Lågt vatten

Vi har dragits till det lilla huset i Norfolk hos Heather och Peter. Vänskapens gravitation. Vi är från tre länder, två världsdelar, och låter dagarna vandra. Att träffas är en lyx.

Väderprognoser och tidvattentabeller ger vid handen att torsdagen är dagen vid havet. Klockan nio ska vi åka. Vid frukost gör vi i ordning färdkost, enkel, riklig: goda korvar, bröd och sallad. Mycket dricka. En liten grill.

Båtarna är små och simpla. Skrov och segel. Det ligger nästan hundra sådana på den lilla banken och omkring dem rör sig människor som glada insekter, sätter segel, packar in mat. Vattnet skvimpar ivrigt mot båtarna och snart är vi ute. Heather är kapten på våra vänners båt, Peter på den som tillhör Heathers bror. De seglar väl. Vi andra sitter i lycka och frid. Lakshmee skapar arabesker av vatten med sin hand. Ingen pratar nu. Jag ler ofrivilligt åt solreflexerna på de små vågorna. När vi kommit ut på havet blir det riktig segling av. Vi kryssar – jag tror att vi kryssar – en bit från land mot väster. Det är lätt och trevligt att vara idiot idag. Och självklart finner vi en öde sandstrand. En sandstrand på fastlandet, mitt emot en sälklippa mindre än femtio meter ut. Badkläderna har vi redan på oss, så när vi har badat ger vi tjejer och Martin oss in på att spegla sälarnas behagfulla positioner medan Peter och Chigozie – som fast han känns svensk ju är från ett alldeles eget land, på en egen kontinent... Var var jag nu? Jo: Peter och Chigozie börjar fixa med grillen.

Vi blir som barn en sommarlovsdag. Nästa gång vi badar, och den efter det, gör vi det med sälarna som sällskap och i England kan de verkligen göra korv. Vänskapens gravitation funkar fortfarande i den nya miljön, där vi blir fåordigare, mindre intellektuella och där Chigozie låter bli att prata om Biafra. Några kickar litet boll och Lakshmee kommer knappt upp för att äta, salig över att simma med sälarna. När allt är som bäst går Peter och Heather in i sina läraridentiteter och klappar uppfordrande i händerna. En kvart, högst, har vi på oss att packa ihop. Jag tycker att de är befängda, pekar på solen och säger att vi har åtminstone tre timmar än. ”Tidvattnet”, säger Peter barskt. ”Vi måste in nu.”

Det finns inte ens tid att säga hej då till sälarna.

De enkla båtarna seglar nästan oroväckande fort tillbaka med vinden rakt i ryggen. Jag och Lakshmee är fortfarande aviga. Det är som om någon bryskt har inställt sommarlovet i juli.

När vi kommer fram till inloppet till den lilla viken vi startade från, är ingenting sig likt. Vattnet ligger kvar bara i små pölar i mitten, omgivna av en obeskrivlig gegga. Vi stiger ur och släpar båtarna i närmare en kilometer. Människor syns inte längre till – alla har tagit sig tillbaka i bättre tid än vi och farit därifrån.

”Förlåt,” säger Peter. ”Sex timmar funkar, vi var ute i sju.”

”Ingen fara,” svarar vi.

Båtarna var ju lätta att dra.

Jag inser att jag varit löjlig. Men det är allra första gången jag på kroppen känt tidvattnets betydelse.

(Utmaning: lågt)