Kids under the Bridge

Varje tisdag och torsdag träffas vi under viadukten borta vid Mössbroplan. Det ekar där men vi har inget val. Adel minns att hans äldsta brorsa gick på fritidsgården. Fritidsgård! Det ekar nog därinne också nu, bakom de bajsbruna masonitskivorna som täcker fönstren. Där står en helt tom lokal och vi fryser under viadukten.

Fast vi rör ju på oss. Enrico har de bästa movesen och Sandra har fått trådlösa högtalare till sin telefon. En fjorton, femton pers brukar vi vara. Det är alltid någon som är sjuk och nästan alltid någon ny, någon som hört talas om ”Kids under the Bridge”. Vi träffas vid sjutiden, när alla ätit, och så snackar vi en stund, tills Enrico klappar i händerna. Då värmer vi upp lite och så kör vi igång med någon av hans coola koreografier.

Jag gillar att dansa. Det skulle jag inte ha trott. Nu står jag längst fram i vänstra ledet och nybörjarna får stå bakom mig och kopiera.

Det är inte många som rör sig under viadukten. En tant blev arg en gång, för att det skrällde och för att vi blockerade och för att hennes hund blev nervös. För att hon hade en dålig dag, alltså. Två gubbar kommer ofta och tittar. De står på sidan om och klappar så mycket i otakt att det nästan blir en sorts takt. I kväll gick en av gubbarna fram till Enrico och pratade med honom medan vi värmde upp. Enrico tog fram sin telefon och la väl in hans nummer. Inte förrän vi hade dansat färdigt berättade Enrico vad gubben hade sagt.

Han hade sagt att hans bostadsrättsförening har en lokal och att vi skulle kunna få repa där om vi sopar efter oss. Om vi sopar efter oss! Vi skulle kunna slicka golven! Det ropade jag till gubben. Och Enrico sa att det här var bra, för hans musiklärare hade frågat om inte vi kunde göra en uppvisning i aulan på hans skola. Vad det hade att göra med att vi fått en lokal vet jag faktiskt inte men Rosita ropade: Å! Vi har blivit etablerade! Och det kändes lite så, faktiskt.

Vi kom hem sent den kvällen, för de flesta av oss hängde med gubben till Högberga, på andra sidan Mössbroplan, där bostadsrättshusen ligger, för att titta på lokalen. Den var liksom en stuga på gården. Gubben sa att det är bra att den är fristående. När jag kom hem och berättade muttrade mamma lite om välgörenhet men hon såg att jag var glad, så hon blev också glad. Men Kids under the Bridge ska vi fortsätta att heta. Det bestämde vi på vägen hem.

(Utmaning: ekar)