Påläggningsbestyr

Det här är en bok hon binder åt sig själv, ett tjockt helskinnband i kvartoformat med oasis från Harmatan i en djup, mörkbrun nyans. Arbetet går långsamt, hon plockar fram boken på kvällarna och gör något moment. Den är bara åt henne. Vincent van Goghs brevväxling med brodern Theo. Varje galen konstnär behöver en bror som Theo. Eller så blir den galna konstnären hantverkare i stället, som hon.

Hon ska göra skinnpåläggningarna nu. Ett abstrakt mönster diagonalt över hela bandet, som utmynnar i stolen från rummet i Arles längst ner i frampärmens högra nedre hörn. På något sätt ska hon gå från svart till gult, med skinn som inte sviker Vincents färgskala. Det är ett grannlaga arbete och så roligt, att det vattnas i munnen. Hon känner sig som om hon blivit befordrad till förskolan när han sätter sig med påsarna, där hon samlat bitar och snuttar av skinn i olika färger. Prövar mot det mörkbruna, prövar mot sin skiss och lägger ut skinnbitarna i rätt ordning framför sig på bordet. I bakgrunden hörs svagt Membra Jesu nostri av Buxtehude tills den inte hörs mer. Utanför djupnar kvällen. Hon sitter som på en scen i bokbinderiets stora, upplysta fönster, lägger upp alternativ till varje färg, intrikata system som hon bara kommer att komma ihåg denna kväll, som övergått till natt. Nu är hon sömnig och alla bussar har slutat gå. Men det är så med bussar, att de slutar gå sent och börjar gå tidigt. Fyra noll fem, när den första 112:an lämnar Mariehäll, drar hon över sig den vita filten på den blåa soffan i entrén och känner sig som en oupptäckt målning av van Gogh. Hon har gjort sina val, trettio olika nyanser, varav ett laxskinn, prydligt fastsatta med gem på skissen, och har njutningsfullt förpassat alla de överblivna skinnbitarna till rätt påse. Nu kan hon sova nöjt tills Marieke kommer vid niotiden. Hon hade önskat Vincent denna ro.

(Utmaning: skinn)