Aidaväv

Hon skulle ha valt ett tätare tyg. Som det är nu täcker den tilltänkta bonaden hennes ben ända ner till fötterna. Där skulle hon förresten ha en annan bonad hängande, en där det stod ”Jag är förlamad i benen, inte i huvudet.” Expediter vänder sig ofelbart till den som skjuter stolen, bokstavligen över huvudet på henne. Katarina, den sämsta av assistenterna, svarar. De andra hänvisar till henne. Har man rätt att dela in sina personliga assistenter i bättre och sämre? Skit samma. Idag har man det. Hon har fantomsmärtor i själen igen.

Det är så trist med ett liv där bara det fysiskt påtagliga räknas. Gå upp, gå i säng, tvätta sig och få i sig mat. Sånt som hon brukat göra med vänsterhanden. Hon var flexibel och lättflyktig, rantade runt än här, än där, på kort varsel. Nu krävs en doktorsgrad i organisationsutveckling för att planera ett litet besök på en utställning. Färdtjänstbuss hit och rullstolslyft dit. Det slutar med att hon inte gitter.

Hon gitter knappt sätta nålen i tyget heller. Moulinégarn i olika toner av rosa på krämgul aidaväv. Korsstygn bara. ”Mina problem är inte problem för Gud, de är möjligheter”. Hon har kalkerat upp det snyggt. Times New Roman och en liten girlang. Hon tyckte att det lät så fint men nu vet hon inte. Det är som om hon har vuxit förbi sig själv de senaste månaderna. Boksmaken har förändrats och filmsmaken likaså. Tankespråken som betydde så mycket för henne har bleknat. Det är dem hon saknar mest. ”Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.” Ja. Och. Även om man tycker så så uttrycker man det inte så. Det är så... platt.

Den nya bonaden skulle hon ha under köksklockan, hade hon tänkt. En påminnelse (till sig själv? till andra?) om hur lätt hon tar på sina svårigheter. Nu skäms hon över den, till och med över de minutiöst skräddade hörnen, långt innan hon fållat. Innan hon börjat på den första bokstaven.

– Vad funderar du på? frågar Katarina mjukt.

– Jag vill att du går till biblioteket.

(Du ska vara tyst om jag inte uttryckligen ber dig prata)

– Men säg, jag ser att du kämpar med något.

– Det ligger en lista i hallen.

(Du är min assistent, inte min förtrogna)

– Jag kan inte hjälpa dig om du inte säger någonting.

– Du kan passa på att köpa mjölk och avokado också.

(Håll käften och gå!)

När Katarina har gått knölar hon ihop aidaväven och stoppar den i soporna. Sen ångrar hon sig, plockar upp den igen. Den går att använda till annat. Dessutom slipper hon de frågor hon skulle få om den hittades i soporna.

(Utmaning: svårigheter)