”Why does ardour pass?” (tredje
meningen på sidan 90 i Jeanette Wintersons Written
on the Body)
Ditt
brev når mig en blöt december. På omvägar når det mig, jag lever
nu i en vittrande gammal gruvarbetarbostad med min man. Ja, min man
är kvar. I en likadan bostad bor min mor. Jag går till henne på
tre minuter.
Det
är snällt av dig att skriva. Jag klandrar dig inte för din
tystnad. Inte heller jag har ju skrivit. Alla år...
Såg
du mig nu skulle du aldrig känna igen mig. Det är inte bara min
kropp som jäst och lagt sig i veck och drivor runt en kärna som,
skam till sägandes, fortfarande existerar – mitt själv har jag
aldrig blivit av med. Inte bara min kropp, utan också min ande har
förändrats! Jag vet hur du minns mig, för så minns mig alla: du
minns mig som gnistrande, sprakande, med levande liv. Allt detta har
falnat. ”Nu kan man ha dig i möblerade rum”, säger min
ålderstigna mor, som visst är den enda som är nöjd med de
förändringar jag undergått. Vi tillbringar dagarna med att spela
canasta. Till min man säger jag att jag hjälper henne och det gör
jag väl. Sätter upp en lampa här, tar ett tag med en rotborste
där, diskar ett par tallrikar nu, far över med dammsugaren då. Hit
och dit. ”Det är frid runt dig nu,” säger hon och för min hand
till sin lena kind och jag vill tjuta: ”Letargi är inte frid!”
Min
vän, det är med möda jag har skrivit dessa rader. Jag inser att
jag inte på länge egentligen delat något med någon verbalt. Jag
vandrar här mellan min gamling och min man och det är en så fysisk
tillvaro. Jag undrar om du kan förstå. Jag gör mig inga
föreställningar, inga teorier. Det tycker du nog är bra men jag
känner att jag har förtvinat, särskilt om jag jämför med de
visioner vi hade för femton år sedan, tjugo. Så är väl säkert
också min utmaning denna: att leva kvar i ett misslyckat liv, eller
i alla fall ett liv som drastiskt ändrat riktning, och se det så
som det är. Det är inget speciellt med det. Det är allas vår
utmaning: att leva med i det som sker och se det.
Nu
faller ytterligare en bit av putsen. Murbruket i väggarna liknar
tvättsvamp. Vi går med dubbla sockar och torgvantar inomhus, ändå
har det ännu inte blivit kallt.
Tack
för din omsorg.
M.
(Utmaning:
Ta en bok. Slå upp valfri sida, mitt i boken. Skriv en text,
baserad på tredje meningen på sidan. )
Språket...uppgivenheten...går rakt in.
SvaraRaderaVågade nästan inte läsa klart.
SvaraRadera