Det
har blivit mörkare i vårt hus och mamma och pappa går så
försiktigt. Bara inne hos Eliud är det ljust, ljust, ljust, där
han ligger i sin sjukhussäng, omgiven av droppställninar, toastol,
rullstol och lyft och alla möjliga andra saker. Hela huset är en
dunkel förstuga till hans rum och genom den går många, många
människor varje dag. Alla som kommer ringer på, låser upp och
ropar ”hej”. Tre miljoner gånger om dan. Lika många besök från
avancerad sjukvård i hemmet som från hemtjänsten. Mamma tycker att
jag ska fortsätta ha kamrater hemma! Jag är knappt hemma själv.
Det vet jag inte om de märker. De kanske får ett barn som dör och
ett som är knarkare. Inte för att jag direkt knarkar men man provar
ju grejer.
På
morgnarna är jag hemma. Vi brukade ha så fina frukostar. Nu slängs
det fram en fil, en ost, ett bröd och flingor. Det är som om ingen
orkar med det levande nu när Eliud ska dö.
– När
Eliud blir bättre ska vi åka ut till Rullsand, allihopa, säger
mamma liksom dovt och skär en skiva ost. Det blir väl fint, Minna.
– Eliud
ska dö, säger jag.
– Vi
ska alla dö, säger mamma som en maskin.
– Eliud
blir inte bättre. Eliud ska dö.
– Så
säger du inte om din bror som kämpar, fräser pappa.
Jag
får ett ryck, vill skrika ”dö, dö, dö, dö” så att de vaknar
upp, men det är inte värt det.
De
har slutat säga till mig att gå in till Eliud och säga hej då men
idag tvekar jag faktiskt vid hans dörr. Det vore som att stiga in på
ett sjukhus för de bortslängda och hopplösa. Jag får ett nytt
ryck och pussar handen, trycker den mot dörren.
Jag
är fjorton år. Jag har annat att göra än att sakna en bror. Jag
har ett stort ”vill inte” i mig och det skymmer allt som var jag.
Den här gången stoppar jag ner ett par rena trosor i ryggan och en
fräsch topp. Jag vill inte vara här på nätterna ens. Mitt ”vill
inte” vill inte det. Det vill festa och vara tomt.
(Utmaning:
bättre)
Å så bra, så ledsamt o förståligt...det är så tufft när man inte orkar med vardagen längre...
SvaraRaderaLögnerna. Rörande.
SvaraRadera