Oskyld

Jag säger motord nu. Ditt ansikte briserar. En förkastningsspricka uppstår, snett uppifrån och ner, och du kan inte dölja den för mig. Du virrar runt med ditt trasiga ansikte, vill absolut inte visa, och kan inte prata vanligt med din spräckta mun. Jag försöker ta i dig men du far undan. ”Nej”, viskar du och jag ser bihålorna och litet grand av hjärnan. Du vänder bort ditt sårade och pratar som till jackan: ”Jag går ut en liten stund.” Jag låter dig. Det gjorde jag inte i början. Jag trodde det var kärlek men nu vet jag att kärlek förutsätter ett litet, viktigt avstånd.

Du lägger igen dörren som om du försiktigt tillslöt en sarkofag. Går väl ut och sätter dig bland blåsipporna en stund. Det är du och naturen, där hänger jag inte med, men jag vet att du kommer att komma tillbaka läkt och dämpad. Medan jag väntar plockar jag litet rastlöst här och där – dina tidskrifter, mina spridda väskor – och jag tänker på en poet som påpekade att vår intimaste kroppsdel bär vi helt naken, oskyddad, visar upp för vem som vill se den och alla andra också.

Man får inte trasa sönder ett ansikte som jag gjort. Jag känner inte min makt. Närhetens förmåga att såra. Rester av prestige och sorg och vrede orsakar kanjoner i själen som går i dagen i ansiktet. Jag vill öppna fönstret och skrika att inget behöver finnas emellan oss. Att jag finns här med min famn. Att jag klarar anblicken av ditt ansiktes ohygglighet. Att det är en gåva och en nåd att vi kan visa vår bräcklighet för varandra.

När du kommer in har jag gjort varm choklad. Ditt ansikte är slocknat men intakt. Vi öppnar våra munnar samtidigt.

– Föråt, säger jag.

– Förlåt, säger du.

Sen säger vi:

– Du behöver inte säga förlåt.

(Utmaning: ansikte)

(Tack till Ylva Eggehorn)