Tyst dag vid havet

Det är en av de tysta dagarna vid havet. Elin läser Vi, de drunknade med återhållen andning, Pål går som vanligt och samlar artefakter i strandlinjen och Berit slår knut på sig själv på en yogamatta som knastrar av sand. Det är underligt, den dag vi mest behåller tankarna för oss själva rör de sig, oss ovetande, på ungefär samma plats: vi tänker vagt och grumligt på den historia som inte bara berättas av människan och som skriver sina rader i jordsediment eller på havets botten. Vi dyker långsamt upp till middagen, en och en. En hel dag är för lång tidsrymd att vara i tystnad. Tystnaden vill hålla oss kvar och vi blir dröjande och blyga. Pål visar till slut upp en slipprig utsirad träbit. Svartek, säger han. Den har legat länge i havet. Mönstret är ett både skirt och grovt rosmönster – som ett skåp på Indiska, säger Berit. Pål viskar: 1600-tal. Inte förrän nu märker vi hur inåtvänt exalterad han är.

Till nästa år ska jag kunna dyka, säger han. Det är bara larvigt att jag inte lärt mig det förut. Och så ska jag samla ihop ett gäng och vi ska dyka... där! Han pekar ut bland kobbarna.

Alla pratar upphetsat. Alla utom jag, som sitter och funderar på den här farkosten i ek, som i snart fyrahundra år har varit en massgrav. Jag tänker mig paniken bland sjömännen när skeppet gick på grund. Många hann väl rädda sig men de som befann sig långt nere i skeppet kom nog inte ut. Den strålande smärtan när vattnet tvingade sig ner i lungorna på dem, en och en. Jag kniper ihop ögonen.

Åk inte dit, säger jag. Snälla Pål, åk inte dit.

De andra tystnar, stirrar på mig. Jag känner mig som om jag är med i en film. Eftersom jag ändå är med i en film, skjuter jag stolen bakåt, reser mig upp och går ut genom verandadörren. Ridå.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/31209247@N06/10885637385/sizes/z/in/photostream/ )