Som en måne

Du är cyklisk. Så är vi kanske alla, kvinnor mest, sägs det, men jag märker det på dig för att du är min lagvigde. Ingen har jag tillbringat så mycket tid med som med dig. Jag kan din andning när du sover och den ger rytm till mina drömmar. Du stiger upp så stilla, långt före mig. Det enda jag märker är att drömmarna planar ut på den nivå där de befinner sig. De djupa drömmarna lodar på och de ytliga glömmer jag. Du känner också min andning. Inte en gång har du klagat på att jag snarkar men du kan imitera mig exakt. Och när du tycker, av min andning, att det är dags för mig att lämna sömnen lägger du dig bredvid mig och ler. Och ja, jag vaknar av det. Sen sticker du till mig en kopp mörkt kaffe och en bit rostbröd. Smulor i sängen. Det kan det vara värt och du berättar om dagen. Vad Trump har sagt och Mazi Uche Mefor, att termometern visar fem och om vi har något gemensamt att ta hand om.

Genom detta samtal tonar leendet ut på ditt ansikte. Månen, brukar jag tänka på. Som en måne som går igenom hälften av faserna inom loppet av ett par minuter. Sen är du i nedan, jag ser inte bakom ditt vackra ansikte hur nästa leende föds i mörkret, men jag ler mot det som jag vet ska komma.

(Utmaning: Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen. Du bestämmer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara. Dina tankar och din inspiration är de viktiga. Berätta gärna vilken bok du valt.)

(Jag plockade meningen ”The smile eased itself off her face, and she looked at him gravely for a moment more.” ur boken Stoner av John Williams från olästa hyllan)