När
du skrattar kan en inte se hur gammal du är, bara att du använt de
åren väl. En kan inte ana de sorger du haft, bara att du inte
fastnat någonstans i det som gått och övergått i något annat.
När du skrattar kan en inte göra annat än att möta dig där, i
skrattet.
Det
är ett absurt beteende, att skratta öppet och gränslöst, ett
beteende som ingen civilisation rår på. Skrattet, gråten,
orgasmen, den intensiva smärtan för oss tillbaka till ett
urstadium. I det kan vi inte ljuga.
Jag
skrattar lättast med er som storsint delar sitt djupaste med mig.
Med er kan jag vara primat. Ta och ge. Plocka loppor, ge banan. Vi
svingar oss med meningar och inte lianer nuförtiden men i grunden är
det vad vi gör: sitter på marken och godmodigt putsar varandras
päls. Avslappning-i-trygghet. Klara skratt.
(Utmaning:
skratta)
(Jag har bestämt mig för att öva på att använda "hen" och "en". Språkligt är jag konservativ och jag tycker inte att det är estetiskt men ideologiskt är jag för...)
Insiktsfullt, bra formulerat. Håller med dig helt och hållet.
SvaraRaderaSkrattet är förlösande. Om jag är i ett sällskap jag inte känner mig trygg med, tappar jag förmågan att skratta. Jag får istället ångest.
Jag gillar både hen och en. Fast jag har lite svårt för att få in "en" naturligt när jag pratar eller skriver. Det är antagligen dialektens fel. I den dialekt jag talar har ordet "en" försvunnit och ersatts av enbart "man". Ett ord som jag inte alls gillar egentligen. T.ex. när någon ska intervjuas och säger "Ja man mådde ju inte så bra i det läget. Man ville ju att det skulle funka och när man kände att man inte mådde bra, då ...". Ja du fattar :-.
Snyggt skrivet om skratt!
SvaraRaderaBåde lättsamt kul skrivet men även med djupa reflektioner/tankar.
SvaraRaderaJag gillar inte en o hen men ibland praktiskt. Själv använder jag 'man' alldeles för mycket i talspråket. I skriftspråket kan jag alltid skriva jag inom () ;)