I ditt slott

Du har sköldar längst upp på väggarna. Det blåser mellan dem. Att adeln ska behöva leva så dragigt och så kallt i sina stora slott! Jag har på mig underställ när jag besöker dig, vinter och sommar. Eco-Breeze. Jag smyger med det på kvällarna och på morgnarna, när jag ska i och ur mitt höghalsade flanellnattlinne. Vill inte göra dig förlägen.

Allt är inte uppvärmt. Mest sitter vi i den imposanta hallen, alltid med en ordentlig brasa, du i en fåtölj och jag på canapén med datorn på låren. Du älskar den fåtöljen. Sent artonhundratal men alls inte nedsutten. Där bläddrar du i gulaktiga luntor, mjukt linnehaltigt papper som spränger av fukt. Du har tagit upp dem ur slottsarkivet, har en vag aning om att du ska skriva slottets historia. Jag ser dig göra anteckningar i kollegieblock med olika färger, de faller omkring dig som störtande måsar när du blir trött och du börjar peka upp mot sköldarna, berätta och förklara varför du är ensam kvar i din ätt.

– Ja, det blir inga barn, säger du med alldagligt tonfall men dina ögon stirrar stint. Ifall jag skulle få för mig något annat. Så jag svingar mig upp på en påle mellan lättnad och besvikelse och ser ändå inte allt från ovan, det är trippel takhöjd här och trappan i mitten går upp mot de två gallerierna, innanför dem finns mindre rum, mycket lättare att värma upp. Det är idiotiskt att sitta här och frysa röven av sig. Det säger jag också och det låter som ett svar. Du talar om att generna liksom blir vana. Det tar några generationer, säger du.

Och om aftonen, tämligen sent, drar jag av mig mitt Eco-Breeze underställ som jag lär få nöta på. Inga nya generationer ska tränga fram ur mitt sköte. Inte med din hjälp. Jag går ut från badrummet i mitt flanellnattlinne med hus och blommor på, kysser dig kyskt och smyger tyst in under det kvävande, värmande bolstret.

(Utmaning: skriv om ett rum)