Spränga

”Emilie”, skriver han över biljardhallens trådlösa nätverk. Vem vet inte du vem vet inte jag vi vet ingenting nu vi vet inget idaaaaa rosslar högtalarna. Det hörs knappt över smällarna och sorlet. Alla bord är uthyrda och där han sitter i kafeterian sitter han obehagligt nära bord elva. Det finns ingen annanstans att slå sig ner. Han suddar. Skriver ”Kära Emilie”. En stöt och ett jubel från bord elva. Klatter, klatter när alla bollarna åker upp. ”Kära Emilie, Jag skriver till dig för att kolla om du vill fortsätta vara tillsammans med mig...” Storbråk vid bord elva:

– Klart det är den som vinner som lägger upp!

– Nej, den som förlora förstås.

– Amen du kan fråga vem som helst...

”... för annars vet jag inte om jag vill.” Urmesigt. Han stryker alltihop. Ur ögonvrån ser han någon gå mot bord elva. Förloraren, antagligen, som varit iväg och frågat.

– Konstigt. Den som vinner spränger, säger de i kassan.

– Inte konstigt.

Sprängningen hörs och ett par, tre dunsar. En bra stöt.

– Men hemma hos oss i Tierp spelar vi inte så.

”Emilie, Du är underbar men jag vet inte riktigt vad jag vill. Jag skulle behöva träffas och bara prata...” En eon förflyter under vilken han sitter och tittar på ett kletigt gammalt yoggilock med höger överarm uppsträckt som en storkhals. Han vaknar av att det åter gruffas vid bord elva. Det är visst samma kille som vunnit igen.

– Hemma hos oss i Tierp...

– Har ni över huvud taget biljard i Tierp?

– En kompis till mig hade.

– Men haja. Ni spelade fel.

”Emilie. Jag är rädd att jag bara spelat ett spel med dig...” Han vet precis vilken skitfilm han tagit det ifrån. Skýndar sig att radera. Just när sprängningen vid bord elva hörs igen, skriver han: ”Emilie. Jag tycker så mycket om dig men tyvärr är det slut. Mina känslor har förändrats. Det är ingen annan. Jag kommer till dig i kväll som vi bestämt, ville bara skriva dessa rader för att förbereda dig. Det är grymt men hur man än agerar är man grym. Jonas.” Ett lätt anslag på sänd-knappen. Nu är det oåterkalleligt. Han viker ihop datorn, stoppar ner den i väskan och reser sig upp. Spänningen i kroppen måste ha varit stor, han känner sig som om han burit plank till ett bygge. Det finns en sorg också i kroppen som inte tar sig ut i tårar men han känner ögonmuskulaturen krampa. Högt över oväsendet hör han en irriterad röst när han går:

– Jag skiter i hur ni spelade i Tierp!

(Utmaning: skriv om att spränga)