Det gäller Stina

– Det gäller Stina, sade fru Malmros till sin make, som just hällt upp den tidiga aftonens första grogg.

Han låtsades som om han inte hört, utan tog en ljudlig klunk.

– Vasa?

– Stina har gått och blivit på det viset.

Var det någonting han irriterade sig på hos sin hustru, var det hennes val av bondiga eufemismer.

– Hon är i grossess, sa han tankfullt efter nästa klunk.

– Ja, och hon är ju så duktig och omtyckt, så jag tänkte...

– Kommer inte på fråga. Flickan ska ut.

– Vi kunde skicka bort henne några månader, fortfor fru Malmros tappert.

Maken satt mulen vid sitt glas.

– Jag ska bara läsa färdigt tidningen, sade han.

Två groggar senare kallade herrskapet till sig Stina i tamburen. När herr Malmros såg hennes fylliga gestalt komma emot dem i gången från köket undrade han hur han hade kunnat låta bli att se och känna vad som hänt. Flickan hade gråtit men var samlad.

– Stina, sa han med sin mäktigaste stämma. Stina har dragit in skam under detta tak.

– Ja, herrn, sade hon och knixade.

– Sänk huvudet när jag talar med Stina.

Hon lydde.

– Nu är det så att vi inte är intresserade av Stinas tjänster mer.

Då vände flickan åter sin blick upp mot husbonden och den var både vild och samlad, en blick från en erfaren människa eller ett djur. Så skamlöst betraktade hon honom, att han inte kom sig för med att beordra henne att sänka blicken igen.

Han gjorde en gest mot ytterdörren och nickade uppfordrande.

– Men mina saker...

– Skicka en adress så ska vi sända Stinas tillhörigheter.

– Får jag ändå hämta min sjal och min portmonnä?

Blicken. Fortfarande blicken.

– Det skall gå fort, sa herr Malmros och flickan skyndade bort mot köksregionen, inte botfärdigt hukande utan med reslig rygg.

Det bekom honom illa att det inte ens fanns trots att läsa ut av denna ryggtavla. Hon förde sig naturligt, som en dam. Att han aldrig hade märkt denna sturskhet! Det vilda hade han sett och tyckt om men stoltheten! Han visste vem hon var, en liten torparjänta från Utfors. Tvi!

När han åter satt vid det runda groggbordet, var han inte tillfreds. Det grämde honom att han i distraktion hade sänt den lilla slynan ut genom stora ingången och att han själv hållit upp dörren.

(Utmaning: gest)