Hon
skulle ha valt ett tätare tyg. Som det är nu täcker den tilltänkta
bonaden hennes ben ända ner till fötterna. Där skulle hon
förresten ha en annan bonad hängande, en där det stod ”Jag är
förlamad i benen, inte i huvudet.” Expediter vänder sig ofelbart
till den som skjuter stolen, bokstavligen över huvudet på henne.
Katarina, den sämsta av assistenterna, svarar. De andra hänvisar
till henne. Har man rätt att dela in sina personliga assistenter i
bättre och sämre? Skit samma. Idag har man det. Hon har
fantomsmärtor i själen igen.
Det
är så trist med ett liv där bara det fysiskt påtagliga räknas.
Gå upp, gå i säng, tvätta sig och få i sig mat. Sånt som hon
brukat göra med vänsterhanden. Hon var flexibel och lättflyktig,
rantade runt än här, än där, på kort varsel. Nu krävs en
doktorsgrad i organisationsutveckling för att planera ett litet
besök på en utställning. Färdtjänstbuss hit och rullstolslyft
dit. Det slutar med att hon inte gitter.
Hon
gitter knappt sätta nålen i tyget heller. Moulinégarn i olika
toner av rosa på krämgul aidaväv. Korsstygn bara. ”Mina problem
är inte problem för Gud, de är möjligheter”. Hon har kalkerat
upp det snyggt. Times New Roman och en liten girlang. Hon tyckte att
det lät så fint
men nu vet hon inte. Det är som om hon har vuxit förbi sig själv
de senaste månaderna. Boksmaken har förändrats och filmsmaken
likaså. Tankespråken som betydde så mycket för henne har bleknat.
Det är dem hon saknar mest. ”Du kan inte hindra sorgens fåglar
att flyga över ditt huvud men du kan hindra dem från att bygga bo i
ditt hår.” Ja. Och. Även om man tycker så så uttrycker man det
inte så. Det är så... platt.
Den
nya bonaden skulle hon ha under köksklockan, hade hon tänkt. En
påminnelse (till sig själv? till andra?) om hur lätt hon tar på
sina svårigheter. Nu skäms hon över den, till och med över de
minutiöst skräddade hörnen, långt innan hon fållat. Innan hon
börjat på den första bokstaven.
– Vad
funderar du på? frågar Katarina mjukt.
– Jag
vill att du går till biblioteket.
(Du
ska vara tyst om jag inte uttryckligen ber dig prata)
– Men
säg, jag ser att du kämpar med något.
– Det
ligger en lista i hallen.
(Du
är min assistent, inte min förtrogna)
– Jag
kan inte hjälpa dig om du inte säger någonting.
– Du
kan passa på att köpa mjölk och avokado också.
(Håll
käften och gå!)
När
Katarina har gått knölar hon ihop aidaväven och stoppar den i
soporna. Sen ångrar hon sig, plockar upp den igen. Den går att
använda till annat. Dessutom slipper hon de frågor hon skulle få
om den hittades i soporna.
(Utmaning:
svårigheter)
Du är helt fenomenal på att hoppa in i huvet vem som helst var som helst när som helst och få en att tro att det är på riktigt.
SvaraRaderaExakt som KB säger. Exakt så.
SvaraRaderaMina problem är inte problem för Gud, de är möjligheter. Det är något visst med visdomsord. Välskriven text.
SvaraRadera