En
pappa vet att när hans stumpa inte orkar gå lika fort, eller
stannar och tittar på fjärilar och blåbärsblom, ska han inte bara
vänta tills hon kommer ifatt, utan de ska stå och titta litet när
hon kommer fram eller prata med låga röster, tills stumpan har
vilat benen. En mamma, vad vet hon? Hon låter i alla fall ungen gå
först, för hon litar på att ungen hittar. Själv är mamman rädd
för att gå vilse i skogen.
Allt
det här tänker hon på, hon som är stumpa och unge, när hon
kravlar över hygget i skogsmaskinernas kratrar bakom farbrorn, som
bara väntar tills hon precis kommit fram. Sen sätter han iväg
igen. Hon börjar bli sur. Hon är inte ens säker på att hon vill
ha knäck längre. Han sa att hon skulle få knäck om hon följde
med upp i skogen och hon tyckte det lät knäppt, litet knäckknäppt,
för det finns ju inte knäck i maj. Så hon hängde med.
Farbrorn
är snabbare än hon men inte van i skogen, det märks. Han har gått
i en stor halvcirkel, hon behöver bara snedda litet så är hon inte
på vägen där de träffades, utan på stigen som går rakt nerför
skogsbacken till hennes hus. Hon byter kurs så snabbt att hon inte
ens vet att hon bestämt sig. Snart är hon på riktig skogsmark igen
och börjar springa, för farbrorn ropar ”Vänta! Vänta!” bakom
henne och hon har ganska mycket samvetskval. Ju mer farbrorn skriker,
desto snabbare springer hon, för det är svårt att känna
samvetskval och springa samtidigt. Nu ser hon huset. Mamma vid
tvättvindan. Lakan som sväller som stora, vita flaggor. Hemma.
(Utmaning:
vänta)
Heja henne och heja dig som kan uttrycka det så kärnfullt.
SvaraRaderaDet var en klok unge, så fint och gulligt och något mer.
SvaraRaderaVilken vändning där i andra stycket. Höll andan från det med knäcken till att hon äntligen kom hem igen.
SvaraRaderaKusligt men så klok unge! Du bygger upp spänningen så bra!
SvaraRadera