Ammonit

– När det gäller skrivande, handlar det, som jag ser det, om att ge illusionen av linearitet åt något rumsligt, säger Beth.

De har gått ett par kilometer utefter stranden och Anna har tänkt lika mycket på vackra fossil som de bara gått förbi eller trampat över som på Beths svada. Nu hajar hon dock till. Vad Beth säger om bildkonsten, om ögon som dricker färg och vad det nu är, kan Anna bara vagt relatera till och då tittar hon på fossil. Men skrivandet! Där borde hon hänga med.

– Va? säger hon och Beth tycks upprymd av det plötsliga intresset.

– Det är mycket enkelt, svarar hon. Du vet text. Det magiska med text är att det är en bokstav, ett ord, efter varandra.

– Väldigt magiskt, säger Anna torrt och plockar upp en liten utsökt ammonit.

– Jomen tänk efter! Hur du än gör när du skriver tvingas du till praktiken att sätta en bokstav efter den andra. På rad.

Anna jonglerar med fossilet. Än är hon inte med.

– Men det du skapar är något tredimensionellt! fortsätter Beth. Lika tredimensionellt och förhoppningsvis vackert som den där snäckan.

– Bläckfisken, protesterar Anna men hon har redan upphört att kasta den i luften.

Den vilar med sin hänförande spiral och sina hemliga kamrar i hennes vänstra hand och hon har fått en mikrouppenbarelse. Hon hejdar vännen med ett tag om hennes jackärm och vänder henne mot sig, ser in i hennes ögon.

– Vad var det du sa? ”Illusionen av linearitet...”

– … åt något rumsligt. Där har du det, säger Beth och sluter Annas hand om det uråldriga djuret.

(Utmaning: gäller)