Mötas igen

”Då blev gom och hals bara en rå rökgång åt en rök utan arom.” (mening fem på sidan 30, Vägen till Klockrike av Harry Martinson)

Det finns en hopplöshet i det här mötet som väl springer ur vår ömsesidiga ovilja. Nå. Nu sitter vi här, på en förgäten suparpub vid Fridhemsplan, om hörnet från blomsterkiosken som vi råkat mötas utanför. Du redan litet slirig – det märkte jag inte när vi först sågs. Jag beställer en Cola.

– En Cola? utbrister du och ler vanställt mot servitrisen.

– För tidigt för öl, ljuger jag.

Du lägger händerna ovanpå varandra på bordet och betraktar mig.

– Hur lång tid är det? Femton år?

– Drygt tjuge, säger jag.

Jag vet exakt.

– Du var fräsch då...

Din blick sveper vitt över lokalen och landar åter på min missnöjesrynka, en hackig linje som Grand Canyon som banar sin väg i huden snett ner från vänster mungipa. I ett ögonblick känner jag dubbelhakan fladdra, och gäddhänget, och buken och de båda juvren.

– Vi var knappt avnavlade nån av oss då, säger jag och försöker låta avmätt.

Servitrisen kommer med dryckerna och jag smuttar samtidigt som jag anstränger mig att skärma av din påträngande närvaro. Det irriterar mig att du fortfarande verkar ha makt. Makt över mig, fast du bara är en medelålders gubbe med rakad skalle – flintis, säkert – och stinker inrökt och supsurt.

– Det är barnen som får oss att åldras, säger du liksom överslätande. Hur många har du?

– Inga.

Jag svarar snabbt, långt innan insikten kommer att jag kunde ha ljugit även nu. Du ler och ser åter grotesk ut.

– Du var fräsch då, upprepar du.

Jag ägnar mig åt att försöka skapa livsrum mellan mig och mitt glas och där bygga status, ja, pondus, men det lyckas inte.

– Det har ju gått ett tag, säger jag lamt och släpper därmed samtalet. Det får rulla sin gång tills min läsk är urdrucken – jag dricker för fort, reser mig för hastigt – och jag åter befinner mig ute på Fridhemsgatan, snubblar mot Västermalmsgallerian som om den vore en fristad och inte ett palats för kommers. På vägen kommer jag tillbaka till mig själv. Jag var inte alls ”fräsch då”, inser jag argt. Jag stank av tobaksrök mer än du gör nu och levde ett liv i hedonistisk slentrian där umgänge var allt. Min medelålders kropp är friskare än den unga var, den du kände och drog över. Nu är kroppen levande, den svarar, den har spänst. Då var den bara ett slags rökgång för mitt glädjelösa kedjerökande.

Väl framme vid gallerian viker jag direkt ner i tunnelbanan och åker hem. I vagnens fönster fångar jag reflexionen av mitt leende och missnöjesrynkan är borta för en stund.

(Utmaning: Ta en bok. Slå upp valfri sida i början av boken. Skriv en text baserad på femte meningen på sidan. )