Farmor plogar

– Farmor plogar med näsan när hon går, sa min sonson sakligt härom aftonen.

Vi hade varit ute för att se till blåsipporna vid flyttblocken på Kristofferskullen. Jag slog till honom vänligt med flata handen, så att han flög som en trasa. Visst har han rätt. Jag är gammal och böjd. Inte den sortens åttioåring som spelar golf, precis. En vårpromenad till flyttblocken är precis vad jag orkar med på mina stabbiga, uppsvällda ben, med min värkande, krumma rygg, utan min stödjande, kära rullator. Jag vill tala om för honom att för fyrtio år sedan gick jag resligt på högklackade skor, mycket elegantare än hans mamma någonsin varit. Att jag en gång fått besök av en elev som satt och muttrade över saften tills han klämde fram:

– Fröken har snygga ben. Det tycker alla pojkarna i klassen.

Ibland tittar jag nyfiket på de andra gummorna i huset där jag bor – vi är mest åldringar, tur att det är ett dagis i bottenvåningen! Jag tittar på dem och funderar på vilka liv de haft, hur mäktiga och vackra de känt sig. De flesta är fortfarande litet koketta, som jag, men några luktar kiss. Jag har sagt min son att han ska säga till mig om jag börjar lukta gammal men inkontinent är jag då inte. Jag har knipit hela mitt liv. Det är en nyttig övning.

Nyttig kanske också smärtan? Den där unga, vackra lärarinnan – var hon inte en gnutta egenkär? Och ytlig. Definitivt ytlig.

Smärtan blev min trognaste kamrat. Sonsonens farfar, han gick bort, liksom mina systrar och många av vännerna. Smärtan bestod. I varje liten rörelse är den med. Jag vet att jag måste kämpa. Jag måste kämpa och vara glad, det är enda räddningen. Och genom att ha något att brytas mot har jag kanske litet vuxit. Jag skulle inte vilja vara utan vad som har hänt med mitt sinne. Detta något hade inte hänt utan smärtan. Kan jag då önska bort smärtan, som är sådan att jag inte skulle önska ens min fiende den?

– Säg förlåt till farmor, sa min son trött, samtidigt som han ansträngde sig för att inte skratta.

Min sonson lösgjorde sig från dörrposten han tumlat in i och sa soligt:

– Förlåt.

Då började jag skratta och min son och sonson hakade på.

– ”Plogar med näsan”! utbrast jag. Det kan hända. Men jag har fortfarande kraft nog att slå en trettonåring halvt medvetslös.

– Förlåt, sa han igen.

(Utmaning: böjd)