Utan titel

Jag har ett stort behov av att framstå som oberörd. När min granne slog igen min egen dörr i pannan på mig tog det därför en stund innan jag började darra och gråta. Sen kunde jag inte sluta.

Vad jag vet, har jag inte haft något otalt med min granne. Inte något talt för den delen, heller. Hon har varit lika neutral för mig som jag utgått ifrån att jag varit för henne, i den mån jag ägnat det någon tanke.

Nej. Jag har faktiskt inte tänkt på att hon existerar. Nickat stramt när vi mötts men tänkt – nej.

Det är klart att jag förstår att hon är sjuk eller störd eller bådadera. Ändå är jag i grunden skakad av hennes utbrott, som kom klockan sju och femtio en onsdagsmorgon. Hon anklagade oss för att spruta gas genom hennes brevlåda, skära små hål i hennes konsumkassar, turas om att förfölja henne på dagarna och att ha monterat upp en övervakningskamera i hennes badrum.

– Gjorde det så ont? frågade min man när han kom utrusande i hallen.

– Nej, hulkade jag, Jag är så tagen av hennes vilja att bli sedd.

(Utmaning: ”Slå igen”)