Frampackethållare

Morfar kommer egentligen från Överluleå. Det är därför han säger frampackethållare, med betoning på ”hå”. Det låter tjusigt när han säger det. Jag kan ju piano litegrand, så jag vet att ”frampacket” är en triol som landar i fjärdedelsnoten ”hå” och så två åttondelar på det. Triolen och fjärdedelsnoten är det mest spännande men allt tillsammans blir så fint. Han säger kackelugn också, med betoning på ”ugn”. Det är roligt men inte tjusigt.

Jag var sällan hos mormor och morfar men nu skulle min bror-eller-syster födas och mormor och morfar tog hand om mig. Det visade sig att morfar cyklade jämt. Vart han än skulle gick han ner i källaren och hämtade sin cykel.

– Den är en klenod, sa han till mig. Den är sen före kriget.

Han stod framför huset och höll i sin grönsvarta, grova gamla cykel och såg härlig ut i solen. Nu fick jag äntligen veta vad en frampackethållare är. Utan dialekt skulle vi säga ”fram-pakethållare”. En pakethållare som sitter därfram. En sån hade morfars cykel och det var den första jag sett för jag hade aldrig sett en cykel som var från före kriget förut.

Han svängde benet över ramen och flög ut ur sikte på vägen utmed älven.

Nästa dag, när han stod och var härlig i solen utanför huset, hade han monterat en barnsadel på cykeln. Den var säkert sen före kriget, den också, men jag vet inte vilket krig. I alla fall var den för liten för mig, så jag fick sitta direkt på pakethållaren.

Nu fick jag flyga med honom. Det var så roligt att sitta bakpå. Lupinerna var skära, blå och vita och allt omkring morfar böljade och flaxade: halsduken, rocken, byxbenen, håret under hatten. Vi åkte ända in till stan och jag fick jordnötter.

När vi kom hem plockade han fram en ännu mindre barnsadel som såg konstig ut. Den skulle han montera på ramen framför sig, berättade han, så kunde min bror (”bror-eller-syster”, rättade jag) följa med när han (”eller hon”, sa jag) blivit lite större.

– Då blir det du därbak och jag i mitten och din bror... eller syster... framtill! sa han och såg så glad ut.

Jag rättade honom igen:

– Nej, för framtill är frampackethållarn!

Det ryste härligt i nacken när jag sa det, för det var första gången jag försökte säga något på överlulemål.

(Utmaning: framtill)