– När
det gäller skrivande, handlar det, som jag ser det, om att ge
illusionen av linearitet åt något rumsligt, säger Beth.
De
har gått ett par kilometer utefter stranden och Anna har tänkt lika
mycket på vackra fossil som de bara gått förbi eller trampat över
som på Beths svada. Nu hajar hon dock till. Vad Beth säger om
bildkonsten, om ögon som dricker färg och vad det nu är, kan Anna
bara vagt relatera till och då tittar hon på fossil. Men
skrivandet! Där borde hon hänga med.
– Va?
säger hon och Beth tycks upprymd av det plötsliga intresset.
– Det
är mycket enkelt, svarar hon. Du vet text. Det magiska med text är
att det är en bokstav, ett ord, efter varandra.
– Väldigt
magiskt, säger Anna torrt och plockar upp en liten utsökt ammonit.
– Jomen
tänk efter! Hur du än gör när du skriver tvingas du till
praktiken att sätta en bokstav efter den andra. På rad.
Anna
jonglerar med fossilet. Än är hon inte med.
– Men
det du skapar är något tredimensionellt! fortsätter Beth. Lika
tredimensionellt och förhoppningsvis vackert som den där snäckan.
– Bläckfisken,
protesterar Anna men hon har redan upphört att kasta den i luften.
Den
vilar med sin hänförande spiral och sina hemliga kamrar i hennes
vänstra hand och hon har fått en mikrouppenbarelse. Hon hejdar
vännen med ett tag om hennes jackärm och vänder henne mot sig, ser
in i hennes ögon.
– Vad
var det du sa? ”Illusionen av linearitet...”
– … åt
något rumsligt. Där har du det, säger Beth och sluter Annas hand
om det uråldriga djuret.
(Utmaning:
gäller)
Mmmm genom att sätta ihop bokstäver i ord som beskriver något så får läsaren en bild som är så mycket mer än enstaka bokstäver...så häftigt du satte ord på något som jag inte ens funderat över... TACK!
SvaraRadera