Lillflickans rum

Jag ser för mig hur oskyldig din säng ser ut nu, när dagsljuset faller på den från österfönstret. Lillflickans rum. Lillflickan, som blivit gamstinta. Allt är prydligt, nätt och gungstolen ack, så tråkig att dammtorka varje fredag. När jag tycker mig betrakta dig i ditt rum i dagsljus ser jag en ung kvinna vars största bekymmer är gungstolens kringelikrokar och vars största njutning är att sträcka ut sig efter dagens möda.

Och vem är jag då, som betraktar?

Jag är entomologen som dyker upp varje sommar, artigt språkande med dina föräldrar vid kvällsvarden.

En gång ber jag dig om smör och du rodnar. Så börjar det.

När sängfjädrarna gnisslar för mycket drar vi fnissande ner madrassen på golvet.

Du är rödflammig, ivrig. Börjar prata fortare. Ja, du förvandlas. Är fortfarande förvandlad när vi ställer rummet i ordning igen, när jag smyger ner till gamla drängstugan, där jag huserar, när vi möts till frukost. Du viftar med armarna. Skära semaforer. Ett hemligt språk till mig. Nu får jag smöret utan att behöva be om det.

Jag är själv långt ifrån oberörd. Och jag prisar den högste att jag hade vett att ta med mig gummin från stan. Inget ont ska få komma ut av detta. Inget ont. Till sensommaren ska du få krypa in igen i jungfrudomen. Gungstolens milda vaggning när du byter blad i poesiboken. Jag avundas dig. Hela ditt liv har du här men jag, jag irrar vidare.

(Utmaning: bildutmaning. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/25347284@N04/10948222325/sizes/z/in/photostream/ )