Vem man pussar

Den dagen när Kajsa och jag hade setts pussas invid treornas barack nere vid tjärnen dök mamma upp efter skoldagens slut hos Siv, vår klassföreståndare. Jag skulle vara kvar. Om Kajsa och hennes mamma också var där minns jag inte. Jag minns mamma, i en nervös liten byxdress, och Siv, som förmodligen fortfarande var äcklad. Ingen av dem hade en aning om hur de skulle tackla situationen, verkade det som, särskilt som jag var helt utan syndamedvetande. Mitt oförstående inför deras fasa tvingade dem så småningom, efter hummanden och insinuationer, till en rättframhet de inte hade förutsett skulle krävas. ”Flickor pussar inte flickor!” utbrast slutligen mamma. Jag såg att hennes rosa manschetter darrade. Förtrytsamt protesterade jag med all sanningslidelse en tioåring är mäktig: ”Men mamma, du vet ju själv att alla pussade alla på mitt kalas i höstas!” Mamma hann inte ens snegla på Siv, utan kastade ur sig: ”Men då fanns det ju inga killar med!” Siv och jag bytte blickar och mamma fortsatte: ”Ni tränade på att pussas inför... inför... debuten! Det är en himmelsvid skillnad.” Jag skakade på huvudet.

Det kom en lojhet över reprimanderna från de två vuxna efter det, helt enkelt, antog jag, för att Siv och mamma förlorat sin enade front. Kajsa och jag fortsatte att pussas länge efteråt, kanske ett helt år, men från och med den här dagen kröp vi först in i tryggheten under treornas barack. Där var sandblandad humusdoft och torrare än vi hade trott. Kajsa hade pietet nog att inte ta sig dit in mera när vår intimitet avtagit och hon börjat pussa Kjelle i stället.

(Utmaning: ”Vid”)