Vill inte

Det har blivit mörkare i vårt hus och mamma och pappa går så försiktigt. Bara inne hos Eliud är det ljust, ljust, ljust, där han ligger i sin sjukhussäng, omgiven av droppställninar, toastol, rullstol och lyft och alla möjliga andra saker. Hela huset är en dunkel förstuga till hans rum och genom den går många, många människor varje dag. Alla som kommer ringer på, låser upp och ropar ”hej”. Tre miljoner gånger om dan. Lika många besök från avancerad sjukvård i hemmet som från hemtjänsten. Mamma tycker att jag ska fortsätta ha kamrater hemma! Jag är knappt hemma själv. Det vet jag inte om de märker. De kanske får ett barn som dör och ett som är knarkare. Inte för att jag direkt knarkar men man provar ju grejer.

På morgnarna är jag hemma. Vi brukade ha så fina frukostar. Nu slängs det fram en fil, en ost, ett bröd och flingor. Det är som om ingen orkar med det levande nu när Eliud ska dö.

– När Eliud blir bättre ska vi åka ut till Rullsand, allihopa, säger mamma liksom dovt och skär en skiva ost. Det blir väl fint, Minna.

– Eliud ska dö, säger jag.

– Vi ska alla dö, säger mamma som en maskin.

– Eliud blir inte bättre. Eliud ska dö.

– Så säger du inte om din bror som kämpar, fräser pappa.

Jag får ett ryck, vill skrika ”dö, dö, dö, dö” så att de vaknar upp, men det är inte värt det.

De har slutat säga till mig att gå in till Eliud och säga hej då men idag tvekar jag faktiskt vid hans dörr. Det vore som att stiga in på ett sjukhus för de bortslängda och hopplösa. Jag får ett nytt ryck och pussar handen, trycker den mot dörren.

Jag är fjorton år. Jag har annat att göra än att sakna en bror. Jag har ett stort ”vill inte” i mig och det skymmer allt som var jag. Den här gången stoppar jag ner ett par rena trosor i ryggan och en fräsch topp. Jag vill inte vara här på nätterna ens. Mitt ”vill inte” vill inte det. Det vill festa och vara tomt.

(Utmaning: bättre)