Vägg av eld

Branden står där den står, en vägg av eld på andra sidan Kolbäcksån, som kröker just vid vårat hemman och ger oss vår lilla badvik. ”Under normala omständigheter ger oss”, som min nioåring Sandra skulle rätta, om hon hade chansen. Ingen går nära ån. Kindhåren sveds på hundrafemtio meters håll.

Hon är skickad till mormor i Västerås, Sandra. Där ser de inte domkyrkotornet och inte stadshustornet heller, inga av landmärkena, för all rök. ”Och lukten sätter sig ju så i kläderna”, gnäller Sandras mormor, min mor. Jag bryr mig inte om att säga att jag fortfarande har blod på mina händer efter att ha nackat de tretton hönorna. De var inte sunda längre, raglade omkring på gårdsplanen så långt från ån som möjligt. Kanske var det röken som på något sätt satte sig på hjärnan på dem, kanske någon sorts värmetrauma. Men jag tror på röken. Mamma har rätt. Den är ond.

Så står jag hönslös på gården och kisar mot ån och över till andra sidan. Pilarna som sopar vattenytan – som vi älskat dem. Nu är de en möjlig brandbro, det som kan föra elden över till den här sidan, så att den kan sluka Virsbo och Västanfors, ja, allt som västerut är. Men först knastrande äta vårt eternithus på minuter. Inte ens spara murstocken. ”Om elden tar sig över ån kommer det att gå så fort att ni inte hinner evakuera”, sa brandmästaren som var uppe här och språkade.

I morfars gamla dragspelsväska med trälister packar jag de tretton kropparna, svepta i plast och blankt papper. Det gör tungt i mig, det arbetet, och jag skyndar inte på. Ovanpå slänger jag den grönblommiga klänningen jag haft hela sommaren och Sandras bebisalbum. Mitt och Stefans med. Vi ska inte med i någon buss. Vi ska vara självständiga, i vår egen Volvo 740, och åka till morsan i Västerås med våra nyslaktade hönor. Hoppas hon har plats i frysen. När vemodet blir för svårfamnat får vi smaka mustig fågel från vårt nedbrunna hemman. Man vet aldrig vad man har och vad som blir kvar. Aldrig.

(Utmaning: ”brand”)