Evert, Erland och steglitsan

Efter en ettrig evighet erbjöds Erland en encyklopedi. Trots att han inte stod på god fot med Evert, hade han tvingats uppsöka honom i hans studerkammare bakom köket, för Evert var den ende i byn som hade Fåglar i fält (med talrika illustrationer).

Erland hade först blivit insläppt i stugan av mor Emma, Everts mamma. När han hade förklarat sitt ärende för henne, lämnade hon honom åt sitt öde och gick tillbaka till pölskoket. Ensam stod han vid den stängda dörren in till Evert, ensam harklade han sig och knackade en enslig signal. ”Kom in” brummade det från kammarens djup och han trädde in. Det rådde en egenartad disharmoni i det lilla rummet, som var beklätt med böcker i gråa hyllor från golv till tak. Vid ett skrivbord mitt i rummet satt Evert. Det var alltid oklart vad han gjorde där men höga travar av böcker belamrade bordet och framför honom låg ett ark papper av högre kvalitet än man kunde vänta sig i en så avlägsen by.

När Evert såg vem besökaren var, muttrade han något och böjde sig djupt över papperet, där han präntade några ord med pennan. Så djupt böjd var han, att han missade bläckhornet när han skulle doppa pennan och tvingades titta upp. På pennan, inte på Erland. Aldrig på Erland. ”Fåglar i fält” sa Erland och muttrandet fortsatte, interfolierat med grymtanden och harklingar. Erland förstod på de nedåtgående kadenserna att någon Fåglar i fält (med talrika illustrationer) skulle det inte vankas idag. Någon orsak var det inte mödan värt att finna ut.

Nu kom det fruktade ögonblicket när Erland måste tala till Evert i fullständiga meningar. Mumlande, helt utan espri, berättade han att han sett en så skön fågel, som han såvitt trodde var en steglitsa men han var inte säker. Därför hade han kommit att tänka på Fåglar i fält men om inte den stod till buds, kanske Evert kunde föreslå något annat verk? Nu utbröt en hel kakafoni av dova läten från Evert. Det var den som pågick i en evighet, medan Erland önskade sig långt därifrån. Han var tvungen att byta fot ett par gånger medan han stod i en obekväm, bedjande ställning. Mössan i hand.

Så for Everts arm ut snett bakom honom i vad Erland tolkade som en pekning. Erland stegade fram till det verk i ett stort antal bruna halvskinnband som Evert tycktes indikera och läste med fallande hjärta Encyclopedia Britannica på ryggarna. Nog läste han engelska, nästan lika bra som tyska, men vad hette steglitsa i den anglosaxiska världen? Och om det inte var en steglitsa, vad skulle han göra då? I Fåglar i fält skulle han ha kunnat gå efter bilderna men det digra uppslagsverket var en fästning utan fler dörrar än en.

Då harklade sig Evert ånyo och sa med förvånansvärt ljus stämma: ”Goldfinch. Steglits på engelska är goldfinch. Det var nog den du såg. Jag såg den själv härom aftonen i tistelståndet här vid gaveln. Vill du ha litet pepparmyntskonfekt?”

(Utmaning: ”Välj fem ord på E och skriv en text där minst två av dem ingår”. Mina ord: Evighet, encyklopedi, egenartad, espri, ettrig)