Lärarnas bullar

Baka bullar till lärarrummet. Annika viftar ivrigt för att åta sig uppgiften och får den också.

– Men din mamma kan ju inte baka, säger Kerstin när de kommit ut ur klassrummet.

– Min mamma, nej. Men jag kan. Det är inte mammas skolresa, det är min!

– Kan du baka bullar?

– Kan jag väl.

– Har du gjort det någon gång?

– Nej, men receptet står på mjölpåsen.

Och hon bakar. Som hon bakar. Under första jäsningen passar hon på att titta på Rapport. Jäsning och jäsning. Degen verkar inte stiga så mycket men om den får stå så länge som det står i receptet, blir det väl bra. Under andra jäsningen spelar hon luffarschack med pappa.

– Vad här ser ut! utbrister han.

Det är väl mest att det är mjöl överallt. Det säger hon också.

– Det brukar det inte vara när mamma bakar bullar. Och så mycket disk! Tar du reda på det här i kväll?

Men bullarna har nästan inte alls jäst på plåten. Hon låter dem stå litet extra men det händer ingenting. Kanske de blir större i ugnen.

Kasta bröd har hon aldrig varit med om. Och de är ju bullar. Har gått igenom hela processen som står på mjölpaketet. Men de är små, som skurna i trä och bara litet mjuka. Hon tar med hela satsen och lämnar in den på lärarrummet.

– Annikas mamma kan inte baka bullar! hetsar Joel några dagar senare.

– Hon bakar gröna bullar! säger Peter.

– Gröna, pyttesmå, hårda bullar, fyller Joel i.

Och det är som om de dansar omkring henne. Läckan är uppenbar. Det är Maria F, vars mamma är språklärare på skolan.

– Min mamma kan inte baka bullar för hon är inte hemma, säger Annika lugnt. Det var jag som bakade de misslyckade bullarna.

– Annikas mamma kan inte baka bullar för hon är intagen på in-stu-ti-tion!

– Annikas mamma har fått en knäpp och kommer aldrig ut!

Hon känner lugnet sprida sig från magen och utåt, det torkar tårarna innan de träder fram. Låt dem hålla på. Låt dem. Men då är det någon som växer. Det är lilla späda Maria F som tar ton med hela sig och ryter:

– Gud, vad taskiga ni är! Alla här vet att Annikas mamma har någon konstig reumatism.

Hon tittar sökande på Annika, som nickar.

– Och även om det vore så att hon blivit knäpp, är det inget att reta Annika för, fortsätter Maria F. Tvärtom!

Annika lämnar bullhistorien bakom sig. Det svåra året när mamma är inlagd är det mycket hon helt enkelt måste lämna bakom sig. Från bullkatastrofen finns kvar bara en naggande kant: att ingen av lärarna sagt något till henne. Att ingen klagat. Att de betalat in pengarna till klasskassan. De kan inte ha ätit de torra små krumelurerna. De måste ha slängt dem. Plågan av deras snällhet sitter som en tagg i bröstet länge. Hon är på vippen att fråga många gånger men hon kan bara inte stå upp och möta de vuxnas nedlåtande hygglighet. Det värsta är ibland att bli sedd i sin belägenhet.

(Utmaning: skriv om något hemlagat)