Riktigt hem

Idag slutade jag tidigt och stack inom hos Miriam. Jag tycker om Miriams hem. Liksom jag själv har hon ett riktigt hem – fast de ser helt olika ut. Det är ett av kännetecknen för ett riktigt hem. Ett annat är att det utgör en blandning av stilar. Ja, du har sett det i varje inredningstidning. Skapa stilen, står det, med en blandning av nytt och loppisfynd. Varken Miriam eller jag har någonsin varit på loppis. Våra hem skulle heller inte hamna bland de märkligt uniforma bildreportagen från diverse unika hem i Sköna Hem. Våra hem är riktiga hem.

Ta till exempel Miriams hall. Där tronar en skönt utformad, enkel spegel i bok från decennieskiftet 1950/1960 ovanför ett hallbord, också det i bok, som ser ett par, fem år yngre ut. På hallbordet en ljusstake i smide, smidd av en smed i Mangskog efter gammal modell, och en digital fotoram med bilder på alla barnbarnen. På själva bordet en broderad duk, 40-tal, som vid första anblicken svär mot de övriga föremålens enkla linjer. Det är den första duk Miriam någonsin broderat. Så talar de riktiga hemmen skamlöst öppet om sina ägare.

Det syns att Miriam satte bo, som det då hette, omkring 1960. Jag flyttade hemifrån tidigare i mitt liv än hon, och jag flyttade bara med gammalt utrangerat från föräldrarna, så 80-talet har inte satt sådan prägel på mitt hem.

Jag pratar om allt det här för att jag blev litet förskräckt hos Miriam idag. Jag försöker stilla mig. För första gången någonsin såg jag fläckar på golvet hos Miriam. Det är inte så att jag tar anstöt av sådant, att jag har någon sorts fobi, tvärtom har jag ett ganska flyktigt förhållande till städning men poängen är att det har inte Miriam. Miriam, måste man säga, är pedant.

– Det är sharonfrukterna, sa hon när vi suttit några minuter. Persimonerna. Kakifrukterna. Jag äter så glupskt och de rinner...

Hon viftade planlöst med handen framför ansiktet.

– Vet du, jag kommer inte ner på knä mer. Dammsuga klarar jag fortfarande, men skura...

Skonsamt började jag prata om moppar. Om moppar och släktingar och hemtjänst. Det slutade med att jag knäskurade hennes golv och sen gick till Ica Supermarket och köpte en mopp. Både släktingar och hemtjänst, ja, även jag själv, skulle ändå kräva mopp av henne, om hon fattade mod och bad om hjälp.

Hon grät när jag gick, efter att ha demonstrerat moppen för henne. Det var också en första gång och det var det som fick mig att förlora fattningen.

– Det är helvetet på jorden att bli gamma, snyftade hon. Och det här är bara början! Vad ska hända med min frihet?

Miriam är i samma ålder som mina föräldrar. De börjar också känna sig gamla. Jag har förhållit mig praktisk och medkännande också till dem men Miriam är min vän. Vi har känt varandra i tjugo år, var kollegor på samma skola en gång. Hon är en av mina närmaste. Det som drabbar henne drabbar mig. Hon är åttio. Aktiv. Sitter inte stilla i sitt riktiga hem. Än. Har inte förlorat sitt riktiga hem. Än. Det som drabbar henne drabbar mig.

(Utmaning: fläck)