The system to end all systems

Jag kommer hem, sparkar av mig kängorna och slänger den tunna ylleschalen över soffryggen. Schalen pärlar av mikroskopiska vattendroppar. Det är en dag när det är skönt att komma hem. Du sitter i soffan.

– Vad blir det för mat? säger jag, lätt, fastän jag inte känt någon doft.

Du tittar upp ur något mättat och fjärran, med uppsynen hos en som hör ett språk för första gången.

– Vad blir det för mat? frågar jag igen men jag har sett vad som pågår.

Du ruskar på huvudet och säger tomt:

– Förlåt. Det glömde jag.

– Jag förstår det.

Jag tittar ömt på dymo-apparaten. På etiketterna. De nydoftande träryggspärmarna från Nordins. Indexflikarna till dem. Sist på dig. Du ser ertappad ut.

– Håller du på att sätta upp ett system?

Du nickar.

– The system to end all systems?

Du fortsätter nicka och ler självironiskt.

– Fortsätt med det, du, så steker jag upp litet pytt i panna.

– Nej men jag kan...

– Fortsätt.

Vi hittar en folköl i kylen och delar på den till maten.

– Jag ska inte berätta för dig om mitt nya system, säger du, när du vaknat ur din kreativa trans.

– För att det kan bli kontaminerat av min osystematiska läggning?

– För att du inte är intresserad. Men det här systemet kommer att hålla.

Du spetsar beslutsamt en rödbetsskiva, fortsätter:

– Men det är klart att det är du som kommer att ha koll, fast du inte har någon organisatorisk princip alls!

Jag vill säga att jag har en organisatorisk princip, fast den är så enkel att den inte syns. Du skulle inte vara lycklig om du inordnade dig under mitt skenbara kaos. Och du är så söt när du drar upp riktlinjer och bestämmer ordningsprinciper. Jag vill inte vara utan det, även om vi får leva med att dina papper kommer bort. Jag norpar din hand tvärsöver bordet och pussar dig blött i handflatan.

(Utmaning: system)