Spränga

”Emilie”, skriver han över biljardhallens trådlösa nätverk. Vem vet inte du vem vet inte jag vi vet ingenting nu vi vet inget idaaaaa rosslar högtalarna. Det hörs knappt över smällarna och sorlet. Alla bord är uthyrda och där han sitter i kafeterian sitter han obehagligt nära bord elva. Det finns ingen annanstans att slå sig ner. Han suddar. Skriver ”Kära Emilie”. En stöt och ett jubel från bord elva. Klatter, klatter när alla bollarna åker upp. ”Kära Emilie, Jag skriver till dig för att kolla om du vill fortsätta vara tillsammans med mig...” Storbråk vid bord elva:

– Klart det är den som vinner som lägger upp!

– Nej, den som förlora förstås.

– Amen du kan fråga vem som helst...

”... för annars vet jag inte om jag vill.” Urmesigt. Han stryker alltihop. Ur ögonvrån ser han någon gå mot bord elva. Förloraren, antagligen, som varit iväg och frågat.

– Konstigt. Den som vinner spränger, säger de i kassan.

– Inte konstigt.

Sprängningen hörs och ett par, tre dunsar. En bra stöt.

– Men hemma hos oss i Tierp spelar vi inte så.

”Emilie, Du är underbar men jag vet inte riktigt vad jag vill. Jag skulle behöva träffas och bara prata...” En eon förflyter under vilken han sitter och tittar på ett kletigt gammalt yoggilock med höger överarm uppsträckt som en storkhals. Han vaknar av att det åter gruffas vid bord elva. Det är visst samma kille som vunnit igen.

– Hemma hos oss i Tierp...

– Har ni över huvud taget biljard i Tierp?

– En kompis till mig hade.

– Men haja. Ni spelade fel.

”Emilie. Jag är rädd att jag bara spelat ett spel med dig...” Han vet precis vilken skitfilm han tagit det ifrån. Skýndar sig att radera. Just när sprängningen vid bord elva hörs igen, skriver han: ”Emilie. Jag tycker så mycket om dig men tyvärr är det slut. Mina känslor har förändrats. Det är ingen annan. Jag kommer till dig i kväll som vi bestämt, ville bara skriva dessa rader för att förbereda dig. Det är grymt men hur man än agerar är man grym. Jonas.” Ett lätt anslag på sänd-knappen. Nu är det oåterkalleligt. Han viker ihop datorn, stoppar ner den i väskan och reser sig upp. Spänningen i kroppen måste ha varit stor, han känner sig som om han burit plank till ett bygge. Det finns en sorg också i kroppen som inte tar sig ut i tårar men han känner ögonmuskulaturen krampa. Högt över oväsendet hör han en irriterad röst när han går:

– Jag skiter i hur ni spelade i Tierp!

(Utmaning: skriv om att spränga)

Rubinens makt

Kerstin oppa Berget, n'Torsten Erssons piga, är ingen vanlig piga. Hon får sova till sju och under kyrkblusen, som är i vacker batist, skymtar fram en stor rubin! Hon bär den kring halsen.

Ja, hon får sova till sju, precis som n'Torsten själv, och många undrar vars det är hon sov. Hursomhelst är det makan, a'Alfhild, som får ge sig upp vid halv fem och mjölka och mocka. När hon kommer in har a'Kerstin morgonmaten färdig. Mitt på bordet tronar två flata tallrikar med gröten, precis lagom kall och med varmflottet oppå. Hon är över huvud en god kock, a'Kerstin. Men det är som om någon förvridit huvudet på a'Alfhild och fått henne att ge upp sin rättmätiga plats till en simpel piga, för allt gör hon som a'Kerstin skulle ha gjort, och vice versa. Efter morgonmålet är det a'Alfhild som dukar ut och diskar. Det enda är att a'Kerstin aldrig uttalat ger order åt a'Alfhild. Det är det förstås n'Torsten som gör.

Och n'Torsten vill aldrig att a'Kerstin ska bli lortig. Och han klär henne enkelt men i kostbara köpetyger, det tunnaste, tätaste ylle du kan tänka dig i sommarkjolen och på vintern ett nätt och diskret pälsbräm på jackan så att hon inte ska frysa.

Prosten borde stå upp mot detta häxeri! Det är vad folk tror, att a'Kerstin har förhäxat n'Torsten, förmodligen med den röda rubinen. Hon har fått den av honom och sen använt den till att förhäxa honom. För det blir värre och värre. Han började uppvakta henne av egen kraft men nu är det andra makter som styr. Varför vore annars a'Alfhild så indragen?

Om inte prosten gör något, kanske man kan få ett par halvväxta pojkar att rycka av henne rubinen? n'Nikodemus och n'Kalixtus har tänkt på detta men kvinnan är ju aldrig ensam utanför huset! Låta skicka bud efter henne? Åren går och inget blir gjort förrän häxeriet avbryter sig självt. Den 15 september 1885 ramlar a'Kerstin brant nerför vindstrappan och slår i så tokigt att hon inte lever när hon landar. n'Nikodemus och hans hustru bor närmast. När de kommer står n'Torsten och a'Alfhild och hulkar vid a'Kerstin, som de bara har makat över på ett sarvskinn. Hon ligger fortfarande vid vindstrappans fot. Runt hennes hals, fullt synlig, är rubinen, stor som två femöringar.

– Så det där är rubinen? säger n'Nikodemus när det deltagits tillräckligt i sorgen.

Ingen svarar.

– Så det där är rubinen? säger han litet högre.

– Va? säger n'Torsten knappt hörbart mellan snyftningarna.

n'Nikodemus upprepar sig igen och känner att han brister litet i vördnad. Det är a'Alfhild som svarar:

– Nej, nej. Det är en glasbit, bara. En infattad glasbit som hon fick av sin favoritbror när han for till Amerika. Hon bar den aldrig utanpå för hon tyckte den var för prålig. Hon var så ödmjuk, vår jänt.

– Er jänt? repeterade n'Nikodemus mekaniskt.

– Hon fick ju inte fara med till Amerika för att hon var så sjuklig, så då tog vi henne. Hon var väl piga eller vad hon var, hon fick en liten lön, för så var det bestämt, men vi älskade henne som vår egen. Hennes mor är tremänning till mig från Åskilje. Fast i Amerika nu...

Hon fortsätter i sin ensliga sorg. n'Nikodemus får en klump ovanför struphuvudet.

– Ja, vi ska väl gå, Ella-Stina, säger han till makan. Vi skickar piga till kvällsmjölkningen och middagen behöver ni inte fundera på. Den kommer i korg.

Nu har han bråttom. Nu ska han hem till n'August i Bräke och skälla. Hans Rebecka är från Åskilje. De borde ha vetat.

(Utmaning: skriv om en piga)

Lärarnas bullar

Baka bullar till lärarrummet. Annika viftar ivrigt för att åta sig uppgiften och får den också.

– Men din mamma kan ju inte baka, säger Kerstin när de kommit ut ur klassrummet.

– Min mamma, nej. Men jag kan. Det är inte mammas skolresa, det är min!

– Kan du baka bullar?

– Kan jag väl.

– Har du gjort det någon gång?

– Nej, men receptet står på mjölpåsen.

Och hon bakar. Som hon bakar. Under första jäsningen passar hon på att titta på Rapport. Jäsning och jäsning. Degen verkar inte stiga så mycket men om den får stå så länge som det står i receptet, blir det väl bra. Under andra jäsningen spelar hon luffarschack med pappa.

– Vad här ser ut! utbrister han.

Det är väl mest att det är mjöl överallt. Det säger hon också.

– Det brukar det inte vara när mamma bakar bullar. Och så mycket disk! Tar du reda på det här i kväll?

Men bullarna har nästan inte alls jäst på plåten. Hon låter dem stå litet extra men det händer ingenting. Kanske de blir större i ugnen.

Kasta bröd har hon aldrig varit med om. Och de är ju bullar. Har gått igenom hela processen som står på mjölpaketet. Men de är små, som skurna i trä och bara litet mjuka. Hon tar med hela satsen och lämnar in den på lärarrummet.

– Annikas mamma kan inte baka bullar! hetsar Joel några dagar senare.

– Hon bakar gröna bullar! säger Peter.

– Gröna, pyttesmå, hårda bullar, fyller Joel i.

Och det är som om de dansar omkring henne. Läckan är uppenbar. Det är Maria F, vars mamma är språklärare på skolan.

– Min mamma kan inte baka bullar för hon är inte hemma, säger Annika lugnt. Det var jag som bakade de misslyckade bullarna.

– Annikas mamma kan inte baka bullar för hon är intagen på in-stu-ti-tion!

– Annikas mamma har fått en knäpp och kommer aldrig ut!

Hon känner lugnet sprida sig från magen och utåt, det torkar tårarna innan de träder fram. Låt dem hålla på. Låt dem. Men då är det någon som växer. Det är lilla späda Maria F som tar ton med hela sig och ryter:

– Gud, vad taskiga ni är! Alla här vet att Annikas mamma har någon konstig reumatism.

Hon tittar sökande på Annika, som nickar.

– Och även om det vore så att hon blivit knäpp, är det inget att reta Annika för, fortsätter Maria F. Tvärtom!

Annika lämnar bullhistorien bakom sig. Det svåra året när mamma är inlagd är det mycket hon helt enkelt måste lämna bakom sig. Från bullkatastrofen finns kvar bara en naggande kant: att ingen av lärarna sagt något till henne. Att ingen klagat. Att de betalat in pengarna till klasskassan. De kan inte ha ätit de torra små krumelurerna. De måste ha slängt dem. Plågan av deras snällhet sitter som en tagg i bröstet länge. Hon är på vippen att fråga många gånger men hon kan bara inte stå upp och möta de vuxnas nedlåtande hygglighet. Det värsta är ibland att bli sedd i sin belägenhet.

(Utmaning: skriv om något hemlagat)

Läskeblaskvinsten

Tjatte och Fnatte och Knatte skulle ge sig ut och samla läskeblask. Det var en tävling för alla barn i Ankeborg som knattarna hade glatt sig mycket åt. Man skulle söka läskeblask överallt i Ankeborg och fick ta med sig så mycket man kunde bära.

På tävlingsdagens morgon hade dock Kalle Anka påpassligt insjuknat i något väldigt allvarligt som knappt syntes.

– En av er får stanna hemma, kved han från sängen, väl vetande att knattarna aldrig delade på sig.

Stoiskt avstod de från vad som kanske skulle ha blivit årets höjdpunkt och ägnade sig åt att ge sin farbror våtvarma omslag, när han krävde det, mörkläggning, när han sådan tyckte sig behöva, och fotmassage för jämnan.

På slaget fem, när tävlingen slutade, reste sig Kalle med ett skutt ur sängen och förkunnade att han var frisk igen. Helt återställd, faktiskt. Som för att bevisa det, hoppade han in i bilen utan att öppna dörren först och puttrade iväg.

Knattarna suckade och satte sig att spela schack – Knatte och Fnatte mot Tjatte. De hörde Kalle komma hem och rumstera om i köket. Snart damp det ner, direkt på schackbrädet, tre immiga glas med exakt elva centiliter guldgulaste läskeblask i varje.

– Här får ni för ert besvär! Säg inte att jag inte är en fin kompis, sa farbrodern belåtet och slog på teven.

(Utmaning: skriv om läskeblask)

Mäta tid

Idag är hon en skeppspage som värdigt går runt på fartyget, vänder de arton timglasen ett efter ett och ropar tiden till loggboken. De flesta andra dagar är hon en stor naturforskare på 1300-talet som är så besatt av sina experiment att han nästan glömmer att ge akt på timglaset. I själva verket är hon en liten flicka som borstar tänderna metodiskt i två minuter morgon och kväll med ögonen på det pyttelilla timglaset.

Det är så tråkigt att borsta tänderna. Och äckligt med mint i hela munnen. Fast ännu äckligare med Stomatol, förstås. Varför finns det bara äckliga tandkrämer? Hur kan två minuter vara en så lång tid? Mot slutet dansar fyra-fem sandkorn i mynningen till tratten på det övre glaset. Då blir hon ännu många fler. Då blir hon prästen i predikstolen som måste sluta prata nu. Hon blir mamma när hon spelar spel i torpet och skrattar bakåtböjt, befriat, medan tiden obevekligt rinner ut. Så många blir hon att hon äntligen glömmer tiden och borstar vidare i flera sekunder med äcklig minttandkräm.

När hon tittar nästa gång har sanden för länge sedan stannat. Hon sköljer omsorgsfullt men smaken blir kvar. Hon tänker inte på timglaset mer, kommer inte att göra det förrän nästa gång. Då blir hon nog pirat. Hon vet inte vad de hade timglas till men hon har sett att de haft såna på sina flaggor ibland.

(Utmaning: skriv om sand)

Tusen ålar

Det var Peter Syrén som gjorde det. Och Hasse Virdenäs. De trängde in henne i ett hörn i treornas kapprum och en av dem sa:
– Ska vi göra tusen nålar?

Fast hon hörde tusen ålar. Och det lät så vänligt med den där lilla frågan, hur frasen liksom gick upp, och hon visste intet om vad de talade om men hon sa:

– Ja.

Hon nickade ivrigt och sa:

– Ja.

Tusen ålar? De måste ha menat elektriska ålar. Men kan elektricitet göra så ont? Elektricitet eller ej - hur kan något som är så enkelt att åstadkomma göra så ont? Tårarna började forsa på en gång och det verkade frambringa någon sorts njutning hos Hasse och Peter. De tog i ännu hårdare.

– Hon grinar! Hon grinar!

Hela klassen, kändes det som, ställde sig triumferande runt omkring.

– Klarar du inte ens tusen nålar? sa Maria E och flinade mot Hasse och Peter.

Fast hon hörde tusen ålar. Sen kom fröken. Klungan upplöstes. Och armen var röd och gjorde ont ända fram till lunch. Längst bak i skrivboken i svenska brukade hon skriva sina ”tankar”. Nu skrev hon: ”Jag har levt ett låtsasliv. Hur kan människor vara så elaka?” Sen kom hon på något bra. Hon suddade ut ”elaka” och skrev ”grymma”. Det var ett härligt, tröstande ord.

När hon kom hem på eftermiddagen gick hon direkt fram till lillebror och sa:

– Ska vi göra tusen ålar? Inte så mycket, bara litet, så att du lär dig vad det är.

– Äsch, sa brorsan världsvant. Jag har inte lust. Det gör så ont.

(Utmaning: skriv om tusen nålar)

Auktionsbesök med förhinder

Med min handbok i handen gick jag ner till bonnauktionen. Jag skulle ropa och stå på ett ben. Först var det trädgårdsredskapen. Det hade det stått i handboken att det skulle vara. Jag ropade in en grep mest för att öva mig. Sen gick jag över till att skärskåda de andra prylarna. En anteckningsbok hade jag med mig – det stod i handboken att det skulle få det att se seriöst ut. Att ha en anteckningsbok. ”Ett anteckningsblock tyder på en van auktionsbesökare” stod det, närmare bestämt. Men så van att jag gick på visningen före auktionen var jag inte, förstås. Jag hade inte velat släpa den stackars hunden runt i folkmassan hur länge som helst. Och jag kunde inte lämna honom hemma. Tänk om jag blev tvungen att rusa hem och rasta honom precis när det ornamenterade schackspelet från Nepal skulle gå!

Det utsirade schackspelet var vad den här auktionen handlade om för mig. Det, och möjligen en ”Swedish Grace” kaffeservis från Rörstrand – med guldkant. De är i nyproduktion nu men inte med guldkant. Jag är nog att hänföra till kategorin ”tillfälliga besökare på jakt efter en viss vara”, som det står i handboken. Schacket hade nummer 386. Servisen – hel och sprick- och flisfri, vad jag kunde se, var nummer 452. Hundra utrop på en timme tar jag som en tumregel från handboken, fastän den uttryckligen säger att olika auktionister ropar olika fort. Autkionen startade 11. Framåt halv tre skulle jag få lov att börja spetsa öronen. Jag ska precis föreslå mitt sällskap att vi sätter oss ner med matsäcken redan nu – vattenmelon och ungsstekt lax och mozzarella och basilika och tomat och rödlök i små plastburkar, med kusin Mauds rosenbröd till – men medsamma jag kladdat ner mina händer kommer det jag inte ens tänkt på: linnet! Härliga handvävda damastdukar med sicksackskarv i mitten eller möjligen en fällsöm. Kökshaddukar i linne, tunna och grova. Och det bästa! Sänglinne. Alltså riktigt sänglinne. I linne. Fattar ni? Jag torkar av händerna mot jeansen och travar framåt. Mest överlakan, förstås. Men något enstaka värdefullt underlakan, buntat med bomullslakan i packar om fem och fem. Ett, två, en gång tre linnelakan. Jag skriver febrilt utropsnumren i mitt block. 250 – 263. Då hör jag ett skri. Vad är det som får mig tro att det har med mig att göra? Mitt sällskap ha inte direkt hand med hundar och det finns skäl till att min hund kallas Pilske Plutt. Jag försöker hitta rakaste spåret tillbaka till där vi var, om jag nu vet det så noga. Skriet vägleder, förstås.

Jag ser henne på långt håll. Hon är klädd i blå indisk fotsid klänning och hon vrider sina händer uppe under hakan. Pilske Plutt och hans moatjé, en söt amerikansk cockerspaniel, har redan kommit till stadiet där de står vända från varandra, av diverse svällkroppar sammanbundna för en ganska lång tid.. Det enda jag vet är att man inte ska hälla vatten på dem. Det båtar dessutom ingenting till. Befruktningen är fullbordad.

Vi blir en attraktion som konkurrerar litet med själv auktionen. En cirkel samlas runt de båda hundarna. De ser ganska dumma ut. Jag ger upp linnet. Det går för en spottstyver. När det nepalesiska schacket kommer upp är vi redan på väg hem. Vi ska kolla med våra respektive försäkringsbolag vad som gäller, den indiskklädda och så jag. Mitt sällskap verkar rastlöst.

– Gå ut en sväng, säger jag.

Jag hör bilen starta på uppfartens grus. Vart ska han nu och kommer han tillbaka?

Jo, han kommer tillbaka med en skamfilad kartong. Swedish Grace med guldkant i skick som nytt.

– Det blev nog litet dyrare än du hade tänkt... urskuldar ha sig.

– ”Det är dumt att betala för mycket bara för att man dras med i budgivningen.”, citerar jag handboken. Å andra sidan var det det enda vi fick. Pilske Plutt! Tycker du att jag ska kastrera honom?

– Släng honom i en mörk grop, säger mitt sällskap dovt.

Det är hans utträdesbiljett idag. Med den attityden behöver han inte värma mina sketna bomullslakan.

– Åk hem, säger jag fnösktorrt.

Jag håller ut armen med handboken.

– Åk hem och läs på, säger jag mildrande.

Han sätter sig obesvärat vid bordet på verandan.

– Men åk hem då, säger jag genom sammanpressade käkar.

(Utmaning: skriv om en auktion)

ps. ”Handboken” som nämns är Grå Papegojas inlägg idag. Tack för det!

Brutto och netto

Första sommaren gick det bra. Då fick jag det han sa att jag skulle få för att stå i hans lilla krimskramsbutik.

När jag fick första lönen andra sommaren hade han tagit säkert en tredjedel! Jag visste väl hur mycket jag brukade få! Jag dundrade in på kontoret för att ställa honom mot väggen men han skrattade bara, varmt, som om jag var ett barn som gjorde något lustigt.

– Du har ju slutat skolan!

– Vad har det med...

– Tillsvidareanställd! Skatta!

Jag fattade ingenting. Skulle jag betala skatt? Jag som bara var ungdom? Han hade inte bara tagit mina pengar, han hade tagit dem och skickat dem till kommunen. Eller staten. Eller någonstans högre upp.

Samma dag kollade jag med Gunilla, som är två år äldre, och med morsan. Båda skrattade sådär ömt, som om jag var två år och var rolig. Skatta skulle man. Det kom man visst inte undan. Minnet av den där ilskan när jag fick första lönen sommaren efter gymnasiet har väl egentligen bleknat, vad jag minns bättre är den överlägsna känslan av oändlig rikedom sommaren innan. Så var det att känna sig vuxen, trodde jag.

(Utmaning: skriv om en avlöning)

Akvarellmålarens vardag

Jag tränar på att måla en måne. En fullmåne som nästan är vit – det blir till att spara ut den. Hur går det då med himlens djupblå grund? Törs jag måla en ring runt månen?Blir inte det väldigt klumpigt? Men jag förmår inte forma månens kontur på annat sätt.

Jag sköljer ur penseln. Lägger upp benen. Tar en kopp te. Ser ut som om jag funderar men jag funderar inte. Sanningen söker mig. Sanningen om hur man målar en vit måne utan färg. Och när jag tror att den har mig klipper jag ut en rund skiva i papper, lägger den på rätt ställe på akvarellpapperet och stöpplar runt. Det blir inte som jag vill ha det med vanligt skrivarpapper, så jag klipper ut en rundel i akvarellpapper. Den här gången går det bra. Månen gnistrar av små, små vita fläckar runt den. Jag låter torka och målar mångubbens drag med riktigt smutsigt vatten.

Så har jag lärt mig det. Det är en glädje. Och så snart ett problem är undanröjt, kommer nästa. Det är en glädje också det. Att skapa är bland annat att träna på att lösa problem.

(Utmaning: skriv om att träna)

Stöld från Shakespeare

To be, or not to be: that is the question:
Whether 'tis nobler in the mind to suffer
The slings and arrows of outrageous fortune,
Or to take arms against a sea of troubles,
And by opposing end them? To die: to sleep;
No more; and by a sleep to say we end
The heart-ache and the thousand natural shocks
That flesh is heir to, 'tis a consummation
Devoutly to be wish'd. To die, to sleep;
To sleep: perchance to dream: ay, there's the rub;
For in that sleep of death what dreams may come
When we have shuffled off this mortal coil,
Must give us pause: there's the respect
That makes calamity of so long life;
For who would bear the whips and scorns of time,
The oppressor's wrong, the proud man's contumely,
The pangs of despised love, the law's delay,
The insolence of office and the spurns
That patient merit of the unworthy takes,
When he himself might his quietus make
With a bare bodkin? who would fardels bear,
To grunt and sweat under a weary life,
But that the dread of something after death,
The undiscover'd country from whose bourn
No traveller returns, puzzles the will
And makes us rather bear those ills we have
Than fly to others that we know not of?
Thus conscience does make cowards of us all;
And thus the native hue of resolution
Is sicklied o'er with the pale cast of thought,
And enterprises of great pith and moment
With this regard their currents turn awry,
And lose the name of action. - Soft you now!
The fair Ophelia! Nymph, in thy orisons
Be all my sins remember'd.

(Hamlet, Akt 3, Scen 1)

(Utmaning: skriv om att sova) 

Tårta till Aljosja

Det är det unkna hon tycker är värst. Den ingrodda svettdoften ur hundratals kvinnoarmhålor, förstärkt av att silas genom sällan tvättat tyg. Hon bär den säkert själv också. Doften. Att värma vatten till annat än födan är en sällspord lyx.

Nu har det sagts att här finns bröd fast det bara är onsdag. Här i butiken på hörnan bredvid den igenbommade biografen, dit hon brukade gå och se Sju steg mot evigheten och Brottarens dag före belägringen. De gamla affischerna har blivit gula och solkade i hörnen. Hon står pressad mot en av dem på det översta av biografens breda trappsteg. Det är ganska nära dörren till affären men ändå inte en särskilt bra position, eftersom hon hamnat utefter väggen. De som står rakt utanför dörren kommer lättare in, även om de har längre väg. Det vet hon och förbannar sin dumhet.

Hon brukar inte handla bröd. Några få gånger har hon hittat jäst på svarta marknaden och då har hon bakat av rågmjölet i bingen som hon bäddat med muslin för att det ska undkomma mjölbaggarna. Men idag är det Aljosjas födelsedag och då ska hon plocka fram burken med jordgubbssylt som hon bevarat och bre det på köpebröd med vete i. Det ska bli en liten fest. Trängd av en arm mot brösten och en höft mot magen står hon och planerar, glömmer sin egen varelse för en stund och tänker på den gamla hålsömsduken som hon ska ta fram, den som hon inte lyckats sälja. Finkopparna är också kvar. Ja, det ska bli en fest. Till huvudrätt kan hon göra en röra av lök och vitkål. Hon har salt. Och så brödet och sylten på det.

Planerna blir drömmar blir till ångest. Hur ska hon hålla Aljosja levande en vinter till? Vad har hon kvar att sälja i en stad där det inte finns några köpare? Hennes själ blir Leningrads egen själ, den sturska men hemligen blödande. Hon blir Leningrads själ och hon rör sig inte en millimeter, trycks bara längre in i väggen, som nästan vill sluka henne när hon hör ropet. ”Slut, slut! Det är slut!” Genast kommer litet luft i klungan och upprörda röster. Brödet är slut. Den oordnade kön bryts upp efter att alla fått vara förbittrade en stund. Långsamt vandrar hon hemåt, tänker att om hon inte hittar något på vägen kan hon skära festliga blommor av morötter och lägga på löken och kålen. Det kan nog nästan se ut som en tårta.

(Utmaning: skriv om att trängas)

fotnot: dagens puff är tänkt att utspela sig under Leningrads belägring.

da Vinci-tanden

Vi träffas på vårt sommarhak på Kungsholmen och jag ser genast att hon ler på ett nytt sätt.

– Vad har hänt? frågar jag.

– Vaddå?

– Du ser annorlunda ut.

Hon tänker efter.

– Åh, säger hon och lyser upp.

Hon blottar tänderna och pekar mot en av de främre molarerna.

– Det är min da Vinci-tand, spottar hon.

– Din da Vinci-tand?

– Ja, jag har fått en ny. Den är konstgjord. Åttatusen spänn.

– Men var kommer da Vinci in?

– Äsch, det var min mamma. Vi slog vad.

Jag tittar ut över den sommarstilla gatstumpen och suckar, häller upp riesling åt oss båda.

– Ta nu bladet från den berömda munnen och berätta.

– Det är litet pinsamt. Det slog slint för mamma. Hon började hävda att Leonardo da Vinci var från Holland...

– Vaaa?

– Hävdade det sådär envetet och när jag sa emot blev hon ännu mer säker. Till slut föreslog hon att vi skulle slå vad.

– Om din tand??

– Ja. Hon är besatt av min dåliga tandstatus.

– Men gick du med på det?

– Självklart inte, först. Jag sa att hon inte ville slå vad, att hon inte visste vad hon gjorde, men hon blev bara mer och mer säker. Till slut gick jag med av ren trötthet. Jag såg som tur var inte hennes ansikte när hon slog upp Leonardo i uppslagsverket Focus från 1958 inne i teverummet men hon var ganska samlad när hon kom tillbaka.

– Och nu har du en da Vinci-tand.

– Ja. Skål för det.

– Men var hon inte förkrossad?

– Nej, inte särskilt. Och hon vidhöll, vidhåller än idag, att Leonardo i alla fall var på studiebesök i Holland.

(Utmaning: skriv om att ha rätt)

Esther Williams

Hon var inte mycket för att röra på sig. Först när hon kom till Indiska Oceanen lärde hon sig att dyka och det var bara för att havet kom till henne som en två meter hög vägg. Hon var tvungen att ta sig igenom den eller låta sig forslas med. Så hon dök igenom vågen. Det var till och med roligt. Men så fort hon kommit utanför frisen av brytande vågor ansträngde hon sig inte mer. Hon la sig helt sonika på vattenytan och flöt, i flera minuter, någon halvtimme ibland. Det var hennes sätt att bada. Hade alltid varit. ”Esther Williams” fick hon heta. En födelsedag ute på segelbåten fick hon till och med en sextiotalsbadmössa med påsydda plastblommor av pojkarna. Den var illrosa. Många förundrades över hennes förmåga. Att hon behandlade vattnet, sött som salt, som en säng att vila på. ”Det är ingen särskild förmåga. Jag bara kopplar av”, sa hon. Hon var ingen atletisk typ. När hon kom upp i medelåldern och började lägga på sig, frågade husläkaren om hon motionerade. ”Jag tycker om att bada,” sa hon sanningsenligt. ”Ja, simning ger god motion,” svarade doktorn och bockade av någonting på ett papper. ”Jaa”, ekade hon, liksom troskyldigt.

(Utmaning: skriv om att flyta)

Florian och Lilian och jag

– Florian! Värdigas höja Ert glas, fnittrar Moa och gör en sirlig gest med muminmuggen.

– Ska bli, sköna Lilian, ska bli, svarar Håkan och trevar oseende efter sin mugg där han sitter böjd som ett gem och söker i den tjocka boken.

Det är vår första salong och det är svinkallt i Lillstugan. Vi sitter invirade i filtar framför brasan, ryggarna i en klimatzon, framsidorna i en annan. Ljuvlig hetta, väckande köld. Vi har startat en egen bokcirkel, Moa, Håkan och jag, och som första bok har vi valt Anna Karenina. nästan niohundra sidor i storpocket. Det är bäst att hålla detta halvtidsmöte mitt i vintern. En salong. Vi trevar först och slänger med de antagna namnen, de kan vara bra att skingra blygseln med, försagdheten. Vi är ju inte vana vid att ha en agenda när vi pratar. Men Tolstoj är en generös vän, snart kommer vi igång och är mitt uppe i slåtterscenen. Vad roligt det här är! Bokcirkel, boksalong med goda vänner! Jag är mest oseriös, förstås, och har sämst minne. Varför har jag inte antecknat mer i marginalerna? Håkan är mest strukturerad och Moa säger de spännande sakerna. Men jag är liksom boss. Jag är Malla, efter Malla Silfverstolpe, som öppnade sin salong i Uppsala, den första i Sverige, ungefär 1820 – femtio år innan Lev Tolstoj skrev Anna Karenina. Håkan är Florian efter Florian Henckel von Donnersmarck, som skrev och regisserade den underbara filmen De andras liv och Moa är Lilian inte bara för att hon är en prinsessa, utan för att det rimmar på Florian.

– Florian, Lilian, kära vänner, säger jag pompöst när det gått ungefär en timme. Låt oss gå tillbaka till barbarerna. Jag föreslår att nästa salong äger rum på Skype i slutet av mars.

(Utmaning: skriv om en salong)

Hon Katrina

Högbarmad Mor Katrina stod på tunet och spottade. Tvi, tvi, tvi.

– Ett otyg är det att pigorna går till drängarna om nätterna! gormade hon och skuggorna av hennes ord for som svalor mellan byggnaderna på gården.

– Urlakade stiger de opp i sista minuten och vi förlorar tid och tankeklarhet. I morse tippade Stina mjölkhinken.

Som om det bara vore det. Otyg kunde hon prata om, hon Katrina, hon som aldrig blev mor fast hon var gift i tre år innan maken dog! Man sa att det skimrade i mjölkhinkarna på gården, att hon Katrina lagt något däri, men när pigorna stack ner händerna i den varma mjölken var det borta. Tomt.

Hon ville förhäxa pigorna. Alla visste det. Ingen uttalade det. Det gick ord om att det var en farlig gård att vara på för unga flickor. Unga flickor som hämtades att tömma nattpottan eller skickades in i mörka, svala linnekamrar. Som plötsligt stod ensamma med henne, Katrina. En del sa att hon bara ville titta. Andra att det var mer hon ville. Den förvända. Rik som en bergsman var hon och stolt som en karl. Ingen kunde komma åt henne. Hennes gård var hennes rike. Här regerade hon oinskränkt. Alla visste varför hon ville ha pigorna ifrån drängarna på nätterna. Ingen sade något men otyget var hon själv.

(Utmaning: skriv om ett otyg)

I-sprikit

Min mimmi kin inti sigi ”nij”.

Min brirsin kin inti sigi ”tick”.

Pippi kindi inti sigi ”firlit” ich min brir,

hin kin ildrig bistimmi sig fir vid hin ski sigi.

Sjilv tilir jig i princip flitindi.

(Itmining: skriv im in iginhit)

På Arbetsförmedlingen

– Säg mig, skulle man kunna satsa på att bli författare? Jag har en ganska vacker piktur. Strindbergsk.

– I förstone och en del år framöver får ni nog i så fall se det som en sidosyssla. Och, med förlov sagt, handstilen är inte det allra viktigaste för att ett författarskap så att säga ska ta fart.

– Sidosyssla? I hur många år? Finns det statistik på det?

– Alls inte. Om den funnes skulle den inte vara tillförlitlig. De flesta författare ljuger och övar mer än de säger.

– Öva? Hur ska man hinna öva om man dessutom ska skriva dramer och romaner? Kan man ta igen dessa övningstimmar när man avkräver förlaget sitt honorar? Säg, vad är en genomsnittlig timpenning för en författare?

– Frågorna är många, alltför många, min herre. De få som vill in på den bana ni överväger brukar vi råda att se det som ett kall i första hand.

– Men leva måste jag ändock! Visst måste jag leva, min herre?

– Ja, och då har ni förstås er tid som droskchaufför att falla tillbaka på. Säg att ni skriver två timmar före och efter arbetet och kanske kastar ner någon liten notat när ni står vid någon taxistolpe och väntar. Då har ni nog snart romanen. Eller dramat!

– Droskchaufför... Jag hade tänkt mig något friare...

– Det finns väl inget friare? Köra från plats till plats i natten? Tänk hur många anekdoter och uppslag ni kan få av det! Så säger vi då. Er tid är ute.

– Men honoraret? Jag skulle verkligen vilja veta om honoraret.

– Kan ni skriva, min herre?

– Ja, självklart. Jag har en vacker piktur...

– Då får ni ett stort honorar. Var så vänlig. Nästa!

(Utmaning: skriv om att satsa)

Boken som bok och som föremål

Det var redan när hon sökte praktikplats som hon insåg att hon inte var någon riktig bokbindare. Hon valde KB för att det låg mitt i stan. Enheten för bevarande. Hon fick lära sig att byta ryggar, skära bort CD-fodral och laga 1700-talspapper. Allt fantastiskt roligt. Hon hade en egenhändigt gjord anteckningsbok med hemmarmorerat papper som omslag där hon antecknade och skissade sina nya kunskaper och hennes handledare Mikael var fin.

En gång tog han henne på utflykt till ett av de mest mytomspunna magasinen långt under jorden. Hon hade inte hjärta att be att få titta på Nelly Sachs-rummet eftersom det ingenting har med bokbinderi att göra.

Snabbt, snabbt travade de genom magasinet. De skulle allra längst in, dit där Grolierbanden fanns och inkunablerna. På vägen passerade de så mycket att hon fick tårar i ögonen. Det smärtade henne att läsa på hyllgavlarna. Mikael gick fort. Nästan godtyckligt valde hon ut det mest anspråkslösa av det anspråkslösa: Dag Hammarskjölds intakta bibliotek från våningen i New York. Där stal hon sig tio sekunder. Många häftade böcker, inga märkvärdigheter, mycket lyrik. Hon skulle ha kunnat stanna en och en halv dag, ta reda på vad han läst som hon inte. Nu blev det tid nog att förstulet smeka över bokryggarna.

– Vad hände? sa Mikael.

– Jag stannade vid Dag Hammarskjölds boksamling.

– Du vet, det finns ingenting av värde där, sa han smeksamt, som till ett barn. Försök hålla dig i närheten av mig. Jag har ansvaret när vi är här nere, eftersom du inte är auktoriserad. Det här är en guldgruva.

(Utmaning: skriv om att skydda)

Nära dagarna

Det är inte bara här, numera. Här på verandan i Sjöstugan, där han tillbringat merparten av två dygn, i regn som i sol, ensam och i umgänge. De två första dygnen av semestern. Det är inte bara här.

Han sträcker på sig, reser sig, tar en sällsynt barfotatur i sanden som är som stoft av ädelmetall. En söm har släppt i hans uråldriga turkosa badbyxor. Han böjer sig ner och plockar upp en smörgåssten, kastar den. Här också. På stranden också.

Snabbt tillbaka till verandan. Han tänker prövande på sin lilla lägenhet i stan. Jo. Där också. Där som här kan hända honom att han längtar – inte längtar bort, utan längtar till det som han är precis mitt uppe i.

Vaxduken är sliten. Han har nyss fyllt 41. Och nu lovar han sig själv att när han är femtio, ska han aldrig behöva längta bort. All hans längtan ska stå till det närvarande. Nära blir varje dag.

(Utmaning: skriv om att längta)

Pakter

På landet gäller SPD, säger du. Jag står undrande, föreslår Skit På Dig men det betyder förstås Spar På Disk. Så kaffemuggarna får stå kvar på diskbänken, nätt och jämnt ursköljda mellan varje fikapaus, och glaset jag dricker ur är också mitt eget, detsamma måltid efter måltid.

Varmvattenberedaren är sönder.

I skymningen bryter du en schersminkvist, bär fram som en votivgåva. Doften, så rysande söt, är av smultron och tjock grädde. Den leder oss när vi talar, djupt och prestigelöst, om skrivandet. Ord yttras som aldrig sagts förut till någon. Det är en kväll av respekt och redan behövs värmeljus.

Kopp efter kopp av pulverkaffe – det är vad du har och det blir bra – långt in i sena kvällen. Teskeden skickar vi mellan oss. Ta pulver. Röra. Skicka. Det är också som en pakt. SPD.

(Utmaning: skriv om en sked)

När jag var chef

– När jag var chef var jag ganska kontinental.

– Jaha?

– Om jag hade samtal med en medarbetare tog jag med henom ut på en fika.

– På vilken kontinent gör man så?

– Den mörka kontinenten. Typ.

– Vad gjorde du mer när du var chef?

– Producerade floskler.

– Gillade du att vara chef?

– Det var kul att komma ut och fika.

(Utmaning: skriv om att leda)

Favorittautologi

Jag är stressad, kanske av att puffen kom efter min vanliga pufftid. Det händer ingenting för mig. Det enda jag vill, är att dela med mig av vad en bekant sa för länge, länge sen när det hade kört ihop sig och han också var stressad:

"Det är bara att bita tjuren i de sura hornen".

Är det inte underbart? Jag återkommer om det lossnar för mig.

"Taket, mitt tak"

– Asså, nu får du förklara för mig – var inte Nils Ferlin en Klarabohem?

– Joo. Fast född i Filipstad.

(förnumstighet, ditt namn är kvinna – eller ska jag säga beskäftighet?)

– Jamen den här dikten om att de dansar däruppe fast klockan är tolv

– ”Klarvaket/är huset fast klockan är tolv”

– Ja, ja, men han är bohem, va! Han ska själv vara ute och rumla. Han ska inte ha en aning om vad som händer med golven och taken i huset där han hyr ett rum för när han kommer hem har all aktivitet slocknat. Begriper ni?

– Ja, men det är ju så fint. Så insiktsfullt. ”Taket, mitt tak, är en annans golv...”

– Mmmm. Det är epokgörande.

– Du är ironisk, som alltid, men jag ska säga dig att den här strofen om taket som också är golv är en sublim syftning på hur allt är förbundet med varandra. Vi kan spränga det där taket och människorna hör ändå ihop.

– Ja, för då trillar ju människorna i våningen ovanpå ner i olika grader av invaliditet...Men han ska över huvud taget inte vara där!

– OK. Om vi följer din premiss så har Ferlin kanske festat hos någon kompis – eller hemma – och därvid fått klagomål från grannarna under, satt sig in i deras situation – för det gör konstnärer – och skrivit en dikt ur det perspektivet. Och vi har fått en vacker bild av hur sköra sköldarna är mellan människor. Taket, säger Nils, taket och golvet är rena konstruktioner.

– Ja, de är det i allmänhet. Byggnadstekniska konstruktioner.

(Utmaning: skriv om tak)

Överliggare

Uppsala är en ändamålsenlig stad att gå och skrota i. Att säga att man pluggar är lika lätt som att få folk att tro att man skriver en roman. Skriver på en roman ska man säga då. För att. Och man går i ett sorts töcken. Bryter nattvilan vid halv tolv, sena luncher på Göteborgs nation med Tora och Tobbe. Är kär, förstås. Kär i en och ihop med en annan. Eller hur det är. Det är inte så noga. Man möts på nationerna – tar inte del i det studentikosa men frekventerar pubarna – eller i Stadsträdgården på somrarna, iskallt rosévin en kylbox full och sommaren går och åren går och det går så förunderligt lätt att inte göra någonting, så förunderligt lätt att glömma piken som sitter i bröstet... Varje dag en dag utan dåd. Det är så det ska vara, dag efter dag efter dag.

Tills man en dag vaknar upp till ångesten och då är det längesedan för sent. Man har blivit det mest föraktade: man har blivit överliggare. CSN har för längesedan sagt tack och adjö men det är lätt att försörja sig på några nätter i månaden på Ulleråker och senaste uppsatsen, tre terminer gammal, är ju så gott som färdig... Man har bara inte märkt att man ingenting har gjort. Att man levt i en falsk berättelse om sig själv. Att studentgenerationerna har avlöst varandra vid ens sida. De har kommit vidare, transformerats. Det har hänt någonting med dem. Själv har man bara gått och skrotat.

(Utmaning: skriv om att skrota)

Eftermiddagskaffe

Susanne är här och mitt på det runda bordet på glasverandan står en björnbärskaka som fortfarande är ljummen.

– Vill du ha fika? frågar jag.

Hon nickar leende och säger mmm.

– Vilket ostadigt väder det varit i sommar! utbrister jag medan jag häller upp kaffet åt henne.

Hon nickar och säger mmm med eftertryck. Sen tar hon en bit av björnbärskakan och lyser upp inifrån, nickar och säger mmmm mycket njutningsfullt.

– Hur är det med dig då? konverserar jag.

Susanne nickar eftertänksamt, säger mmm med en botten av allvar och en av tillfredsställelse.

– Vet du! Jag har satt passepartouter på en del av mina akvareller och de blir så hemskt mycket bättre då. Vill du kika?

Mmm säger Susanne ivrigt och nickar. Hon målar själv men jag är inte nervös för att visa henne. Jag torkar av händerna mot jeansbenen och hämtar målningarna. Andäktigt visar jag dem, en efter en, utan att säga så mycket. Susanne lägger inte ens huvudet på sned. Hon nickar med någon sorts självpåtagen kännarmin och säger artigt, tillgjort och snålt mmm. Hon ser inte alls vad jag har målat! Och jag, som tyckte att bilderna var så vackra! Resten av tiden hon är kvar säger jag knappt någonting.

(Utmaning: skriv om ett tonfall)

Rödingfrossa

Västerbottensfjäll. Det är inte spektakulärt men man får vara i fred ute i naturen. Den tredje kvällen hittar vi en öppen kåta på en höjd invid en bred jokk. Vi slänger in ryggsäckarna och jag börjar dona med maten. För första gången tillåter sig pappa att rynka på näsan åt mitt frystorkade.

– Ska vi ha det där halvdana pulvret igen?

Jag blir stött. Här har man förberett.

– Det är olika rätter varje dag och vad är alternativet?

Pappa plockar fram fiskeutrustningen och flinar beskedligt. Jag skrattar.

– Ge mig en kvart, säger han.

– Jag ger dig en kvart, säger jag.

När han har gått tänker jag på hur dumt det var att inte slå vad.

Han kommer tillbaka efter tio minuter. Jag tittar upp – jag har just satt fyr under vattnet i stormköket – och ser på hela hans gång att han har fått något. När han står mitt framför mig håller han fram vänsterhanden, som han haft bakom ryggen. I en grenklyka dinglar tungt två rödingar, lika långa som mina lårben.

Vårt livs måltid är inte den kokta rödingen vi äter den kvällen, mjäll och pinfärsk, utan det blir frukosten dagen därpå, när det korta spadet stelnat till naturlig aladåb och vi äter fiskbitarna kalla, smakrika, med ryvitabröd.

Pappa har med sig en gammaldags enkilos kaffeburk. I den lyckas han grava merparten av den andra rödingen. Medan han går. I ryggsäcken. Vi krossar några av hans sockerbitar. Salt har vi ju. Den andra rödingen smakar förträffligt ett par dagar senare.

När vi kommer hem har jag flera påsar frystorkat över. Och matminnen som ska räcka så länge jag lever. ”Minns du på morgonen, när vi stack kniven i den kalla rödingen.” När jag vill mana fram bilden av pappa ser jag honom gärna komma vandrande upp från den där jokken, ena handen bakom ryggen, ledig, litet kaxig gång. Litet vild ute i det vilda. Där han helst vill vara. Där han är lättast att se.

(Utmaning: skriv om något halvdant)

Nedsänkt

Hela sitt liv har hon använt till att försöka acceptera det. Gråa sockor, fällsöm, levergryta. Livet är detta: gråa sockor, fällsöm, levergryta, underlivslidande, drag från fönstren. Och i minnena är det alltid november. Utan ett uns av värme. Och han, sängkamraten, som luktar svett och snus. Svetten som feta pärlor i hårtofsen under armen som ligger tvärs över hennes bröst. Vad luktar då hon själv? Nog är köket varmt av all mathållning men att klä av sig och tvätta sig... i november...

Detta är livet. Det som hon har fått. Och det är just det som är svårt att förstå: att just hon är nedsänkt i just detta. Att om hon vore en annan i samma omständigheter skulle det vara annorlunda. Att dessa omständigheter något litet färgas av hur hon ser på dem. Den där sista tanken har hon bara snuddat vid någon enstaka gång. Då har hon legat och tänkt på Gustavs Karin i granngår'n. Skrattande, lätta Karin som har samma livsbetingelser som hon själv – levergrytan, fönsterdraget – men vars liv är så annorlunda. Karin, hon bjuder in till kafferep fast hon bara har månadsgamla skorpor. Säkert tvättar hon sig också på vintern. Kanske, kanske hon till och med får Gustav att tvätta sig.

(Utmaning: skriv om att acceptera)

Utan stöd

Stöden var gjorda av hönsnät och plank. Inte en människa var nära när de rämnade, för jag jobbade ensam. Inte en människa saknade mig till lunchen, för den skulle jag ha ätit på egen hand under en björk. Sent mot kvällningen började Klara undra, berättade hon. Hon gick bort mot stenmuren, för hon visste vad jag jobbade med. Det var en hög stenmur, jag hade gjort den alltför hög, det var därför den säckade ihop med mig under högen av sten. En långsmal hög av sten utefter murens sträckning. Hon stod och ropade, berättade hon. Det var i slutet av juli och ganska mörkt. Hon började gräva med sina händer, berättade hon. Gräva och ropa. Gräva och grina. Själv hade jag svimmat. En sten mot tinningen. En kontusion. Det sa de sen på sjukhuset. Det var därför det var så svårt för Klara att hitta mig. Jag kunde inte meddela mig. Men hon hittade mig. Stövlarna först. Stövlarna med varma, blodfyllda fötter i och hon grävde fram resten. Hon fick bandage på sina händer när vi kom till sjukhuset, Klara. Det blev aldrig något mer med den stenmuren. Vi satte upp gunnebostängsel sen, Klara och jag. Hon blev ängslig, Klara. Ville inte ha mig arbetande ensam längre men det är inte lätt när man har en liten gård. Att inte jobba ensam.

(Utmaning: skriv om att stötta)