gång förrän det var för sent. Förrän den varma rännilen rann utefter benet innanför den vita spetsen, plaskade på golvet. Även då försökte jag ignorera det. Tänkte att om jag inte låtsas om det, finns det inte riktigt. Som en prutt. När Annelies mamma Barbro förde mig ur ledet till fiskdammen, skrattade de stora pojkarna.
Det värsta var att de vuxna trodde att jag var så girig, att jag inte ville förlora min plats i ledet till fiskdammen för att jag var kissnödig. Nej, det värsta var att de stora pojkarna skrattade. Skrattade nedlåtande. Nej, det allra värsta var att Annelies mamma Barbro förklarade för en annan mamma som var där, att jag var ett år yngre än de andra.
Jag var ett år yngre än de andra. En ständig anledning att verka stor. Det här var en av de få gångerna jag misslyckades. Och inte förstod jag heller, att det är omöjligt för en femårig tjej att göra intryck på killar som säkert är åtta, kalasbyxor eller ej.
onsdag 25 februari 2009
Utmaning 56 Skriv om en stökig folksamling
- Så vill vi välkomna nytillkomna tittare till Kungliga Nyheter, vårt extrainsatta 24-timmarsmagasin som ska bevaka Förlovningen. Med oss här i studion har vi Madeleine Hibbing, Dagens Härolds etikettextpert...
- Folkvett! Jag föredrar benämningen folkvett! Det ringar bättre in min expertis.
- Ja, du vet väl bäst, Madeleine. Får jag säga du?
- Visst. Vi är ju bland folk.
- Men nu händer det visst något på Slottet. Över till vår reporter Cecil Lagerup!
... Knaster, brus...
- Ja, här är härlig monarkistisk yra! Bakom mig ser ni en folkmassa som har stått här i timmar för att ta reda på om det är sant, ryktet som säger att tronprinsessan Pictorial äntligen ska få gifta sig med sin Danne av Folket. De viftar med flaggor och hoppar upp och ner...
- Tronprinsessan och Danne?
- Nej, Folket! Hela folket är här idag och det är en yra...
- NU! Nu får vi in rapporter om att det ÄR sant. de ÄR förlovade och ska gifta sig nästa sommar. Danne blir stins och härting av Visigotia. Vad säger du om det, Madeleine Hibbing?
- Det är vett och rätt rakt igenom. Det är bara jämlikt att han blir stins och härting är inte adligt.
- Och du, Cecil, ser du nånting?
... Knaster, brus...
- Ja,det gick ett rykte om att det lyckliga paret skymtat i ett fönster men det är inte säkerställt ännu. Däremot... Hjälp, vad händer nu? Folkmassan blir vild! Vad är det som stör Folket denna dag... Det verkar inte bättre än ett... ett sorgetåg. Ett svartklätt sorgetåg, cirka trettio personer, med skyltar... åh, det är infamt! På Förlovningsdagen! Skyltar där det står: "Pictorial, abdikera nu!" Men Folket ger igen! De kastar äpplen och korvar på de störande. Ont ska med ont fördrivas! Det är upploppsstämning...
- Vad säger du, Madeleine Hibbing?
- Det här är inte vett och rätt på något sätt! Det här blir man slagen på fingrarna för. Vi har ett statsskick och man ska respektera sitt statsskick. Vårt statsskick är monarki. Vi ska respektera monarkin. Den där sorgklädda skaran ska bort från gatan nu! Det är lätt som en plätt.
- Kanske vi borde ersätta grundlagarna med dina böcker i etikett, rätt och slätt?
- Folkvett, min vän! Folkvett!
- Folkvett. Tack, Madeleine Hibbing från Dagens Härold. Vi ska ta och välkomna nytillkomna tittare till Kungliga Nyheter denna högtidsdag, fettisdagen, när Tronprinsessan Pictorial lovat bort sitt hjärta till Stins Danne av Folket. Med oss vid Slottet har vi Cecil Lagerup. Cecil, det har talats om kravaller - ser du något, Cecil?
... Knaster, brus...
- Folkvett! Jag föredrar benämningen folkvett! Det ringar bättre in min expertis.
- Ja, du vet väl bäst, Madeleine. Får jag säga du?
- Visst. Vi är ju bland folk.
- Men nu händer det visst något på Slottet. Över till vår reporter Cecil Lagerup!
... Knaster, brus...
- Ja, här är härlig monarkistisk yra! Bakom mig ser ni en folkmassa som har stått här i timmar för att ta reda på om det är sant, ryktet som säger att tronprinsessan Pictorial äntligen ska få gifta sig med sin Danne av Folket. De viftar med flaggor och hoppar upp och ner...
- Tronprinsessan och Danne?
- Nej, Folket! Hela folket är här idag och det är en yra...
- NU! Nu får vi in rapporter om att det ÄR sant. de ÄR förlovade och ska gifta sig nästa sommar. Danne blir stins och härting av Visigotia. Vad säger du om det, Madeleine Hibbing?
- Det är vett och rätt rakt igenom. Det är bara jämlikt att han blir stins och härting är inte adligt.
- Och du, Cecil, ser du nånting?
... Knaster, brus...
- Ja,det gick ett rykte om att det lyckliga paret skymtat i ett fönster men det är inte säkerställt ännu. Däremot... Hjälp, vad händer nu? Folkmassan blir vild! Vad är det som stör Folket denna dag... Det verkar inte bättre än ett... ett sorgetåg. Ett svartklätt sorgetåg, cirka trettio personer, med skyltar... åh, det är infamt! På Förlovningsdagen! Skyltar där det står: "Pictorial, abdikera nu!" Men Folket ger igen! De kastar äpplen och korvar på de störande. Ont ska med ont fördrivas! Det är upploppsstämning...
- Vad säger du, Madeleine Hibbing?
- Det här är inte vett och rätt på något sätt! Det här blir man slagen på fingrarna för. Vi har ett statsskick och man ska respektera sitt statsskick. Vårt statsskick är monarki. Vi ska respektera monarkin. Den där sorgklädda skaran ska bort från gatan nu! Det är lätt som en plätt.
- Kanske vi borde ersätta grundlagarna med dina böcker i etikett, rätt och slätt?
- Folkvett, min vän! Folkvett!
- Folkvett. Tack, Madeleine Hibbing från Dagens Härold. Vi ska ta och välkomna nytillkomna tittare till Kungliga Nyheter denna högtidsdag, fettisdagen, när Tronprinsessan Pictorial lovat bort sitt hjärta till Stins Danne av Folket. Med oss vid Slottet har vi Cecil Lagerup. Cecil, det har talats om kravaller - ser du något, Cecil?
... Knaster, brus...
tisdag 24 februari 2009
Utmaning 55 KBT:s offer
I västerfönstret mot skymningslandet hänger mina terapueter. De är alla psykodynamiska på ett eller annat sätt, någon har till och med psykoanalytisk skolning - många, många läroår för att behärska konsten att sitta och hålla käft och ta betalt för det. Där hänger de i varsin ampel, mina fem terapeuter, upplockade på olika loppisar under tjugohundratalets första decennium, ur lådor med krimskrams och stötta äggkoppar - "allt i lådan tio kronor styck".
Det har inte blivit mycket av dem sen jag hängde upp dem. Ingen har ännu till exempel återfått förmågan att tala. De är alla rufsiga och försagda, till synes eviga offer för det nya årtusendets paradigmskifte med KBT och snabba fixar. Råkar någon i rummet säga ordet "kognitiv" - det händer - sprattlar de till, om de är vakna, och hänger sedan lealösa över ampelkanten, tills man har gett dem litet vatten och en läkerol.
Jag hoppas de ska komma sig.
Det är rofyllt att ha dem där. Jag skulle aldrig hänga dem i ett fönster som vetter mot öst.
(fotnot: KBT = kognitiv beteendeterapi)
(Utmaning: Skriv om ett loppisfynd)
Det har inte blivit mycket av dem sen jag hängde upp dem. Ingen har ännu till exempel återfått förmågan att tala. De är alla rufsiga och försagda, till synes eviga offer för det nya årtusendets paradigmskifte med KBT och snabba fixar. Råkar någon i rummet säga ordet "kognitiv" - det händer - sprattlar de till, om de är vakna, och hänger sedan lealösa över ampelkanten, tills man har gett dem litet vatten och en läkerol.
Jag hoppas de ska komma sig.
Det är rofyllt att ha dem där. Jag skulle aldrig hänga dem i ett fönster som vetter mot öst.
(fotnot: KBT = kognitiv beteendeterapi)
(Utmaning: Skriv om ett loppisfynd)
måndag 23 februari 2009
Utmaning 54 Det ingen vet
Det ingen vet är att resultatet av alla mina universitetsstudier är en handfull spridda poäng. Att jag har åtta poäng religionshistoria vet jag med bestämdhet, liksom uppsatserna i historia och statskunskap, samt fem poängs mentalitetshistoria. Men utöver det? Inget mer från baskursen i teologi, det vet jag. Det var ganska snart efter gymnasiet, jag gick troget och skrev tentor men det var två inlämningsuppgifter per åttapoängskurs och dem gjorde jag alldeles för stora. Så de blev inte till. Utom till allra första kursen, den som vi hade Kaarina Drynjeva i, där fick jag ihop en uppsats och mitt ex en annan, alldeles innan ett år gått och det var för sent. Kaarina Drynjeva, med sin ödmjuka och respektingivande hållning och sin glöd. Ännu efter tjugofem år minns jag hur hon knockade mig.
Nästa gång jag prövade på universitetslivet var jag äldre. Då hade jag övat upp mig på att skriva utan att hjärteblodet flöt ut, så B-uppsatserna gick bra, men med tentorna var det värre. Jag gick upp på några och blev lika besviken i varje ämne över att man klarade dem på ordbajseri och rena spekulationer. Jag sköt upp de flesta till "någon gång när jag har läst". Så gick det år efter år. Ingen frågade efter de där poängen, för jag hade inte lån, utan jobbade, och kunde hålla uppe fasaden.
Innanför var det kaos. Som jag minns det, kände jag mig inte det minsta förpliktigad av de där tentorna, men det måste ju ha varit en gnagande ångest att restskulden växte och växte. Jag skulle väl ha blivit tvungen att ta ett bad i ekluten och ordna upp allting, dra in institutionerna och lägga upp en avtentningsplan, men annat hände och jag försvann ett tag.
Jag tror jag har liknande erfarenheter som de som hamnar i skuldfällan eller i missbruk av något slag. Samma skygglappsbeteende, samma fasaväckande förtjusning över att det "går ett tag till", samma ångest inför att resa sig upp och få överblick över träsket man trampar i. Samma vilseledande berättelse om sitt liv som alltid lurar åtminstone en: huvudpersonen.
(Utmaning: Fortsätt skriva: "Det ingen vet är att...")
Nästa gång jag prövade på universitetslivet var jag äldre. Då hade jag övat upp mig på att skriva utan att hjärteblodet flöt ut, så B-uppsatserna gick bra, men med tentorna var det värre. Jag gick upp på några och blev lika besviken i varje ämne över att man klarade dem på ordbajseri och rena spekulationer. Jag sköt upp de flesta till "någon gång när jag har läst". Så gick det år efter år. Ingen frågade efter de där poängen, för jag hade inte lån, utan jobbade, och kunde hålla uppe fasaden.
Innanför var det kaos. Som jag minns det, kände jag mig inte det minsta förpliktigad av de där tentorna, men det måste ju ha varit en gnagande ångest att restskulden växte och växte. Jag skulle väl ha blivit tvungen att ta ett bad i ekluten och ordna upp allting, dra in institutionerna och lägga upp en avtentningsplan, men annat hände och jag försvann ett tag.
Jag tror jag har liknande erfarenheter som de som hamnar i skuldfällan eller i missbruk av något slag. Samma skygglappsbeteende, samma fasaväckande förtjusning över att det "går ett tag till", samma ångest inför att resa sig upp och få överblick över träsket man trampar i. Samma vilseledande berättelse om sitt liv som alltid lurar åtminstone en: huvudpersonen.
(Utmaning: Fortsätt skriva: "Det ingen vet är att...")
söndag 22 februari 2009
Utmaning 53 I förändring
Den kloka modern, varsnande varje gryning, hade ett tröstens ord till sina barn. Hon sa:
- Ingenting blir någonsin detsamma. Var trygga i den ständiga förändringen.
Så gav hon dem åter deras temuggar, deras skålar med frön och örter, deras skavda leksaker i rödockra och sepia och barnen växte starkt och lugnt.
(Utmaning: Vad har aldrig blivit detsamma för dig?)
- Ingenting blir någonsin detsamma. Var trygga i den ständiga förändringen.
Så gav hon dem åter deras temuggar, deras skålar med frön och örter, deras skavda leksaker i rödockra och sepia och barnen växte starkt och lugnt.
(Utmaning: Vad har aldrig blivit detsamma för dig?)
lördag 21 februari 2009
Utmaning 52 Surmöken i Pongopongoland
Hon kallades Surmöken men var icke desto mindre kejsarinna av Pongopongoland alltifrån sitt tillträde till sitt frånfälle. Pongopongo! Där bodde många ystra kurrekurredutter, som hade utvandrat från Kurrekurreduttön under den grymma men falskeligen skönmålade långstrumpianska eran, jämte de ihärdiga pongopongoleserna själva som jobbade i de statliga sulfatfabrikerna. Å, så det stank om hela Pongopongoland. Mest dock om kejsarinnan, Surmöken således kallad. Under en hermelinmantel, geggig av ålder, gick hon dag som natt i dubbla underställ av ull och kamelhår. Tvål och vatten var hennes största skräck, vitkål och bönor hennes största glädje. O, så hon svettades. O, så hon fes. O, så hon dunstade. Det dunsade i hovet när Surmöken defilerade förbi, dunsade av unga oerfarna adelsfröknar som dånade, enär de inte noga tamponerat sina näsor.
Första resan dånande gav karbasning, andra resan uteslutning ur hovet, tredje landsförvisning för högförräderi. Jo. Till Kurrekurreduttön gick skeppen med de dånande, ej tillräckligt underdåniga. Dubbelt bittert var deras öde, ty de färdades med lasterna av stinkande sulfatmassa, som skulle göda huset Långstrumps digra affischproduktion. Tillbaka for sen skeppen över haven vida, tyngda av bananer på däck och flyende kurrekurredutter i sulfattankarna.
Så kom det sig att kurrekurredutter kom sig upp i staten i Pongopongoland: veckorna i sulfattankarna formligen immuniserade dem mot stinkande utsöndringar av alla slag, så ock kejsarinnans. Så kommer det sig att de sitter på de viktigaste posterna alltjämt, i dagens demokratiska tid enkannerligen som premiärminister och justitiekansler. Nu vet du det, min son. Se, det var allt en surt stinkande saga!
(Utmaning: Skriv om något som luktar surt)
Första resan dånande gav karbasning, andra resan uteslutning ur hovet, tredje landsförvisning för högförräderi. Jo. Till Kurrekurreduttön gick skeppen med de dånande, ej tillräckligt underdåniga. Dubbelt bittert var deras öde, ty de färdades med lasterna av stinkande sulfatmassa, som skulle göda huset Långstrumps digra affischproduktion. Tillbaka for sen skeppen över haven vida, tyngda av bananer på däck och flyende kurrekurredutter i sulfattankarna.
Så kom det sig att kurrekurredutter kom sig upp i staten i Pongopongoland: veckorna i sulfattankarna formligen immuniserade dem mot stinkande utsöndringar av alla slag, så ock kejsarinnans. Så kommer det sig att de sitter på de viktigaste posterna alltjämt, i dagens demokratiska tid enkannerligen som premiärminister och justitiekansler. Nu vet du det, min son. Se, det var allt en surt stinkande saga!
(Utmaning: Skriv om något som luktar surt)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
