Från Norrland

Pappan var en glad gamäng, en konstnär och massör. Han livades upp av att vara utanför husets väggar. Särskilt ute i skogen, förstås, men också bland människor han inte kände. Om han kände folk för väl blev han mindre stimulerad och kunde sitta mol tyst på middagsbjudningarna som mamman anordnade.

Hans upprymdhet bland främlingar generade ofta familjen. I butiker och på bensinmackar, på posten och, ja, överallt där han hörde en norrländsk dialekt – och de är många – skyndade han fram till den talande med standardutropet: ”Du är inte från Dalarna, du!” och så kände han gemenskap, vare sig den nyvunna vännen kom från Sundsvall eller Korpilombolo, och han pratade om naturen och äktheten och livet i det inre av Västerbotten. Samtalspartnern fick inte mycket sagt.

I Dalarna hade han bott hela sin tid i diasporan, fyrtio år. I Dalarna var det också han gick in på en affär inte många år efter att knivlagen trätt i kraft. Den vuxna dottern och mamman var med. Det skulle köpas ett bord. En expedit pekade på pappans dinglande slidkniv och påtalade att han inte fick ha den på allmän plats. Pappan bredde ut armarna, svängde runt ett kvarts varv för att rikta sig inte bara till expediten, utan också till alla som var tillstädes, och så utbrast han med ett stolt leende: ”Men jag är från Norrland! Där bär vi kniv!”

”Men ta av dig kniven, Ragnar!” väste mamman, som liksom dottern stått med böjt huvud ända sedan expeditens tillsägelse, i skam inför vad som skulle komma.

”Äh”, sa pappan lugnt men kvinnorna avlägsnade sig.

Det blev inget köp den dagen.

(Utmaning: från)