Vänta

En pappa vet att när hans stumpa inte orkar gå lika fort, eller stannar och tittar på fjärilar och blåbärsblom, ska han inte bara vänta tills hon kommer ifatt, utan de ska stå och titta litet när hon kommer fram eller prata med låga röster, tills stumpan har vilat benen. En mamma, vad vet hon? Hon låter i alla fall ungen gå först, för hon litar på att ungen hittar. Själv är mamman rädd för att gå vilse i skogen.

Allt det här tänker hon på, hon som är stumpa och unge, när hon kravlar över hygget i skogsmaskinernas kratrar bakom farbrorn, som bara väntar tills hon precis kommit fram. Sen sätter han iväg igen. Hon börjar bli sur. Hon är inte ens säker på att hon vill ha knäck längre. Han sa att hon skulle få knäck om hon följde med upp i skogen och hon tyckte det lät knäppt, litet knäckknäppt, för det finns ju inte knäck i maj. Så hon hängde med.

Farbrorn är snabbare än hon men inte van i skogen, det märks. Han har gått i en stor halvcirkel, hon behöver bara snedda litet så är hon inte på vägen där de träffades, utan på stigen som går rakt nerför skogsbacken till hennes hus. Hon byter kurs så snabbt att hon inte ens vet att hon bestämt sig. Snart är hon på riktig skogsmark igen och börjar springa, för farbrorn ropar ”Vänta! Vänta!” bakom henne och hon har ganska mycket samvetskval. Ju mer farbrorn skriker, desto snabbare springer hon, för det är svårt att känna samvetskval och springa samtidigt. Nu ser hon huset. Mamma vid tvättvindan. Lakan som sväller som stora, vita flaggor. Hemma.

(Utmaning: vänta)