Födelsedagen

”Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag, för det är Amalias födelsedag! Hurra, hurra, hurra” Majljuset ler från det stora fönstret i Amalias rum när vi marscherar in och sjunger i kanon. Hon sitter upp i sängen, underligt gulaktig mot den vita nattskjortan. Vi ställer oss i en halvcirkel. Märta ställer tårtan på sängbordet och Harald lägger för Amalia en generös bit. Schwarzwald. Det är hennes älsklingstårta. Martin slår av sången.

– Grattis, Amalia! säger Erik när det varit tyst en stund.

– Ska ni bara stå där? Ta fram stolar så att ni kan sätta er och fika! säger Amalia, som redan balanserar en kaffekopp.

Vi drar och skramlar med stolar, finner att vi behöver ett par till, som Erik hämtar i korridoren. Klockan är bara åtta. Det sitter fint med schwarzwaldstårta från konditori Siljan.

– Att ni tog er hit, allihop! säger Amalia.

– Vi använder skolans buss.

– Och skolan lämnar ni åt dess öde?

– Bara en stund, bara en stund.

– En stund... Jag är tacksam att ni kom. Ni vet att det är min sista födelsedag.

Jag och Märta börjar kackla nervöst. Inte ska hon säga så! Vad vet vi, det kan hända att...

Martin spänner ilsket ögonen i oss, lutar sig lugnt fram mot Amalia och säger:

– Är du rädd för att dö?

– Jag är ledsen över att behöva dö men jag är inte rädd för det. Inte än, åtminstone.

– Vad kan vi göra för att den här tiden ska bli lättare för dig?

Hon ler.

– Det ni gör nu. Ge mig er tid. Bjuda på tårta! Och sushi. Jag längtar efter sushi. För övrigt skulle jag gärna bli förflyttad hem till Stockholm men jag är ju skriven här. Eller i Leksand, menar jag. Och det kan varken ni eller jag göra så mycket åt.

Hon stryker sig över pannan. Blir hon trött av så många besökare på en gång? Hela kollegiet, nästan, och ett par elever. Nej, samtalet flyter på. Amalia är mycket intresserad av vad som händer på skolan, särskilt i bokbinderiet, förstås, och av hur hundarna mår. Femton elever söker till bokbindarlinjen nästa år. Sju finns det plats för.

– Jag tänkte att vi kanske kan träffas här och gå igenom ansökningarna, om det inte är för jobbigt, säger hon dröjande. Det vore så roligt...

– Självklart! säger Erik, som är tredjeårselev hos Amalia och med i antagningskommittén.

Amalia lyser upp, samtidigt som hon åter stryker pannan.

– Är du trött, Amalia?

– Litet.

Vi städar upp bland koppar och fat och drar oss tillbaka. På Trotzgatan hittar vi Sushi Lovers Falun och fyller en polystyrenlåda med nätta bitar. Den lämnar vi in på avdelningen, så att Amalia kan få den till lunch.

– Spiken i botten nu, Märta, jag har egentligen lektion halv elva, säger Martin.

– Jag kör så fort som hastighetsgränserna tillåter, säger Märta surt.

Hon har inte förlåtit honom för hans arga blick tidigare. Martin är medialärare och står inte Amalia särskilt nära, vad vi vet.

– Det är fantastiskt att hon engagerar sig så i skolan fortfarande, säger Harald, som är gammal elev och Amalias vikarie.

– Jag tycker inte det är sunt, säger Martin bestämt. Hon dör om ett par månader, det är det hon ska koncentrera sig på.

– Hon kanske gör det genom att engagera sig i skolarbetet, säger jag.

– Om vi var och en var hos henne ensamma, skulle hon nog prata om andra saker, säger Erik eftertänksamt.

Jag vet att han har varit hos henne ofta. Eftersom jag är granne med Amalia på Åkerö, vet jag också att han går dit titt som tätt. Ser väl om huset eller utför några andra uppdrag åt henne.

– Folk är för rädda för att prata om döden, säger Martin.

– Och andra pratar om den programmatiskt, muttrar Märta där framme.

– Jag tror inte man kan diktera hur andra ska dö, säger Erik.

Ser jag fel, eller fylls hans ögon av tårar?

– Var nån av er beredd att låta henne prata om hur det känns att dö? stöter Martin fram triumfatoriskt.

Han tittar sig omkring och besvarar sin egen fråga:

– Nej!

Märta drar efter luft:

– Var inte så inbilsk! Vad vet du om vad vi pratar med henne om privat?

– Har du nånsin varit hos henne förut, under alla dessa månader? flikar jag in och Märta fortsätter:

– Har du ens ringt henne?

– Jag känner henne inte så väl, säger Martin dröjande.

– Nej, just det! nästan skriker Märta och jag.

– Lugn nu, lugn, säger Harald och lägger armen om Erik, som inte bryr sig om att dölja tårarna som rinner. Jag tror och jag vet att Amalia får chans att prata om allt som är viktigt. Martin, du handlade i god tro, eller vad man ska säga, men du behöver inte oroa dig.

– Nej, just det, säger jag.

– Vad bra att hon sa det där om sushin, säger Harald tyst.

Vi andra nickar.

(Utmaning: generös)