Värdigare värld

Joakim lever enkelt. Han har gått ner till halvtid för att kunna leva med sina intressen – naturen och musiken, keramiken, skapandet i stort. För en tid sedan sålde han bilen och cyklar de fem kilometerna in till stan. Jag kommer förbi med ett protokoll han ska skriva på och får fika.

– Det är enklare att leva enklare, säger Joakim och ser så lycklig ut som en modern människa kan.

– Men bio och teater, då? Resor?

– Jag har märkt att när man sällan upplever kultur, tar man till sig den på ett... större sätt. Som ett barn eller en finsmakare. Och resor... Jag kan unna mig en resa ibland men aldrig med flyg.

– Har du teve?

– Nej.

– WiFi?

– Smartphonen och datorn ser jag som nödvändiga. De använder jag jämt. Jag är ju inte från 1800-talet, fast jag sitter här ute i skogen!

Destin i Kongo-Kinshasa lever också enkelt. Barnen som jobbar i gruvorna i Kongo gör det. Destin, 8, och hans jämnåriga arbetskamrater gräver fram kobolten till våra litiumjonbatterier för mindre än en krona om dagen. Enkelt är inte jobbet. Trånga gruvhål, ingen säkerhetsutrustning. Enklare är det för Destin att säga vad han önskar av livet. Skola. Mat på bordet varje dag. Slippa värken.

Destin är för mig bara ett par djupa ögon och några skygga repliker i ett nyhetsinslag på teve men jag berättar om honom för Joakim och ser hans ögon vätskas.

– I en globaliserad värld... Det går inte att...

Han stryker med armen under näsan.

– Jag vet! säger jag. Och jag menar inte att klandra dig.

Joakim ler.

– Det är ganska vanligt att människor gör det. Klandrar. ”Du åker ju taxi ibland” eller ”Men du har ju inte solvärme”. ”Du är ju inte vegetarian”. Jag har tagit ett steg mot enkelhet och det har haft spinoffeffekter på min relation till miljö och människor men jag har inte lovat någon form av renhet. Det är omöjligt. Vi lever alla på samma jord och det berikar oss ofantligt men det kontaminerar oss också.

Jag nickar och vi sitter tysta. Så slurpar jag upp innehållet i min kopp för att visa att jag snart ska gå och Joakim säger:

– Jag har i alla fall fått för mig att om var och en saktar ner och tänker efter, till exempel tänker på vad vi stoppar i munnen... Vi kan inte rädda världen som vi känner den, jag tror faktiskt inte det, men vi kan bidra till att göra den värdigare.

Jag smakar på begreppet. En värdig värld. Inte helt enkelt.

(Utmaning: enklare)