Träffa gåsen

Författaren ser ut genom fönstret på sin västkustska skrivarstuga. Lugnet som ett lod genom kroppen. Hon ska just påbörja ett tretimmars skrivpass. Allt är redo – dator och... dator. Det behövs inte mer nuförtiden. Hon vänder sig mot skrivbordet när hon tvingas svälja i två ljudliga klunkar. Utefter stranden går en okänd kvinna i blå klänning och hon ser ut att vara på väg någonstans. Det värsta är, att om man vandrar utmed stranden här och är på väg någonstans, då är man på väg till skrivarstugan. Något annat finns inte på den pyttelilla udden.

Även kvinnan i blå klänning sväljer ljudligt. Hela sommaren har hon sansat och försiktigt varit på väg hit men när hon nu är nästan framme, blir hon nervös. Hon befinner sig några steg från sin idol, ser hennes stuga, och hon vet inte om hon blir mottagen. Hon kanske kunde ha ringt först? Hört av sig på något sätt? Skrivit? Men det känns så förmätet att skriva till en författare.

De möts på förstutrappan. Författaren har glidit ut och står med ryggen skyddande mot dörren. Kvinnan i den blå klänningen – låt oss kalla henne Läsaren – stannar nedanför trappan. De står tysta alldeles för länge. Ingen av dem vet vem som är ansvarig för situationen. Men i den gemensamma obekvämheten finner de en ro. Hur långt ögonblicket är vet bara de två och det spelar ingen roll, för när det är över sträcker Författaren ut handen och säger sitt namn. Läsaren tar tacksamt tag i den och säger sitt.

Författaren föreslår att de ska slå sig ner på trappan. Litet stökigt därinne, se. Läsaren undrar om det kunde vara på sin plats med en kopp kaffe. Hon bär med sig. Och vetelängd till det. Författaren ser med sina arbetshjonsögon skrivtiden krympa men med författarblicken ser hon en människa som uppfyller en genuin längtan och det intresserar henne. Att den genuina längtan har att göra med henne själv är bara milt omtumlande, inte mer.

Läsaren häller knappt darrande upp termoskaffet i plastmuggar och hoppas att Författaren inte tar mjölk. Hon har glömt mjölk. Stolt lägger hon sedan upp veteflätan, som hon fått skuren i affären.

– Du har hittat till vårt lilla bageri. Har du varit här länge?

– Nej, jag kom igår.

Författaren håller på att fråga hur länge hon tänker stanna men biter vist av frågan innan den nått läpparna. Åter tänker hon på den dramatiska uppgörelse hon laddat för att skriva ända sedan igår.

När Läsaren är inne på sin andra veteskiva kan hon säga det hon kommit för att säga:

– Dina ord har en sällsam lyskraft.

Det låter stolpigt och fult, inte alls som hon tänkt sig det, och medsamma hon sagt det inser hon att det inte, som hon trott, kommer att leda till ett intimt samtal om skrivandet. Hon rodnar. Det gör Författaren också och säger tack liksom i förbigående, sen fortfar hon att berätta om bygden och byn och om vad Läsaren kan göra för att roa sig.

Läsaren reser sig väluppfostrat när tretåren är drucken. Är det besvikelse som drar över hennes ansikte? Författaren minns ett citat och säger:

– Du vet väl vad Anatole France sa: ”Att lära känna en författare genom hans verk och sedan möta honom personligen, kan ibland kännas likadant som att älska gåsleverpastej och sedan träffa gåsen.”

– Nej, det visste jag inte, säger Läsaren alldeles allvarligt.

– Vänta här, säger Författaren och går in i stugan.

Snart kommer hon tillbaka med en lapp.

– Här har jag skrivit mina skrivtider. Kom någon gång mellan dem, så kan vi ta en promenad.

Författaren har inga blyertspennor att vässa, inga reservoarpennor att fylla, inget praktiskt småplock som kan ta henne förbi upplevelsen med Läsaren. Den dramatiska uppgörelsen hon ska skriva får vänta till en annan dag. Men varje dag i åtminstone en veckas tid sitter hon och drömmer på skrivtiden och tittar ut mot stranden, fastän hon vet att Läsaren inte kommer att komma medan hon skriver. Efter en vecka förstår hon att Läsaren har åkt.

– ”... och sedan träffa gåsen,” säger hon tyst för sig själv.

(Utmaning: skriv om lyskraft)