Rapport om vad som föregår ett obefintligt inlägg från mig (exempel)

Jag ser inga historier längre. Du försöker puffa på mig med dina ord och ingen berättelse projiceras dimtydligt på duken innanför pannan. Men idag, någonting: en litet rultig kvinna som med god fart men lätt hälta pulsar genom snö. Jag ser hennes kantiga gångart och en våd av hennes kjol. Hennes andhämtning är hög. Hon har svept en schal omkring sig. Tänk Babettes gästabud: gråskala och något dovt rödaktigt, en tunn tunn rand i kjolens väv.

Förr skulle jag ha vetat åtminstone ”varifrån”. Antingen ”varifrån” eller ”varthän”. Sen skulle jag skriva och få reda på resten. Så mycket som jag ville veta den gången. En ny historia varje dag. Vad gör man när man förlorar en förmåga som man tagit för given? Börjar med något nytt:

Halt kvinna i snö

går att ladda kanonen.

Kvar: en strimma rött.

Nja. Fast nu vet jag vart hon skulle, förstås. Och jag ser litet mer. En bastion ovanför byn i Babettes gästabud. Göra om haikun till prosa? Men vänta, byn är ju inte skyddad... jag vet inte hur man laddar en kanon... orkar inte ta reda på det heller... det är ändå inte samma sak som förr... ingen lust. Jag skiter i det. Igen.