Jag
kommer hem, sparkar av mig kängorna och slänger den tunna
ylleschalen över soffryggen. Schalen pärlar av mikroskopiska
vattendroppar. Det är en dag när det är skönt att komma hem. Du
sitter i soffan.
– Vad
blir det för mat? säger jag, lätt, fastän jag inte känt någon
doft.
Du
tittar upp ur något mättat och fjärran, med uppsynen hos en som
hör ett språk för första gången.
– Vad
blir det för mat? frågar jag igen men jag har sett vad som pågår.
Du
ruskar på huvudet och säger tomt:
– Förlåt.
Det glömde jag.
– Jag
förstår det.
Jag
tittar ömt på dymo-apparaten. På etiketterna. De nydoftande
träryggspärmarna från Nordins. Indexflikarna till dem. Sist på
dig. Du ser ertappad ut.
– Håller
du på att sätta upp ett system?
Du
nickar.
– The
system to end all systems?
Du
fortsätter nicka och ler självironiskt.
– Fortsätt
med det, du, så steker jag upp litet pytt i panna.
– Nej
men jag kan...
– Fortsätt.
Vi
hittar en folköl i kylen och delar på den till maten.
– Jag
ska inte berätta för dig om mitt nya system, säger du, när du
vaknat ur din kreativa trans.
– För
att det kan bli kontaminerat av min osystematiska läggning?
– För
att du inte är intresserad. Men det här systemet kommer att hålla.
Du
spetsar beslutsamt en rödbetsskiva, fortsätter:
– Men
det är klart att det är du som kommer att ha koll, fast du inte har
någon organisatorisk princip alls!
Jag
vill säga att jag har en organisatorisk princip, fast den är så
enkel att den inte syns. Du skulle inte vara lycklig om du inordnade
dig under mitt skenbara kaos. Och du är så söt när du drar upp
riktlinjer och bestämmer ordningsprinciper. Jag vill inte vara utan
det, även om vi får leva med att dina papper kommer bort. Jag
norpar din hand tvärsöver bordet och pussar dig blött i
handflatan.
(Utmaning:
system)
fint, kärlek
SvaraRaderaKärlek som sagt och en läsupplevelse att bära med sig under dagen.
SvaraRadera