Orvars spel

Orvar är ensambarn. På rasterna i skolan leker han mycket med sina kamrater men hemma tyr han sig till föräldrarna. Det märks. När vi kommer dit på middag ska han alltid ha en aktivitet. Den här gången sätter han på oss sina gamla haklappar i formpressad plast, en röd, en blå, en vit och en lila. Själv sättter han sig vid bordets kortända och plockar fram en bunt olikfärgade lappar, som han ordnar i högar.

– Vill ni vara lika smarta som en sjätteklassare? utmanar han.

Han går i sexan, Orvar. Det är han som har skrivit lapparna. Och allt han skrivit frågor om är sådant som han kan. Haklappen stramar om halsen fast den inte är knäppt.

Orvar kan tydligen mycket om periodiska systemet. Allt jag vet är att väte kommer först och att Primo Levi är oundgänglig läsning. De frågorna kommer inte. När det blir min tur första gången väljer jag en fråga om syslöjd. Och ja, jag vet att man ska ställa in symaskinen på två och fyra när man ska sy sicksack. En blå lapp i haklappens ficka. Jag har vit haklapp. Allt matchar men jag kvävs.

Ett tag är det kul. Oskar håller god fart. Jag får rätt på Burmas huvudstad och en PK-nick från Orvars attraktive fader Petter när jag även nämner Rangoon. Jag klarar att ta roten ur sexton och att uttala Arkansas rätt men jag märker att jag mer och mer försöker stila inför Petter och att alla andra är rätt less. De har inte heller lika många lappar i sina haklappar. Fått fler frågor på periodiska systemet än jag.

Jag tittar besviket på mig själv. Här sitter jag, en kvinna i yngre medelåldern, och låter inte bara all min tävlingsinstinkt forsa fram på grund av en tolvårings hemmasnickrade sällskapsspel, utan gör till yttermera visso detta spel till en ursäkt för att lägga an på sagde tolvårings far.

Lägga an på är mycket sagt.

Jag är lycklig med Ruben.

Ruben har en lapp. Petter har fyra. Orvars finmotorik är sådär. Lapparna har väldigt kurvigt klippta kanter. Min haklapp svämmar över.

– Vit haklapp vann! säger Orvar efter en evighet, när alla lappar är slut.

– Vad är priset då, kuttrar jag och himlar med ögonen mot Petter.

Kuttra är mycket sagt. Men jag skäms. Jag skäms och jag kan inte stoppa mig.

– Du får komma in i hyddan och läsa ur boken för mig! lovar Orvar.

– Men jag vill veta hur det går i boken! ropar Petter förtörnat.

Jag ler mot Petter.

– Hon kan visa dig hur långt vi läst och så kan du läsa själv när du går och lägger dig.

– ”Hon” heter Lisa, säger Petter.

När vi träder in i filthyddan i Orvars överdimensionerade rum, är det slut på hans jovialiska kaxighet. Han är blank i ögonen och flåsar, tar fram en leksaksrevolver och sätter den mot min tinning. Vi blir sittande så några avgrundssekunder innan han säger dovt:

– Hands off my father.

Jag, fortfarande i plasthaklapp, viskar:

– Yes.

Han verkar vilja trycka in revolverpipan i mitt huvud.

– Did you understand? Hands off my father. Read from page fortyseven.

(Utmaning: fråga)