x-antal-år

Det som gör mig förtretad med mitt jobb, är att här går jag med en enkel, sliten, piassavakvast. Jag har gjort det i åratal, vart tredje år får jag en ny men den gör mig lika arg varje dag. Jag minns introduktionskursen för x-antal-år-sen, som min dotter brukar säga. Allt var så hi-tech! Hissar och ventilationsschakt, elsystem och kommunikation. De tog oss överallt. Man kände att det var ett särskilt ställe man skulle jobba på. Men det var den enda dan. Sen dess har jag gått med min kvast, förflyttat mig tre gånger per pass mellan observationsdäcket på 86:an och toppdäcket på 102:an och tillbaka igen. Båda ska sopas två gånger. Det är som ett beting. De är inte knussliga på det sättet. När man är färdig går man hem.

Det som gör mig trött på mitt jobb är utsikten. Jag är förstås ett proffs, jag fokuserar på golvet, ser var det är i mest akut behov av sopning, ser också hur jag och min kvast smidigt ska röra oss mellan de många besökarna, men ändå får man ofrivilligt många små glimtar av utsikt under en dag och alla bråddjup gör mig matt. Jag har inte lyckats vänja mig på x-antal-år – tvärtom tycks det bekomma mig mer och mer illa. Blicken sugs nedåt mot gatornas rätvinkliga raster, under de mörka timmarna som ett oändligt, deprimerande grytunderlägg av ljus; i dagsljus ett flimrande myller, som att se något pixelbrusigt från en annan planet på tjockteve. Mot slutet av dagen har det där myllret, det som egentligen bara är bilar, människor, blivit ett med gatan, med gatorna, och inget är längre vinkelrätt, utan gatan med sin rörelse ormar lojt uppåt och neråt, åt väster och åt öster, gatan gör det, alla gatorna, de blir en levande väv och jag sjunker, sjunker mot den och förmår ibland inte sopa klart. Jag vill stöta upp allt jag svalt, en ginger ale och ibland lite fast food. En hand greppar om hjärtat när jag tänker på att jag måste hit igen i morgon.

Ingen vet om detta och inget är det att göra åt. Jag har åtta år till pensionen. Gått här i x-antal-år. Hur skulle jag kunna byta? Överallt är allt sånt här automatiserat. Jag måste vara tacksam att mina chefer bara tänker på ventilationssystemet och sånt. Tacksam för kvasten.

(Utmaning: gatan med sin rörelse)

När du skrattar

När du skrattar kan en inte se hur gammal du är, bara att du använt de åren väl. En kan inte ana de sorger du haft, bara att du inte fastnat någonstans i det som gått och övergått i något annat. När du skrattar kan en inte göra annat än att möta dig där, i skrattet.

Det är ett absurt beteende, att skratta öppet och gränslöst, ett beteende som ingen civilisation rår på. Skrattet, gråten, orgasmen, den intensiva smärtan för oss tillbaka till ett urstadium. I det kan vi inte ljuga.

Jag skrattar lättast med er som storsint delar sitt djupaste med mig. Med er kan jag vara primat. Ta och ge. Plocka loppor, ge banan. Vi svingar oss med meningar och inte lianer nuförtiden men i grunden är det vad vi gör: sitter på marken och godmodigt putsar varandras päls. Avslappning-i-trygghet. Klara skratt.

(Utmaning: skratta)

(Jag har bestämt mig för att öva på att använda "hen" och "en". Språkligt är jag konservativ och jag tycker inte att det är estetiskt men ideologiskt är jag för...)

Passa på

Jag kommer hem till mamma framåt kvällen igen. Ritualerna: en puss, en sväng till kaffebryggaren, ostrukna mått. Vid den här tiden har vi båda ätit och det är dags för litet kaffe på maten. Det går inget kaffe hemma hos mig längre och min pressobryggare har setts mögla vid ett tillfälle.

Vi för ett samtal på hög nivå, kastar oss i trapetserna under kupolen, men det är bara jag som får svindel. Vi pratar om den tyske tenoren på teve som är kusin till både henne och mig. Badutflykten med skolbarnen på mars' kallaste dag, som hon var tvungen att avvika från i förväg, eftersom hennes krämpor inte tillåter att hon sover i tält. Hur mycket hon ska sälja det överblivna potatismoset för. Och, som alltid, hennes evigt förestående resa till Boden.

Så många gånger har hon varit på väg, sovrumsgolvet är fullt med kassar och väskor, svarta hål för användbara saker som behåar, fjärrkontroller, pass och telefoner. Färden faller alltid på att morfar, som ska skjutsa henne, inte har någon telefon. Men nu byter hon ämne igen:

– Chandrikas pappa har passat på!

– Passat på att göra vad?

– Det skrev de inte. Det står bara att han passat på.

– Men du är väl aldrig ute på skype längre?

– De sms:ade faktiskt.

Efter litet övervägande ger hon mig telefonen. Där står det: ”Dear Mum, We wish to tell you that Chandrika's father has passed on.” Mamma har svarat: ”Good!” Hur ont det än gör mig att Mr. Herath inte längre är bland oss, har jag svårt att hålla mig för skratt.

Det är långt över midnatt hos dem men när jag kommer hem ringer jag Chandrika direkt. Sånt här är alltid känsligt. De vet att hon har blivit åldersförändrad på sistone men magnituden av det har jag hållit ifrån dem.

Mr. Herath passade på att gå över gränsen en tidig morgon, efter morgonvattnet. Hans sista ord var ”veneva!” – ”jag kommer!”.

(Utmaning: kommer)

Vill inte

Det har blivit mörkare i vårt hus och mamma och pappa går så försiktigt. Bara inne hos Eliud är det ljust, ljust, ljust, där han ligger i sin sjukhussäng, omgiven av droppställninar, toastol, rullstol och lyft och alla möjliga andra saker. Hela huset är en dunkel förstuga till hans rum och genom den går många, många människor varje dag. Alla som kommer ringer på, låser upp och ropar ”hej”. Tre miljoner gånger om dan. Lika många besök från avancerad sjukvård i hemmet som från hemtjänsten. Mamma tycker att jag ska fortsätta ha kamrater hemma! Jag är knappt hemma själv. Det vet jag inte om de märker. De kanske får ett barn som dör och ett som är knarkare. Inte för att jag direkt knarkar men man provar ju grejer.

På morgnarna är jag hemma. Vi brukade ha så fina frukostar. Nu slängs det fram en fil, en ost, ett bröd och flingor. Det är som om ingen orkar med det levande nu när Eliud ska dö.

– När Eliud blir bättre ska vi åka ut till Rullsand, allihopa, säger mamma liksom dovt och skär en skiva ost. Det blir väl fint, Minna.

– Eliud ska dö, säger jag.

– Vi ska alla dö, säger mamma som en maskin.

– Eliud blir inte bättre. Eliud ska dö.

– Så säger du inte om din bror som kämpar, fräser pappa.

Jag får ett ryck, vill skrika ”dö, dö, dö, dö” så att de vaknar upp, men det är inte värt det.

De har slutat säga till mig att gå in till Eliud och säga hej då men idag tvekar jag faktiskt vid hans dörr. Det vore som att stiga in på ett sjukhus för de bortslängda och hopplösa. Jag får ett nytt ryck och pussar handen, trycker den mot dörren.

Jag är fjorton år. Jag har annat att göra än att sakna en bror. Jag har ett stort ”vill inte” i mig och det skymmer allt som var jag. Den här gången stoppar jag ner ett par rena trosor i ryggan och en fräsch topp. Jag vill inte vara här på nätterna ens. Mitt ”vill inte” vill inte det. Det vill festa och vara tomt.

(Utmaning: bättre)

Som en måne

Du är cyklisk. Så är vi kanske alla, kvinnor mest, sägs det, men jag märker det på dig för att du är min lagvigde. Ingen har jag tillbringat så mycket tid med som med dig. Jag kan din andning när du sover och den ger rytm till mina drömmar. Du stiger upp så stilla, långt före mig. Det enda jag märker är att drömmarna planar ut på den nivå där de befinner sig. De djupa drömmarna lodar på och de ytliga glömmer jag. Du känner också min andning. Inte en gång har du klagat på att jag snarkar men du kan imitera mig exakt. Och när du tycker, av min andning, att det är dags för mig att lämna sömnen lägger du dig bredvid mig och ler. Och ja, jag vaknar av det. Sen sticker du till mig en kopp mörkt kaffe och en bit rostbröd. Smulor i sängen. Det kan det vara värt och du berättar om dagen. Vad Trump har sagt och Mazi Uche Mefor, att termometern visar fem och om vi har något gemensamt att ta hand om.

Genom detta samtal tonar leendet ut på ditt ansikte. Månen, brukar jag tänka på. Som en måne som går igenom hälften av faserna inom loppet av ett par minuter. Sen är du i nedan, jag ser inte bakom ditt vackra ansikte hur nästa leende föds i mörkret, men jag ler mot det som jag vet ska komma.

(Utmaning: Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen. Du bestämmer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara. Dina tankar och din inspiration är de viktiga. Berätta gärna vilken bok du valt.)

(Jag plockade meningen ”The smile eased itself off her face, and she looked at him gravely for a moment more.” ur boken Stoner av John Williams från olästa hyllan)

Vänta

En pappa vet att när hans stumpa inte orkar gå lika fort, eller stannar och tittar på fjärilar och blåbärsblom, ska han inte bara vänta tills hon kommer ifatt, utan de ska stå och titta litet när hon kommer fram eller prata med låga röster, tills stumpan har vilat benen. En mamma, vad vet hon? Hon låter i alla fall ungen gå först, för hon litar på att ungen hittar. Själv är mamman rädd för att gå vilse i skogen.

Allt det här tänker hon på, hon som är stumpa och unge, när hon kravlar över hygget i skogsmaskinernas kratrar bakom farbrorn, som bara väntar tills hon precis kommit fram. Sen sätter han iväg igen. Hon börjar bli sur. Hon är inte ens säker på att hon vill ha knäck längre. Han sa att hon skulle få knäck om hon följde med upp i skogen och hon tyckte det lät knäppt, litet knäckknäppt, för det finns ju inte knäck i maj. Så hon hängde med.

Farbrorn är snabbare än hon men inte van i skogen, det märks. Han har gått i en stor halvcirkel, hon behöver bara snedda litet så är hon inte på vägen där de träffades, utan på stigen som går rakt nerför skogsbacken till hennes hus. Hon byter kurs så snabbt att hon inte ens vet att hon bestämt sig. Snart är hon på riktig skogsmark igen och börjar springa, för farbrorn ropar ”Vänta! Vänta!” bakom henne och hon har ganska mycket samvetskval. Ju mer farbrorn skriker, desto snabbare springer hon, för det är svårt att känna samvetskval och springa samtidigt. Nu ser hon huset. Mamma vid tvättvindan. Lakan som sväller som stora, vita flaggor. Hemma.

(Utmaning: vänta)

Fragment

Det här är en berättelse som inte kan berättas. Den handlar om människor som dog långt innan vi föddes. Den handlar om dig och mig.

Vi tog bort panelen i köket i torpet. Det var oundvikligt under omständigheterna och ganska roligt, framför allt när vi uppdagade att gamla tidningar var del av isoleringen mellan de frilagda stockarna. Som fint tunnbröd var det ligninhaltiga papperet och i bitar. Sällan fick vi fram hela sidor men även fragmenten var roliga att läsa. Till mat- och kaffepauserna frambar vi våra bästa fynd och läste för varandra, om grisauktioner och kungörelser, en spännande historia om en dam som förlorat sin hatt...

Tiokaffe, tisdag. Du har en alldeles särskild uppsyn och bär något försiktigt i bygghandskarna, som en arkivarie eller en äggtjuv. Du har stått vid västra väggen, jag har hållit på vid diskbänken, ändå har du ingenting yppat om ditt fynd: ett alldeles äkta brev! Till någon som bott i huset. Det är i trasor och slamsor men verkar hålla ihop. Panelen får vila.

Det här papperet är av god kvalitet och tål vårt pusslande. Till middagen, med några pauser för halvhjärtat arbete, är vi färdiga.

Käre Johan,

Tack för ditt brev av den 8:e augusti. Någon matsändning har jag dock inte sett till men jag tackar dig ändå av hjärtat. Månne är det alltför vågat att skicka paket. Kineserna stjäla som skator.

Vi äro nu i Dienzhao, en mycket liten by långt utanför Louvang. Här har Pastor Martinsson utfört ett mycket gott arbete med att upprätta en missionsstation. (oläsligt) att sprida evangelium.

Vi togo oss hit på märkligast möjliga sätt: på en flotte byggd av uppblåsta getmagar. kan du tänka dig. Det var en riktigt bekväm (oläsligt) kinesiska. Men det är ett svårt språk, som du förstår. Att läsa och skriva är inte att tänka på för mig men jag kan nu hålla en enkel predikan och föra människor till Jesus. Dock är kinesen av en envis och otillgänglig konstitution. Det säga alla.

Johan, vad du skriver är otillbörligt, och det vet du så väl av egen kraft. Vi hade möjlighet att träffa våra val och gjorde också det. Mitt världsliga liv har jag lämnat. Jag tänker ej längre på gårdar och ägodelar och min hängivenhet och (oläsligt) riktad enbart mot Jesus. Jag ber dig, för min skull, att upplåta med att skriva mig om du inte kan slå dessa griller ur hågen. Jag kan inte läsa sådant och Pastor Martinsson kunde rentav förbjuda vår korrespondens.

Framför mina kära hälsningar till församlingen och till dina föräldrar. Mina egna föräldrar skrev jag till i jåns.

Frid,

Din syster i Herren,

Stina Adolfsson.

Datumet längst upp på papperet har trasats sönder. Med uppammande av god vilja kan man uttyda ”Dienzhao”. Tidningarna är dock från 1922.

– Han kan ju inte ha lagt in det i väggen på en gång!

– Han kanske blev ledsen och ville bli av med det genast.

– Han levde ogift alla år och dog gammal och bruten...

– Hur vet du det?

– Äh, jag bara spånar! Frågan är: forska eller rama in?

– Rama in. Det utesluter ju inte forskning senare. Nu har vi bara fem lediga dagar kvar!

Vi tittar oss omkring i det slagfält som är vårt kök. Ett par timmar nu ikväll kan vi använda till att arbeta ikapp.

(Utmaning: fragment)

Ammonit

– När det gäller skrivande, handlar det, som jag ser det, om att ge illusionen av linearitet åt något rumsligt, säger Beth.

De har gått ett par kilometer utefter stranden och Anna har tänkt lika mycket på vackra fossil som de bara gått förbi eller trampat över som på Beths svada. Nu hajar hon dock till. Vad Beth säger om bildkonsten, om ögon som dricker färg och vad det nu är, kan Anna bara vagt relatera till och då tittar hon på fossil. Men skrivandet! Där borde hon hänga med.

– Va? säger hon och Beth tycks upprymd av det plötsliga intresset.

– Det är mycket enkelt, svarar hon. Du vet text. Det magiska med text är att det är en bokstav, ett ord, efter varandra.

– Väldigt magiskt, säger Anna torrt och plockar upp en liten utsökt ammonit.

– Jomen tänk efter! Hur du än gör när du skriver tvingas du till praktiken att sätta en bokstav efter den andra. På rad.

Anna jonglerar med fossilet. Än är hon inte med.

– Men det du skapar är något tredimensionellt! fortsätter Beth. Lika tredimensionellt och förhoppningsvis vackert som den där snäckan.

– Bläckfisken, protesterar Anna men hon har redan upphört att kasta den i luften.

Den vilar med sin hänförande spiral och sina hemliga kamrar i hennes vänstra hand och hon har fått en mikrouppenbarelse. Hon hejdar vännen med ett tag om hennes jackärm och vänder henne mot sig, ser in i hennes ögon.

– Vad var det du sa? ”Illusionen av linearitet...”

– … åt något rumsligt. Där har du det, säger Beth och sluter Annas hand om det uråldriga djuret.

(Utmaning: gäller)

Finns och får finnas

Allt tidigare vaknar hon. Dessutom stiger hon upp. Det är datorn som drar nu, hennes dammiga lilla laptop. De senaste åren är det mest på telefonen hon haft sin digitala närvaro. Quizkampen, Facebook, e-böckerna och mycket annat – allt finns ju där, och googla kan man göra var och när som helst. En dator som flyttat in och blivit en del av henne själv.

Hon slevar i sig fil och betraktar rådjuren, som makligt vandrar över gläntan nedanför köksfönstret. Det känns som ett glatt förebud. Så går hon till skrivbordet och öppnar locket på den magiska lådan.

Ja, magisk är den, för med molnlagring i kombination med ett okaraktäristiskt sinne för ordning när det gäller att spara filer finns allt där, hennes tre olika romanförsök och många fler mer planlösa infall. Det är de påbörjade romanerna hon intresserar sig för. Hittills hovrar hon bara över dem, skummar somt, läser annat; stryker något, antecknar en idé.

Idag slår det henne att bokidén som än så länge heter Böckerna har funnits med henne av och till i femton år och att Sälja dubbdäck till Afrika är nästan fem år gammal. Hon minns tiderna och platserna för deras tillkomst. Den idé hon tycker är yngst föddes och dog, i något annorlunda skepnad, för över trettio år sedan. Det är den som väcker henne på morgnarna nu.

Hon är i stum hänförelse över detta. ”Finns och får finnas” har varit ett hemligt motto för hennes skrivande i alla år av övning. En kanske meningslös fras som hos henne har gett återklang i hela kroppen, fastän hon knappt vetat vad den betytt. Med ens är det som om hon sått i alla dessa år och nu får skörda. Hon kommer säkert att lägga av efter ett tag den här gången också men säkert ändå återkomma och då finna att hon inte gått runt i cirklar, utan uppåt i en spiralrörelse. Visst skriver hon litet knaggligt än men något har hon också vunnit under åren av tystnad. Självförtroende, till exempel. Inför sig själv och den lilla datorn tycker hon i hemlighet att en del av hennes meningar är fina.

Hon skrattar till. Ser sig själv som åttioårig debutant, med någon av de här tre romanerna, skrockande ge rådet till en hågad författare:

– Molnlagring! Och håll ordning på filerna!

Och den hågade fattar inget. ”Moln”? ”Fil”?

(Utmaning: finns)

Lågt vatten

Vi har dragits till det lilla huset i Norfolk hos Heather och Peter. Vänskapens gravitation. Vi är från tre länder, två världsdelar, och låter dagarna vandra. Att träffas är en lyx.

Väderprognoser och tidvattentabeller ger vid handen att torsdagen är dagen vid havet. Klockan nio ska vi åka. Vid frukost gör vi i ordning färdkost, enkel, riklig: goda korvar, bröd och sallad. Mycket dricka. En liten grill.

Båtarna är små och simpla. Skrov och segel. Det ligger nästan hundra sådana på den lilla banken och omkring dem rör sig människor som glada insekter, sätter segel, packar in mat. Vattnet skvimpar ivrigt mot båtarna och snart är vi ute. Heather är kapten på våra vänners båt, Peter på den som tillhör Heathers bror. De seglar väl. Vi andra sitter i lycka och frid. Lakshmee skapar arabesker av vatten med sin hand. Ingen pratar nu. Jag ler ofrivilligt åt solreflexerna på de små vågorna. När vi kommit ut på havet blir det riktig segling av. Vi kryssar – jag tror att vi kryssar – en bit från land mot väster. Det är lätt och trevligt att vara idiot idag. Och självklart finner vi en öde sandstrand. En sandstrand på fastlandet, mitt emot en sälklippa mindre än femtio meter ut. Badkläderna har vi redan på oss, så när vi har badat ger vi tjejer och Martin oss in på att spegla sälarnas behagfulla positioner medan Peter och Chigozie – som fast han känns svensk ju är från ett alldeles eget land, på en egen kontinent... Var var jag nu? Jo: Peter och Chigozie börjar fixa med grillen.

Vi blir som barn en sommarlovsdag. Nästa gång vi badar, och den efter det, gör vi det med sälarna som sällskap och i England kan de verkligen göra korv. Vänskapens gravitation funkar fortfarande i den nya miljön, där vi blir fåordigare, mindre intellektuella och där Chigozie låter bli att prata om Biafra. Några kickar litet boll och Lakshmee kommer knappt upp för att äta, salig över att simma med sälarna. När allt är som bäst går Peter och Heather in i sina läraridentiteter och klappar uppfordrande i händerna. En kvart, högst, har vi på oss att packa ihop. Jag tycker att de är befängda, pekar på solen och säger att vi har åtminstone tre timmar än. ”Tidvattnet”, säger Peter barskt. ”Vi måste in nu.”

Det finns inte ens tid att säga hej då till sälarna.

De enkla båtarna seglar nästan oroväckande fort tillbaka med vinden rakt i ryggen. Jag och Lakshmee är fortfarande aviga. Det är som om någon bryskt har inställt sommarlovet i juli.

När vi kommer fram till inloppet till den lilla viken vi startade från, är ingenting sig likt. Vattnet ligger kvar bara i små pölar i mitten, omgivna av en obeskrivlig gegga. Vi stiger ur och släpar båtarna i närmare en kilometer. Människor syns inte längre till – alla har tagit sig tillbaka i bättre tid än vi och farit därifrån.

”Förlåt,” säger Peter. ”Sex timmar funkar, vi var ute i sju.”

”Ingen fara,” svarar vi.

Båtarna var ju lätta att dra.

Jag inser att jag varit löjlig. Men det är allra första gången jag på kroppen känt tidvattnets betydelse.

(Utmaning: lågt)

Frampackethållare

Morfar kommer egentligen från Överluleå. Det är därför han säger frampackethållare, med betoning på ”hå”. Det låter tjusigt när han säger det. Jag kan ju piano litegrand, så jag vet att ”frampacket” är en triol som landar i fjärdedelsnoten ”hå” och så två åttondelar på det. Triolen och fjärdedelsnoten är det mest spännande men allt tillsammans blir så fint. Han säger kackelugn också, med betoning på ”ugn”. Det är roligt men inte tjusigt.

Jag var sällan hos mormor och morfar men nu skulle min bror-eller-syster födas och mormor och morfar tog hand om mig. Det visade sig att morfar cyklade jämt. Vart han än skulle gick han ner i källaren och hämtade sin cykel.

– Den är en klenod, sa han till mig. Den är sen före kriget.

Han stod framför huset och höll i sin grönsvarta, grova gamla cykel och såg härlig ut i solen. Nu fick jag äntligen veta vad en frampackethållare är. Utan dialekt skulle vi säga ”fram-pakethållare”. En pakethållare som sitter därfram. En sån hade morfars cykel och det var den första jag sett för jag hade aldrig sett en cykel som var från före kriget förut.

Han svängde benet över ramen och flög ut ur sikte på vägen utmed älven.

Nästa dag, när han stod och var härlig i solen utanför huset, hade han monterat en barnsadel på cykeln. Den var säkert sen före kriget, den också, men jag vet inte vilket krig. I alla fall var den för liten för mig, så jag fick sitta direkt på pakethållaren.

Nu fick jag flyga med honom. Det var så roligt att sitta bakpå. Lupinerna var skära, blå och vita och allt omkring morfar böljade och flaxade: halsduken, rocken, byxbenen, håret under hatten. Vi åkte ända in till stan och jag fick jordnötter.

När vi kom hem plockade han fram en ännu mindre barnsadel som såg konstig ut. Den skulle han montera på ramen framför sig, berättade han, så kunde min bror (”bror-eller-syster”, rättade jag) följa med när han (”eller hon”, sa jag) blivit lite större.

– Då blir det du därbak och jag i mitten och din bror... eller syster... framtill! sa han och såg så glad ut.

Jag rättade honom igen:

– Nej, för framtill är frampackethållarn!

Det ryste härligt i nacken när jag sa det, för det var första gången jag försökte säga något på överlulemål.

(Utmaning: framtill)

Dagen idag

När hon stiger upp har hon redan förlorat. Förlorat och svikit. Tuppen har galit minst tre gånger tre gånger men hon har legat fastlimmad i sängen. Kvart över nio. Allt hon skulle ha gjort. Det viktigaste: laga mat till sin gistna gamla mamma. Det finns ingen tid till det nu. Hon hämtar en skål med fil, slafsar vant, tänker på att mamma i och för sig har både fryst pyttipanna och en burk fiskbullar att ta till, men levern? Kommer den att hinna förfaras innan hon har tid att tillaga den? Hon ska vara borta hela dagen och i morgon... Det är för mycket.

Hon slänger i slentrian en blick över axeln på väggklockan. Tjugo över... Tjugo över vad? Tjugo över åtta! Snabb koll på telefonen. Jo, det stämmer. Hon hinner inte släppa telefonen förrän ur dess inre kommer det frånstötande galandet igen. Kukulikuuuuuliu.

Hon kommer att hinna det hon borde göra på morgonen och med ens ser den annorlunda ut, morgonen. Den blir pregnant, får konturer, och himlen har blivit klart blå. Orörd dagen framför. Sprittande lugn. Hon ställer sig och skär ungnötslever.

(Utmaning: orörd)

Värdigare värld

Joakim lever enkelt. Han har gått ner till halvtid för att kunna leva med sina intressen – naturen och musiken, keramiken, skapandet i stort. För en tid sedan sålde han bilen och cyklar de fem kilometerna in till stan. Jag kommer förbi med ett protokoll han ska skriva på och får fika.

– Det är enklare att leva enklare, säger Joakim och ser så lycklig ut som en modern människa kan.

– Men bio och teater, då? Resor?

– Jag har märkt att när man sällan upplever kultur, tar man till sig den på ett... större sätt. Som ett barn eller en finsmakare. Och resor... Jag kan unna mig en resa ibland men aldrig med flyg.

– Har du teve?

– Nej.

– WiFi?

– Smartphonen och datorn ser jag som nödvändiga. De använder jag jämt. Jag är ju inte från 1800-talet, fast jag sitter här ute i skogen!

Destin i Kongo-Kinshasa lever också enkelt. Barnen som jobbar i gruvorna i Kongo gör det. Destin, 8, och hans jämnåriga arbetskamrater gräver fram kobolten till våra litiumjonbatterier för mindre än en krona om dagen. Enkelt är inte jobbet. Trånga gruvhål, ingen säkerhetsutrustning. Enklare är det för Destin att säga vad han önskar av livet. Skola. Mat på bordet varje dag. Slippa värken.

Destin är för mig bara ett par djupa ögon och några skygga repliker i ett nyhetsinslag på teve men jag berättar om honom för Joakim och ser hans ögon vätskas.

– I en globaliserad värld... Det går inte att...

Han stryker med armen under näsan.

– Jag vet! säger jag. Och jag menar inte att klandra dig.

Joakim ler.

– Det är ganska vanligt att människor gör det. Klandrar. ”Du åker ju taxi ibland” eller ”Men du har ju inte solvärme”. ”Du är ju inte vegetarian”. Jag har tagit ett steg mot enkelhet och det har haft spinoffeffekter på min relation till miljö och människor men jag har inte lovat någon form av renhet. Det är omöjligt. Vi lever alla på samma jord och det berikar oss ofantligt men det kontaminerar oss också.

Jag nickar och vi sitter tysta. Så slurpar jag upp innehållet i min kopp för att visa att jag snart ska gå och Joakim säger:

– Jag har i alla fall fått för mig att om var och en saktar ner och tänker efter, till exempel tänker på vad vi stoppar i munnen... Vi kan inte rädda världen som vi känner den, jag tror faktiskt inte det, men vi kan bidra till att göra den värdigare.

Jag smakar på begreppet. En värdig värld. Inte helt enkelt.

(Utmaning: enklare)

Från Norrland

Pappan var en glad gamäng, en konstnär och massör. Han livades upp av att vara utanför husets väggar. Särskilt ute i skogen, förstås, men också bland människor han inte kände. Om han kände folk för väl blev han mindre stimulerad och kunde sitta mol tyst på middagsbjudningarna som mamman anordnade.

Hans upprymdhet bland främlingar generade ofta familjen. I butiker och på bensinmackar, på posten och, ja, överallt där han hörde en norrländsk dialekt – och de är många – skyndade han fram till den talande med standardutropet: ”Du är inte från Dalarna, du!” och så kände han gemenskap, vare sig den nyvunna vännen kom från Sundsvall eller Korpilombolo, och han pratade om naturen och äktheten och livet i det inre av Västerbotten. Samtalspartnern fick inte mycket sagt.

I Dalarna hade han bott hela sin tid i diasporan, fyrtio år. I Dalarna var det också han gick in på en affär inte många år efter att knivlagen trätt i kraft. Den vuxna dottern och mamman var med. Det skulle köpas ett bord. En expedit pekade på pappans dinglande slidkniv och påtalade att han inte fick ha den på allmän plats. Pappan bredde ut armarna, svängde runt ett kvarts varv för att rikta sig inte bara till expediten, utan också till alla som var tillstädes, och så utbrast han med ett stolt leende: ”Men jag är från Norrland! Där bär vi kniv!”

”Men ta av dig kniven, Ragnar!” väste mamman, som liksom dottern stått med böjt huvud ända sedan expeditens tillsägelse, i skam inför vad som skulle komma.

”Äh”, sa pappan lugnt men kvinnorna avlägsnade sig.

Det blev inget köp den dagen.

(Utmaning: från)

Min årskull

Jag hör till de vanliga i min årskull. Jag kan spela schack men inte cykla. Jo, jag kan cykla litegrann men inte som förr. Armarna har jag i alla fall i behåll. Det har inte Alahm. Hon var också med i striderna. När hon spelar schack, instruerar hon motståndaren hur hen ska flytta åt henne.

Det ser klumpigt ut när jag cyklar. Det gäller många i min årskull. Våra benproteser är taffligt gjorda. Trä och breda gummiband. Gummibanden går sönder hela tiden. Ibland tänker jag på Pistorius, också i min årskull men ute där i den stora världen. Han sprang som en vind han, utan fötter. Sen mördade han sin fru. För oss är det tvärt om. Många av oss har dödat många, sen blev vi sittande här med våra halvdana träben.

Vad jag vet finns det bara ett schackspel i byn. Det finns här, där jag sitter just nu, på caféet. Det är rejält och ålderdomligt. Den svarta damen har tappat huvudet.

En del har inte dödat alls. Bara trampat på en mina ute på fälten. Några ville döda, de flesta ville det inte. Det är olika det där. Något händer med en när man dödar sin första människa. Det lättare sen men man har förlorat... vad ska jag säga. Man är som en regnbåge med bara en färg.

Nu säger Alahm ”dam diagonalt åt vänster tre steg”. Hon brukar vara skicklig, Alahm, men nu tycker jag att hon tar ut damen väl tidigt. Jag har väl missat något. Jag för hennes dam. Jag vet absolut inte vad hon vill.

– Vad vill du, säger jag skämtsamt.

Sånt brukar man verkligen inte prata om under ett parti.

– Jag ville ha barn, svarar hon snabbt. Ha barn, hjälpa föräldrarna på fälten... Mycket ville jag.

Jag menade ju schacket.

– I väst använder de munnarna och fötterna, säger jag för det har jag sett på YouTube.

– Det är i väst, det, säger hon. Dra nu.

(Utmaning: vanliga)

Mötet

Du vet inte varför tårarna har kommit. Kvällen är helt ordinär men inte kylan. I tolv minus sitter du på bänken invid skogsstigen, Snön tycks tränga igenom ullkappan. Du kommer att bli blöt i baken sen, när du kommer hem. Nu kalla, blöta tårar på kinderna, tårar av intet värde, eftersom du inte känner deras föremål. På en bänk i en natt efter slit kan det kännas ödsligt.

Nu ser du i yttre synfältet en hund som kommer spankulerande uppför backen mot dig. Säkert en av Lisbeths tollare. De brukar gå lösa och färgen är den rätta. Djuret har stannat alldeles nära. Du vrider långsamt på huvudet.

Det är ingen hund. Det är en räv, smäcker och grann. Avståndet är inte tio meter. Du betraktar djuret, det betraktar dig. I flera sekunder befinner ni er i den positionen. Dina fingrar är slutna kring en hundgodis i fickan. Kanske är det därför du blir barnslig och med en del av dig tror att natten är magisk och räven ska komma fram, toppig nos i din hand. Det var de sagorna du tyckte var bäst och rymden tätnar omkring er.

Men efter några andetag är det över, räven samlar sig och tar till flykt upp mellan flyttblocken. Själv kan du inte minnas var du var. Tårarna har sinat, i stället har en varm glädje flyttat in strax under hjärtat.

– Varför fotade du inte? frågar maken när du kommer in och berättar.

Ett minne av smärta uppstår men du bara ler. Maken förstår inte allt men det gör ingenting. Du har hängt av dig kappan och rumpan är inte blöt.

(Utmaning: grann)

Ängel på besök

– Vad behöver du?

Hennes röst så vek i telefon.

– Men orkar du verkligen idag? frågar jag.

– Jag repar mig. Bara litet trött just nu, när jag har jobbat hela dagen. Säg vad du behöver!

– Jag tar med allt jag behöver.

När jag kommer har hon ändå brett ut några kammar i olika stadier av nedsmutsning på en frottéhandduk, tillsammans med en diskutabel liten sax och en flaska spray. Jag leder henne till badrummet för att tvätta hennes hår.

– Så du har jobbat idag?

– Neej. Idag var jag ju i Tyskland.

– Hmm.

– Det är så synd om Angela Merkel. Jag hjälpte henne litet.

– Men vad bra!

Hennes hår är det yngsta på henne. Friskt och brunt, inte det minsta sprött.

– Kom ihåg virveln därbak, säger hon när hon är tillbaka i stolen och sluter sen ögonen.

Visst. Jag kan hennes hår som min egen ficka. På hennes ögonlock ett svagt ådernät. Jag lägger upp mina egna grejer.

– Barna var jobbiga idag.

– Barna?

– I skolan, förstås. Har du glömt att jag är lärare?

Jag hummar uppmuntrande.

– Jag fick med mig två hem som jag skulle passa men jag har tappat dem.

– Det var synd.

– Jag borde sluta ta på mig sådana uppdrag. Jag kan ju inte springa efter dem längre.

Hon har ett nätt litet huvud och en bra stödpermanent. Att klippa är en dröm. En dröm om när jag kunde jobba, innan axlarna la av. Nu är det bara henne jag klipper, och sonen.

– Jag har inte bakat, säger hon dröjande när vi sen ska fika. I högra skåpet finns några kakor.

Jag vet hur härskna hennes havrekakor är.

– Jag tog faktiskt med mig något, säger jag och dukar upp.

Kaffet har jag redan satt på.

– Åh, Budapest! säger hon.

Det säger hon varje gång. Det är Budapestbakelser varje gång.

Hon är så söt i sin nya silhuett.

– Du ska duka för tre! säger hon och synar bordet.

– Men vi är ju...

– Vet du inte det? Man ska duka för en extra, för det kan hända att man utan att veta om det får änglar som gäster.

Nu ler hon stort, som förr, säger mjukt:

– Fast idag tror jag att det är du som är ängeln. Tack, o, tack, Birgitta.

Vid kaffebordet får samtalet bättre landkänning. Vi gör det vanliga, går igenom alla gemensamma släktingar och vänner. Allt hon säger låter trovärdigt och det spelar ingen roll om det är sant, det viktigaste är omsorgen, om varandra och om de frånvarande.

Innan jag ska gå smyger jag med mig hennes kammar in på toan och tvättar dem grundligt, lägger dem tillbaka på handduken för att torka. Puss och kram och ut i livet. Hon har gjort mig glad och vemodig, mest vemodig men också glad. Det är något i hennes närvaro som är så upplyftande. Och idag gjorde hon mig till ängel.

(Utmaning: tar)

Fria II

Direkt fortsättning på Fria från igår:

Då hade hon ringt honom sjutton gånger utan svar. I sms:et stod det helt enkelt: ”Sorry, baby. Jag känner inte för att prenumerera längre, det finns ju lösnummer”. Hon ryste av vulgariteten och knappade på mobilen innan hon tänkt: ”Är det ditt sätt att ta ansvar?” ”Du ville inte när det var vår. Ditt ansvar. Inte när det var sommar. Ditt ansvar.” Smileysarnas tid var förbi. ”Var vuxen. Det handlar om ett barn nu!” skrev hon uppbragt. Sen fick hon vänta, Han skrev ingenting på två timmar. Hon ägnade sig darrande åt en komplicerad lammgryta. När hon smakade av med litet tomatpuré kom svaret. ”Jag tar mitt ansvar för barn som är mina.” Hon höljde sig i en mantel av självrättfärdighet och frågade vad han insinuerade. ”Sen jag hade testikelcancer för åtta år sedan är jag inte längre fertil.” Hon stirrade länge på sin skärm.

Det är åter vår. I en backe full med gullvivor ser vi henne. Hon böjer sig leende mot det lilla barnet i bärsele på hans bröst. De pratar ofta om det svåra, som knappt är läkt ännu. Det som slutade med ett DNA-test när Elvira föddes den 8 mars.

– Tänk att pappa inte trodde sig ha kraften! säger hon nu till flickan men förstås mest till honom.

Han ler mosigt. Det är svårt att tänka på månaderna när hon burit och han tjurat. Han ryser. Att hon inte gjort abort! Hon som inte ens ville ha barn. Det var ju därför han friat utan att berätta om sin belägenhet.

– Du, säger han och stryker henne över håret.

– Mm.

– Kan du tänka dig att ta mig till din make?

Det tar ett ögonblick som är alldeles för långt. Så säger hon:

– Mm.

(Utmaning: vår)

Tack, Ethel och Söderbönan, för bistånd med texten!

Fria

Det var Alla kvinnors dag och han friade. Hon hade inte tid, för systerskapets skull. Det vart sommar och havssvalkat vitvin i sittbrunnen på Prudentia. Nu sa hon bara, när han frågade, ”Carpe diem”. ”Är det ett ja eller ett nej?” sa han men såg på hennes leende, hennes sätt att smörja på sig solliniment, att hon var fullständigt säker på honom och att hon menade ”nej”.

Hon blev gravid den natten i guppande koj men det visste de inte om. Framåt september kom hon med en ultraljudsbild, daskade den i bordet. ”Nu gifter vi oss, förstås,” konkluderade hon när han såg ut att ha kommit över chocken. ”Det är bättre för barnet, bättre för oss.” Han satt och fingrade på bilden. Hon var glad att det bara var en kopia. ”Nej, jag tror vi avvaktar med det,” sa han med sänkt blick.

Hon stirrade.

”Straffar du mig nu för att jag sagt nej förut?” ville hon fråga. Istället:

”Har du en annan?”

”Nej.”

”Men då så!”

”Nej.”

Förvirrad och med krockskadat självförtroende gick hon hem. Det hade inte blivit som hon tänkt sig. Ingen turturlycka, ingen brunn av ömhet, ingenting av det hon läst i följetongerna. Bara nej. Nästnästa dag kom hans sms.

Kära läsare, nu har du din chans. Jag vet vad jag tänker mig ska stå i sms:et men om du kan föreslå ett bättre innehåll, använder jag det i stället! Förslag i kommentarsfältet. Fortsättning imorgon.Tack!

(Utmaning: avvakta)

Ytterligare instruktioner

Alltid när Beata sätter nyckeln i låset undrar hon vad hon ska möta. Mamma, förstås, men var? Och när? Det finns många världar innanför denna dörr, även om det för Beata alltid är samma plats, en ljus och öppen tvåa som luktar sötaktigt av gammal kropp. Mammas hem.

Hon kanske står bland kassarna och har packat färdigt. ”Nu ska jag hem! Pappa kommer och hämtar mig klockan två. Har han inte pratat med dig?” Eller ligger dåsig i fåtöljen: ”Jag var i Kathmandu med Lars Lerin nu i eftermiddag.” Eller så har hon tappat barnen hon skulle passa, eller så ska hon till jobbet. Eller så har hon helt enkelt smitit iväg i nattlinnet.

”Halloj!” ropar Beata.

Hon ropar alltid bara en gång. Idag är en sådan dag när mamma inte svarar. Beatas puls går upp litet men det är ingen fara.

Beata slänger kappan på uterullatorn som står innanför dörren men ändrar sig, hänger upp plagget på galge, rutinerna som besvärjelser. Även skorna ställer hon prydligt i hyllan, tassar in. När hon tittat i vardagsrummet och sovrummet ropar hon försiktigt ”mamma” men hon har stuckit, förstås. Det är bara att ge sig ut i snömodden och leta. På vägen ut öppnar Beata badrumsdörren.

”Det enda jag vill att ni ska veta är att jag inte vill dö ensam.” Det har mamma sagt många gånger. Nu sitter hon hopsjunken på toalettstolen men med huvudet vinklat bakåt. Det lilla ansiktet som en ung kråkas. ”Mamma!” säger Beata igen, går fram med nackspegeln från hallen för att se om det finns någon andning men hon har uppfattat det med en gång hon öppnat badrumsdörren. Det är över. Idag var den dag när det skulle vara över.

Inte förrän hon får tag på brorsan börjar hon gråta, samlat men flödande. Han gråter också. ”Så hon har fått upphöra med att vara till,” säger han oväntat sirligt och hon tänker på etymologin: arbetare som fick ta en paus för att höra vad husbonden hade att säga. Höra upp. Mamma har tagit en liten vilostund, medan hon lyssnar på ytterligare instruktioner. Man ser på det uppåtvända ansiktet att hon kommer att klara dem bra.

(Utmaning: upphöra)

Kroppar i rörelse

Första vårdagen. Han visslar sig över Mariatorget, fötterna vet precis vart de ska. Själv ägnar han sig åt vinden och utsikten. Redan en massa växter på balkongerna på Rival. Många människor har stannat upp och släppt allt för att välkomna solen. Han nickar åt någon, hejar på en annan. Det här är hans kvarter.

I ett nu, mitt för statyn, stannar också han. Han ser något på en bänk: en kvinna i fyrtioårsåldern med röd täckjacka öppen för solvärmen. På bänken bredvid sig har hon brett ut en handduk med diverse plastburkar, en förpackning våtservetter och en ganska slemmig banan. Där är också ett barn, kanske en flicka, som väl är fyra. Han kan inte åldrar. Har inga barn. Men kvinnan har han känt.

Han nalkas henne, vet att han inte får. Frågar, fast det är absolut förbjudet:

– Känner du igen mig?

– Ja, säger hon högt och klart men letar i minnet. Bertil?

Han nickar.

– Och du är Rose-Marie.

– Sätt dig, säger hon.

Han står ändå kvar. Hon har blivit tio år äldre och är alldeles sig lik. Den höga pannan, kindernas välvning, kompakt och smidig kropp. Men i hennes ögon en stillhet han inte kan fatta och han saknar en desperation, manikerns vilda driv. Hon sitter och matar sitt barn med små korvbitar, avbryter sig lugnt för att föra bort en hårtest från barnets ansikte. Barnet geggar med något i en burk.

– Det var tvåtusenåtta på psyket på S:t Göran, säger Rose-Marie.

– Och tjugohundrasju och tjugohundrasex, i så fall.

– Mm. Tvåtusenåtta var sista gången.

Hon har rätt. Han såg henne aldrig efter det.

Han minns henne som en sjunkande. En begåvad, charmig ung kvinna som gett sig i lag med sjukdom och förödelse, ett lost case. Ut och in på sjukhus mellan vansinnesfärderna. Tvångsvård. Rymningar. Kraftig medicinering som ändå inte bet. Boendestöd och apodos. Tröstlöst mörker följt av uppblossande, genial förvirring. Allt det här försöker han paketera litet lämpligare och servera henne. Rose-Marie avbryter:

– Vi är alla kroppar i rörelse.

– Va?

Han förstår inte kopplingen och det ser hon.

– Du sa ”sjunkande”, förklarar hon. Det är klart att när du var min skötare och såg mig sist var jag på nedåtfärd i mani och depression. Du tog för givet att jag skulle hamna på någon imaginär botten. Men allt är statt i ständig förändring. Decennierna går så fort. Kroppar ändrar riktning – särskilt när man inte observerar dem! En statisk människosyn är ett otyg om man ska vara mentalskötare.

Hon säger det lent. Han vet att hon kan dra fram andra ”otyg” hos honom som skötare om hon vill. Han var så förtjust i henne. Ville rädda. Gick över gränser, då liksom nu. Det är så illa, att han vill gråta.

– Förlåt, säger han.

Hon böjer sig ned mot barnet som viskar till henne.

– Ja! Bra! ”På det sjunkande skeppet Shanghai”! Den kom du ihåg när vi sa ”sjunkande”!

De rabblar ramsan fortare och fortare. Han orkar inte mera, vinkar slappt och går. Länge tillrar två diskantröster i hans öra:

Sju sjösjuka sjömän

sköttes av sju sköna sjuksköterskor

på det sjunkande skeppet Shanghai

(Utmaning: sjunkande)

Samma gamla

Så har det varit: vi har bott i samma område, handlat på samma konsumaffär och inte sett varandra på månader. Inte förrän det lilla gruffet om garaget. Sen dess tycks vi styrda av samma klocka och samma kompass. Ett tillkämpat ”hej”, ögonens löfte om att lämna varandra i fred. Men vi hamnar på samma triviala ställen: i sophuset, i tvättstugan, mellan cornflakesen och honungen. Så nära. Jag noterar att hennes täckjacka har samma svaga doft som björken. En liten nickning. Detsamma till svar. Tills hon en dag säger, neutralt, inte ovänligt:

– Jag ser att du har börjat skriva igen.

Samma brutala väckningskänsla som av ett tvärnitande nattåg.

– Hur vet du det?

– RRS feed.

I samma ögonblick förstår jag hur enkelt det hänger ihop. För några år sedan, när jag skrev mycket på min ”litterära blogg”, som jag kallar den, gödslade jag med bloggadressen med samma frikostighet som en dyngspridare. Nu, när jag försiktigt börjar igen, har jag i min enfald inte tänkt på att jag syns för samma människor som förut, även de utanför den närmsta kretsen. Jag känner mig naken, rabblar samma ramsa igen och igen inuti: ”Vad har jag skrivit? Vad har jag skrivit?” Den kommer visst ut ur munnen också, för hon liksom svarar:
– Samma gamla, samma gamla.

Det får jag lov att suga på.

– Jaha, säger jag spakt. Samma gamla.

(Utmaning: samma)

39

Idag fyller hon år, min lillasyster. Hon älskar att fotografera sig själv.

Vi blev syskon för länge sedan, när min mamma tog sig an en skock ungar bortom oceanerna. Hon var vän med deras mamma som plötsligt dog. Pappan drack. Där stod de, tre små pojkar och så lilla Kumary. Den näst äldsta pojken blev skjuten i en buss i kriget sen medan de andra tittade på.

Det har blivit ett helt liv sedan dess. En man som slår och två fina flickor, så stora nu att Kumary kan jobba. Datorer är svårt, och engelska, men hon håller fast vid jobbet och vid lönen. Självständighet kan ändra allt.

Vi har inte setts på tjugo år, inte sedan hon var nybliven student och på uppmuntringsresa till Sverige. Det var när hon kom hem från den som hon rymde med honom, han som slår. Vad bröderna var arga på mamma då, som låtit Kumary komma hit och få idéer.

Lagom till födelsedagen lägger hon upp en ny profilbild på facebook. Det var längesedan senast, säkert nästan två månader. Bilderna av Kumary är loja och bleka, på alla har hon samma min, ett till intet förpliktande halvsmil, och ögonen är dunkla. Kommentarsfältet fylls snabbt av bekräftelse på hur vacker hon är. Jag orkar knappt gilla. De är intill förblandning lika, bilderna, utom i ett avseende: för varje bild är hon mera vit. Jag kan inte avgöra om det är smink eller något hennes kamera gör eller någon annan form av behandling men hon blir allt vitare, allt slätare.

Vi pratar aldrig men vi chattar ibland. Jag blir lika förvånad varje gång över att det finns en person där, viljestark och enveten. En kvinna som står upp för sina barn mot sin man. En dotter som djupt saknar sin svenska mamma när denna inte orkar slå på skype mer.

Jag längtar efter henne nu, efter en blandning av chattpersonen och den unga kvinna jag satt med och rensade jordgubbslandet en kall försommar för länge sedan, när hon var brun och litet rultig och skrattade med hela sig och när händerna for som lärkvingar när hon diskuterade.

Grattis, Kumary, på 39-årsdagen. Many happy returns!

(Utmaning: vit)

Signeringen

Du sitter i en kaskad av ljusfläckar. Sedan biblioteket skaffade discokula har inte de litterära aftnarna varit sig lika. Det har aldrig irriterat mig så mycket som nu. Jag är en ganska trogen gäst, gick på Torgny Lindgren – må hans själ vila i frid – men inte P O Enquist, Inger Edelfeldt men inte Maj-Gull Axelsson, inte Ranelid men en massa andra. Bästsäljare, förstås. Det är därför jag är så förvånad över din närvaro. Jag känner ingen som vet vem du är. Det är inte fullsatt heller, det är väl de verkliga habituéerna och så jag. Men du har gjort dig populär, skojat litet om esoteriska läror på medeltiden, berättat om när du mobbades i skolan, framstått som lärd och kreativ och ödmjuk. Nu är det sista läsningen. Med en gredelin fläck i ansiktet läser du den smärtsamma passagen i Honung som bo, där Lise blödande vandrar den långa vägen hem efter gruppvåldtäkten. Idag är första gången jag hör din röst. Jag gläder mig åt att jag inte behöver lyssna på innehållet, som jag känner så väl, utan kan koncentrera mig på kadenser och timbre. Mer än jag vill erkänna gläder jag mig också över signeringen, som börjar snart. Gläder mig och darrar. Munhålan har redan blivit torr.

I högar ligger Honung som bo, som är din senaste. Men jag har med mig mitt sönderfallande exemplar av debuten. Flötet. Det bästa jag har läst. Jag tycker att den klår Processen.

Jag ser till att hamna mot slutet av kön. Jag vill säga... Jag vet inte. Harklar mig. Kön går för fort. Jag släpper förbi ett par till men alltför snart står jag framför dig. Du är magerlagd med skygga ögon. Det vet jag ju om från bilderna på smutsomslagen.

– Åååå, säger du när jag kommer fram.

Du lägger ifrån dig pennan, tar emot den lappade boken, stryker över dess framsida.

– Har du följt mig så länge?

Jag nickar. Du bläddrar försiktigt.

– Det var trehundra personer som köpte den här boken. Trehundra!

Nu är dina ögon inte så skygga, du tittar in i mina, intensivt brunt.

– Tycker du om den? frågar du ogarderat.

– I stort sett, hör jag mig kraxa fram.

Det fortsätter, du säger vänligt att den har skavanker men också innehåller en del av det vackraste du skrivit. Det fortsätter men jag vill inte stå kvar en sekund. När du inser att du inte får mer ur mig, suckar du. Din penna raspar.

(Utmaning: stort)

Krökt rum

”Plopp.” Solen. Hettan. Tryckimpregnerat trä mot låren. Marlenes randiga blus har små, små veck, så ränderna blir ännu tätare uppe vid halsen och sen strålar ut som en solfjäder nedanför. ”Plopp.” Vi har inte klätt av oss, för att vi inte riktigt törs. ”Plopp, plopp.” Marlene pratar konstigt, som vanligt. Hon pratar om rumtiden – ”plopp, plopp” – och om tunga grejer som böjer av rummet. Ja, böjer av rumtiden, men böjd tid är ju svår att tänka sig. ”Plopp.” Lite lättare med ett krökt rum.

– Och nu menar jag inte ett rum som ditt eller mitt. Det här är också ett rum!

Hon sprider ut armarna och ser ut som en spindel mot solen. ”Plopp!” Jag tittar på stranden och alla tuttarna och de gamla omklädningshytterna, tittar utan att se. Marlenes förmåga att visualisera har mamma pratat om. Pappa kallar det förmåga att snacka skit. ”Plopp, plopp, plopp, plopp.”

Marlenes förmåga att suga upp kunskap som en disktrasa.

Marlenes förmåga att drömma mardrömmar.

Hennes förmåga att fråga.

Att bry sig.

Marlene.

Hennes största undran är om allt fortsätter hela tiden eller om det tar slut en gång. ”Plopp, plopp.” Det har hon viskat till mig en gång och hon verkade helt förstörd när hon viskade. Jag tycker inte det spelar så stor roll. Så mycket förstår jag, att jag vet att det handlar om årtriljarder innan universum, tja... ”Plopp.”

Snabba barfotasteg bakom oss på bryggan. Det är mamma som kommer fram.

– Mikael! Marlene! Sitter ni här som två mumier? Varför har ni inte tagit på er badkläderna?

”Plopp!”

– Mikael! Snälla, sluta nu med det där eviga stenkastandet. Det hörs över hela stranden! Det är fruktansvärt störande.

(Utmaning: evig)

Den gamla fotografen

I en annan tid men på samma buss hälsade mig medpassagerarna stumt på morgnarna med den bästa bild jag tagit dagen innan, ty den hade sin givna plats på ortstidningens förstasida, den som de hade vända framåt när de girigt bläddrade i dagens blad. Nu sitter de med böjda nackar och blekt belysta ansikten, som anemiska noviser, och alla har i sina telefoner teknologi för att ta dagens bästa bild.

Och de gör det. Allmänheten gör det. Vi har knappt en notis som inte är bildsatt med en helt passabel bild som någon tagit. Och framsidans nyhetsbild är oftast tagen av en privatperson som uppfyllt bildjournalistikens första inofficiella motto: ”Kom för sent – så tidigt som möjligt!” Det är ingen match när alla har en kamera i fickan.

Jag scrollar på vår webbplats. Förstasidesbilden är faktiskt min idag – en seriekrock i dåligt ljus men i fågelperspektiv. Snuten bjöd på helikopteråk. Bilden är inte dålig, inte bra. Så känns det för det mesta men jag har börjat förlora den där lilla, lilla adrenalinskjutsen: ”Gör det bättre idag!” Snarare har jag fått slutarfobi. Avtryckarångest. Jag är bildproffs i en totalt bildsatt värld och mina händer darrar inför att greppa ett kamerahus.

Jag är så rädd för kreativitet. Så less på vinklar så nya, att de var gamla redan på sextiotalet. Rädd för att gå nära, för att låta bilden tala, för att ta fram det nakna och levande. Om jag bara kunde lämna in. Slippa ta en bild till. Gagg-gegga med fingerfärg eller gå en kurs i makramé.

Snart kan jag inte ta en bild mer, som händerna skakar. Det är därför jag inte gått tillräckligt nära på seriekrocken. Händerna darrade för mycket när jag var så nära – ja, zoomat, faktiskt – att jag hade bilden i sökaren. Den gick inte att beskära fram. För mycket brus.

Det är inte bara jag som ser det.

Och nu menar jag inte ens kollegerna. De har försvunnit för länge sen. Det är stryp-tider i tidningsvärlden. Alla reportrarna går med eget foto. Många gör det bra. Andra lär sig tänka foto på kurserna jag ger dem. Såga, såga på den gren man sitter på.

Fukt på kinderna. Den stelnar isigt när jag släntrar den korta biten från Borgmästartorgets busshållplats till redaktionen. Jag vill gå en helt annan väg. Jag vill lära mig sy gardiner. Mina ögon sprängs av alla bilder och icke-bilder jag ser. Nu kliver jag upp de tre stentrappstegen, smiter in i det enda kontorsrum som numera utgör fotoavdelningen. Metodiskt börjar jag blockera dörren inifrån med stolar, bord och skåp.

(Utmaning: gamla)