Att ge sig i kast med orden

Götapetter! Den stora poesin knäcker mig – nej, inte knäcker; gör mig trött, liten och stum. Det är ingen barnlek att ge sig i kast med orden, ens som läsare – vid Gud, något annat har jag aldrig försökt mig på.

Så satt jag härom dagen och läste ömsom Whitman, ömsom Yeats och blev liksom förhäxad. Whitman är som ett barn som har förläst sig på Upanishaderna och Yeats... ja, Yeats, den begåvade andedansaren, har radfall skönare än en framstående väverskas inslag. Men vad han förmedlar! Till slut var jag arg på dem båda två och skulle stiga upp ur stolen. Det var då som...

Jag vet inte vad som hände. Uppflugen i bokhyllan var jag och så liten att jag skulle kunna gömmas i mina kupade händer. Mina kupade händer när jag var normalstor, alltså. Nu har jag vankat här, på ett hyllplan – jag vågar inte klättra till ett annat – i två dagar. En knatte som jag kan bli hungrig som en varg, kan jag meddela. Två gånger har faktiskt frugan kommit in och ropat men min röst hörs inte. Man måste nog vara inställd på den frekvensen för att uppfatta mina ylanden. Och egentligen vet jag inte om jag vill att hon ska se mig sådan här. Hur desperat jag än är, förstår jag ju att det är pinsamt.

Var det för att jag blev sur på poeterna som det blev så här? Kommer det att fortgå i all evighet? Ska jag dö av svält i min egen bokhylla? I mitt huvud snurrar scener ur Teskedsgumman med Birgitta Andersson – den var julkalender när jag var liten – och, mindre adekvat, den gamla forskarutsagan om att vara dvärgar som står på jättars axlar. Jag ser inte långt men jag har fått ett nytt perspektiv på vårt vardagsrum, ett som jag lika gärna hade varit utan. Om jag nånsin kommer ner ska jag bara läsa Alf Prøysen. Helt okritiskt.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/risager/10866760325/sizes/z/in/photostream/ )