Passa på

Jag kommer hem till mamma framåt kvällen igen. Ritualerna: en puss, en sväng till kaffebryggaren, ostrukna mått. Vid den här tiden har vi båda ätit och det är dags för litet kaffe på maten. Det går inget kaffe hemma hos mig längre och min pressobryggare har setts mögla vid ett tillfälle.

Vi för ett samtal på hög nivå, kastar oss i trapetserna under kupolen, men det är bara jag som får svindel. Vi pratar om den tyske tenoren på teve som är kusin till både henne och mig. Badutflykten med skolbarnen på mars' kallaste dag, som hon var tvungen att avvika från i förväg, eftersom hennes krämpor inte tillåter att hon sover i tält. Hur mycket hon ska sälja det överblivna potatismoset för. Och, som alltid, hennes evigt förestående resa till Boden.

Så många gånger har hon varit på väg, sovrumsgolvet är fullt med kassar och väskor, svarta hål för användbara saker som behåar, fjärrkontroller, pass och telefoner. Färden faller alltid på att morfar, som ska skjutsa henne, inte har någon telefon. Men nu byter hon ämne igen:

– Chandrikas pappa har passat på!

– Passat på att göra vad?

– Det skrev de inte. Det står bara att han passat på.

– Men du är väl aldrig ute på skype längre?

– De sms:ade faktiskt.

Efter litet övervägande ger hon mig telefonen. Där står det: ”Dear Mum, We wish to tell you that Chandrika's father has passed on.” Mamma har svarat: ”Good!” Hur ont det än gör mig att Mr. Herath inte längre är bland oss, har jag svårt att hålla mig för skratt.

Det är långt över midnatt hos dem men när jag kommer hem ringer jag Chandrika direkt. Sånt här är alltid känsligt. De vet att hon har blivit åldersförändrad på sistone men magnituden av det har jag hållit ifrån dem.

Mr. Herath passade på att gå över gränsen en tidig morgon, efter morgonvattnet. Hans sista ord var ”veneva!” – ”jag kommer!”.

(Utmaning: kommer)