Du som lyssnat

Jag tyckte så mycket om att tala med dig. Ingen som du. La ut en lyssnande matta under mig, varje ord som föll som ett ålderstiget eklöv vävdes fast i dess varp, fick kontur och sammanhang. Nosade upp min undertext, mitt undermedvetna, under över alla under, allt som låg under, hjälpte mig bli hel, att gifta det undre med det övre. Så var samtalen med dig. Och också: din lyhördhet hjälpte mig att finna vägarna in mot ditt hjärta, att lyssna av dig. Så kändes det för mig.

Du flyttade och gifte dig och fick barn och jag saknade. Ett brev då och då, mest från mig. Och så kom det där bröllopet vi båda var bjudna till, du stod vid änden av tårtbordet, jag var litet blyg och stod vid mitten, högg för mig prinsesstårta, medan Gustav som filmade sa till mig: ”Det var ett av de roligaste tal jag hört!” Jag tackade och sa: ”Det var väl något självupptaget...” och du, snabbt och hårt: ”Men du är ju självupptagen.”

Alla våra samtal i mitt dunkla studentrum. Allt vi utbytt. Allt, allt, allt. ”Men du är ju självupptagen.” Vi hade inte träffats på flera år. Jag var större nu, hade växt i min person. Du kanske inte kände mig längre. ”Men du är ju självupptagen.”

Jag minns inte vad jag svarade. Om jag svarade. Jag minns att jag för ett ögonblick såg svart av att se hur du såg mig, kanske alltid sett mig. Ända sedan du försåtligt la ut den där mattan, nosade i mitt innersta, fick mig att känna mig sedd. ”Men du är ju självupptagen.”

(Utmaning: Dagens ord att skriva om: lyhörd)

Majestätisk groda

En framtidsscen från en av Europas norra randstater:

Den nya drottning V har läst statskunskap och är intresserad av design. Pappa är död. Hon har en klädsam tår på kinden när hon håller sitt första tal till nationen. Hon talar länge. Hon talar väl. Som avslutning säger hon triumferande: ”Ni har väl hört det gamla talesättet: 'Det är allom bekant att i de blindas rike är den enögde kung.' Men jag säger er: 'I de blindas demokrati är den enögde ett missfoster.'”

Det passar in med resten av talet. Det är menat som en liten knorr. Hon vill visa att hon är beläst, ja, bildad, och att hon kan tänka själv, vara klurig. Aldrig anar hon vilken proteststorm som ska komma.

Hennes uttalande manglas i debattprogrammen, P1 Morgon och Studio ett. Svenskan och DN manar henne att abdikera, innan hon knappt satt sig på tronen. Republikanska föreningen fyrdubblar sitt medlemsantal på tjugofyra timmar. Överallt i seriösa medier debatteras monarkins vara eller inte vara och de flesta debatter landar i ”inte vara.”

”Ni får inte republik bara för att jag abdikerar,” uttalar sig den nya monarken knipslugt. ”Successionsordningen måste ändras. Grundlag. Två på varandra följande val.” Hon har läst statskunskap och är intresserad av design.

Och inget händer. De högröstade reaktionerna tystnar pö om pö och livet i den lilla monarkin blir normalt igen. Drottningen växer in i rollen, får nya rådgivare och ger nogsamt akt på att inte uttrycka sig så att hon kan uppfattas som antidemokrat. Grundlagsenligt försöker hon att inte tangera politiska frågor över huvud taget. Det är svårt men det går. Många gånger när representationsuppdragen är många önskar hon att hon hade abdikerat men hennes gemål leker kung som en ivrig liten terrier och förmår henne att också leka med.

(Utmaning: skriv om att abdikera)

Änglar vid Medis

Hon stannar mitt i trappan ner till Medborgarplatsens tunnelbanestation, ser men vet inte vad hon ser. Lyssnar men hör ingenting. Det är proppfullt med folk men alldeles tyst och ändå livligt. ”Änglar har kommit,” tänker hon dumt. Värför tänker hon så? Långt senare, när synminnet hinner ifatt, kommer hon på att nästan alla var klädda i vitt eller i ljusa färger. Och att alla viftade som med skimrande vingar. För de pratade. Pratade med varandra med sina händer. Alla stod i grupper om två till fyra och förde animerade samtal och det var dödstyst i biljetthallen.

Hon står länge och betraktar scenen. Det måste ha varit någon konferens eller så i närheten för döva. Det är inte lätt att skilja döva från änglar. Inte när de uppträder i grupp och talar världens vackraste språk.

(Utmaning: ”Skriv om händer”)

Gillestugan

Det här året hade vi flyttat in i vårt fina hus. Vi var de allra första som flyttade in på Knutsbo men den leriga backen, tomt efter tomt, visade att det skulle bli ett stort villaområde. Jag var den första i klassen som hade gillestuga. Där luktade det källare och trä.

Det här året hade det blivit fel i Melodifestivalen. Ring Ring skulle ha vunnit, tyckte alla i klassen, så det tyckte jag med fast Sommaren som aldrig säger nej var ganska fin.

Det här året bestämde vi oss för att göra om Melodifestivalen. Eftersom jag hade gillestuga. Jag frågade mamma och jag fick! Jag fick inte köpa chips och läsk men mamma skulle bjuda på saft och popcorn. Det var töntigt men man får finna sig i att vara töntig om man är det. Inget att grubbla över. Jag var i alla fall först med gillestuga.

Det blev ett evigt övande och parlamenterande det här året, 1973. Jobbigast var det långa bråket mellan Gurra och Peter om vem som skulle få vara Ted Gärdestad. Att jag skulle vara Agneta var givet – det var min gillestuga och jag hade långt, blont hår. Lika självklart var det att Maria Reimers skulle vara Anni-Frid. Hon var snyggast.

Den andra mars 1973 var jag ivrig och spänd. Jag stod i dörren och sålde biljetter, poänglöst och beskäftigt. När alla hade kommit drog vi igång, efter listan i en sparad Röster i Radio. Alla hade tränat jättebra och Erik hade tagit med sig en mattpiska som blev en tuff elbas. Det blev svettigt och immigt i gillestugan och saften smakade riktigt bra. Fjärde låten var vår. Ring Ring! Vi var tvungna att göra den bra för det var den som skulle vinna. Mitt i ”Hjärtat gjorde en volt, ding-dong, bing-bong” rycktes dörren upp och ett ilsket rött ansikte som satt på min pappa vrålade: ”Sluta väsnas ungar!” och så kom han in och ryckte mig i armen. ”Vem har lovat dig att ta hit hela ungskocken och sitta och tjuta?”

Den andra mars 1973 troppade tjugofem moltysta ungar ut ur vår gillestuga. Det hade inte varit meningen att pappa skulle vara hemma. Han hade jour egentligen. Det var därför jag prickat in just denna fredag. För pappa hade problem med nerverna, vilket jag viskade till killarna och tjejerna när de drog – som om det skulle göra det lättare för mig.

Det var ett ont år, 1973. Villorna på Knutsbo smälldes upp på några timmar, kändes det som. Alla fick gillestuga. I några månader bara hade jag fått njuta av uppmärksamhet och litet status. Nu var det över. Nu satt de och hånglade i gillestugorna, alla andras gillestugor, på fredagkvällarna och lekte Svarta Madame. Jag var oftast inte bjuden. Om jag var bjuden hånglade ingen med mig. För min pappa var en stor idiot och jag en liten. En liten idiot som trodde att hon skulle börja räknas för att hon hade gillestuga.

(Utmaning: skriv om att väsnas)

En investering

Vi var strandade i Marseilles en kulen höst i väntan på ett brev poste restante som aldrig kom. Blåsvarta gator, pinande vind. Ett dragigt hotellrum där vi tillbringade all vår tid – vi hade nästan inga pengar. Tapetvåder på svaj och ett läckande handfat i miniatyr med en dyngsur trasa om foten. Jag tror inte att det fanns någon dusch i korridoren. Trehundra francs hade jag lagt för sig. Dessa trehundra tog jag och gav mig ut i de billigare kvarteren på jakt efter något som kunde hålla mig varm.

Alla tröjor var gladrandiga och passade inte min sinnesstämning. Hundra procent akryl, ibland polyester. De såg varma ut men skulle inte värma. Jag var redan på hemväg igen när jag såg den lilla butiken. I fönstret hängde en tröja i hiskelig lila nyans men den såg ut att vara i ull. Jag gick in bara för att få veta att den var alldeles för dyr för mig.
– Madame, jái froid, sa jag planlöst. Madame, jag fryser.
– Ni fryser och... hur mycket pengar har ni?
Jag sa som det var.
– Bra, då vet jag just det rätt plagget för er, sa Madame och vispade undan ett draperi och var borta. Jag kunde ha stulit hela affären men hon kom tillbaka efter ett tag, triumferande, med något mjukt i frånstötande brunbeige. Hon rullade ut föremålet, som var ett par håriga mamelucker.
– C'est un investissement! jublade hon. Det är en investering!
Och hon började lista alla fördelarna. Det mesta förstod jag inte förrän jag kommit tillbaka till lexikonet på hotellrummet.
Mameluckerna
- var i äkta kamelhår
- skulle hålla mig varm
- skulle vara bra för magen
- och för de ”feminina delarna”
- skulle göra mig glad och rosig
- och till en godbit för min man

Hon såg själv mycket rosig ut när hon tystnat. Jag kände mig som om jag var hos en försäkringsrådgivare, eller som om jag köpte en livsstil och inte det fulaste plagg jag någonsin sett. Det fulaste och det varmaste. Det ligger ännu i garderoben i väntan på nästa vinter. Fibrerna har helt skavts av på lårens insidor av all friktion. Det har blivit stora hål som jag laskat försiktigt. Godbit var jag inte så länge. Han försvann. Men glad och rosig är jag när jag kommer hem från vintermorgnarnas promenader med min nya älskling, som blivit så duktig på att gå utan koppel.

(Utmaning: skriv om att investera)

På hallonfallet

Högst upp på fallet står en oformlig gestalt som hon känner. Det är motljus, hon kan inte se den stora hemmarocken i tallbarrsgröna och brandgula nyanser, inte de nervikta karlstövlarna eller det hempermanentade kruset som kröner huvudet som en änglasky, hon kan inte se det men hon ser det för att hon känner det så väl. Hon tar den andra stigen upp, nyper ett bär här och ett där, otålig att komma i nivå med uppenbarelsen där uppe. Först då kan hon falla i ro, släppa händerna fria över hallonriset, låta hjärnan gå på tomgång. En del säger att det är meditativt att plocka bär men det är det inte, man tänker hela tiden och förlorar sig i tankarna. I alla fall gör hon det. Hon glömmer sitt uppsåt att sidledes arbeta sig fram mot den storvuxna, hon ger sig bären i våld, följer den intrikata vägen från stånd till stånd som en blindkarta, upphöjningar och fördjupningar, sticker upp huvudet ibland och orienterar sig som ett djur i en åker. Där är hon plötsligt, den tjocka kvinnan på fallet, två armbågar bort. Hon svettas dävet i polyesterrocken.
– Mamma, säger den yngre kvinnan.
– Mmm, svarar matronan och stryker med underarmen över pannan.
– Det var dumt av mig att tro att jag skulle kunna ha fyrtioårsfesten i kapellet. Jag kände bara...
– Om du inte envisas med att servera vin hade det väl gått...
– Jag ville att mina vänner skulle komma hit till byn och se hur fint...
– Vin och catering och dylikt passar bäst i stan.
– Jag tänkte på bystugan. Den är trång, men...
– Vill du att Paules och Ragnars och Leopolds ska se hur dina vänner kolkar i sig vin och beter sig?
– Skäms du för mig, mamma?
Det är tyst och hallonbuskarna viftar irriterat.
– Akta hallonriset! säger dottern, hon som uppsökt.
Länge är det tyst.
– Jag skäms inte, säger så den stora kvinnan plågat. Det är bara så underligt hur... kulturer... kolliderar... Tror du att jag är bekväm med att fira din födelsedag på lokal i stan?
– Du vill inte att jag ska ha festen här och inte hemma i stan...
– Det var inte så jag menade. Jag ville bara säga hur svårt det är...
– Det finns liksom inget rätt.
– Just.
De plockar ett par timmar sida vid sida. Handens kunskap. Och myggen. Nästan samtidigt utstöter de en liten pust.
– Ska vi runda av? frågar modern.
– En liten stund till, säger dottern.
När de går nerför backen på timmervägen drar modern åt sig dotterns hink och liksom smeker över bären.
– Du plockar så rent, säger hon.
– Du med.

(Utmaning: skriv om att försonas)

Stanken av ryss

Jag är den du knappt vidrör. Den som har stigit in i skuggorna. Det är på grund av din goda vilja jag lever. Varje dag omkring klockan tio stiger du in till mig i mitt gömställe. Det är en bra tid. Då har din man gått till jobbet för länge sedan och alla grannarna är upptagna med sitt. Du ger mig bröd med de hårda kanterna avskurna och du ger mig en kopp buljong. Jag måste näras, säger du, men i hushållets ekonomi får det inte synas att jag finns till. Det är en svår ekvation. Jag löser den elastiskt med tungan mot min gom och avundas hunden hans generösa köttben.

Jag har för länge sedan tagit för givet att du älskar mig. I alla fall att du älskade mig den gången när vi möttes. Jag minns inte när vi möttes, jag var trollbunden av din syster. Jag såg dig inte då och inte när vi flyttade ihop under samma tak. Inte när Hon blev transporterad till Sibirien. Då var jag sedan länge gömd. Jag såg dig inte. Du var maten och vilan, det praktiska, för mig. Du byggde ett nytt gömställe åt mig och jag såg dig inte. Efter deportationen flyttade du in i huset igen med din make. Partifunktionären. Du vågade bo med oss båda; öppet med honom och med mig liksom inmurad i väggen. Tänk, om jag fått en hostattack.

Jag tittar på dina ögon när du tror att jag tittar ut i luften. Dina ögon flämtar. Jag har kommit fram till att det är av lust till mig. Av lust till mig har du slagit knut på dig själv, gift in dig i sovjetknapadeln för att jag – å, paradoxer! – ska vara så trygg som möjligt.

Han är din make om natten. Du vill att jag ska vara din make om dagen men jag kan bara tänka på din syster långt, långt bort. Du smörjer mina nariga händer med kamomillsalva som du gjort själv. Jag borde respektera dig för det höga spel du spelar men, vet du, jag föraktar dig. Du drog in stanken av ryss i huset när du räddade ditt eget skinn och mitt.

Inspirerat av Sofi Oksanens roman Utrensning

(Utmaning: skriv om att dra en slutsats)

Människovärde

Hur ska man kunna värdera människan om hon inte går att köpa? Du, min vän, kostar femton euro i timmen. Mitt pris är mer diffust. Jag ger dig det du behöver. Du får kläder, som du måste vara mycket rädd om. Någon gång i framtiden kanske du får skor. Och jag låter dig duscha. Du måste vara fräsch för kunderna. Femton gånger åtta – kanske tio, om vi har tur en dag. Hundratjugo, hundrafemti euro på en dag. Det är vad du är värd just nu. Mycket mer kan det inte bli – doften av öst ligger för alltid på din hud. De känner den. Vet att du är andra klass. Jag? Jag är business class. Jag har kavaj och slips och sköter flera små horor som du. Fast vissa dagar tjänar jag mer på pokern, det ska du ha klart för dig. Jag flyter liksom omkring. Jag kan ju röra mig obehindrat, jag. Får se solen. Människovärde? Nu bråkar du igen, trixar med ord. Du har ett övertag. Du vet att jag inte kan slå dig på din kropp som jag hyr ut. Människovärde? Är det någon minsta gemensamma nämnare, på något sätt? Något sorts baspris? Vaddå – tre, fyra euro? Jag tänker på dem som svälter i det där flyktinglägret i Kenya. I teorin är de väl människor också – du ser, jag är ganska filosofisk, när jag sätter den sidan till. De kan ju inte vara värda mycket. En stor jävla kostnad är de. Dödkött. Människor som inte kan ta hand om sig själva borde skyfflas bort. Ja, dödas, menar jag väl. I förlängningen. Ja, de som inte arbetar ska heller inte äta. Jag tror det var Marx som sa det. Vad sa du? ”Allas lika värde”? Är du förryckt, flicka? De i flyktinglägret – de har inget värde alls, kom vi just fram till. Du – du är värd femton euro i timmen, minus omkostnader. Och jag... Jag står över er. Jag har människovärde, som du kallar det. Jag rör mig fritt. Kan göra anspråk. Men tänk på att värdet på en människa kan ändra sig med tiden. Det är som en stor börs, som aktier, du vet – de går upp och ner. Teoretiskt kan du springa om mig – teoretiskt! Och negerkärringarna i lägret också – haha! Men i verkligheten blir det jag som klättrar uppåt på börsen och ni som faller nedåt. I klump. Smack, smack, låter det när ni når botten. Vad är du värd när jag pumpat ur dig din ungdom om ett par år? När det kommer en annan tös i ditt ställe. Kom inte till mig och prata om människovärde. Du plågar bara dig själv.

(Utmaning: skriv om att nedvärdera)

Fart

Vintereftermiddag och blippande ljusrör. Fysiktimme med Åke Prenner. Grus i ögonen.
– Vad är det för skillnad på hastighet och fart? stöter han ut på sitt karaktäristiska sätt och Gunnar får en fnissattack. Prenner svarar själv – vi har inte haft det här i läxa än.
– Hastighet är en vektor. Fart är skalär. Hastigheten är fart med riktning, kan man säga.
Gunnar sätter handen i armhålan och gör mycket övertygande pruttljud.
– Fart, fart, säger han för att förtydliga skämtet.
Prenner ger Gunnar en blick ur ögonvrån.
– Det roliga är att de mäts i samma enhet. Enheter. Meter per sekund. Kilometer per timme. Miles per hour. Meter per sekund är mer vetenskapligt, kan man säga. Men man kan ändra enhet om det blir mer förståeligt. Kontinentaldriften till exempel – dess hastighet är bara några centimeter om året.
Han börjar rita en skala på tavlan. Tio upphöjt till minus nio, skriver han i ena änden och så med hemska kråkfötter: ”kontinentaldriften”. Han förflyttar sig till skalans andra ände och stöter kritan mot tavlan.
– Ljusets hastighet i vacuum, säger han rytmiskt till kritans puls. Trettio centimeter per nanosekund.
Fast på tavlan skriver han tio upphöjt till åtta. Han är bra, Prenner, men man fattar sällan vad han säger. Nu får vi gå fram och skriva i olika sakers hastighet. Om vi inte har några förslag kommer Prenner med dem själv. Jag börjar förstå det där med upphöjt till minus nio och upphöjt till åtta. Allt vi säger hamnar mellan de två. Sniglar, traktorer, rymdraketer. Jag engagerar mig inte så mycket som det verkar. Jag har fått en viktig insikt. Med ljusets hastighet sänder jag meddelande efter meddelande till Gunnar, som sitter isolerad vid sin bänk och fånflinar. Han kan inte låta bli att fortsätta säga:
– Fart, fart. Fart, fart.
”Snälla Gunnar, sluta vara jobbig nu. Jag skäms så mycket för dig, så att jag förstår att jag är kär i dig men det kan jag inte forstätta vara om du håller på så här,” skickar jag hjärna till hjärna men telepatin fungerar inte eller så är han kär i Lisa Reimer, som alla andra. Jag är inte snyggast i klassen men jag är söt och en gång gav Gunnar mig ett sudd.
– Ania, ropar Prenner till mig. Sätt fart fram till tavlan nu!
– Fart, fart, säger Gunnar från sin neanderthalbubbla.
Fy sjuttom för killar i puberteten!

(Utmaning: skriv om hastighet)

Ditt fall

– Nellie? Nellie?
Jag hör min röst. Det sitter en arg och rädd kråkunge i den. Krax, krax. Du har ringt mig mitt i natten, ett svagt och grumligt anrop från en djup ravin, din egen. Jag har kastat mig iväg på cykel – det är snabbare än taxi – och tagit mig in med nyckel. Snubblat, som vanligt, över bråten innanför dörren. Stött en tå. Nu är jag inne hos dig, min syster, min vän. Du som fick fyra komma nio på gymnasiet. Naturvetenskaplig linje. Man fick räkna bort gymnastiken. ”Gymnastik” hette det då. På åttiotalet. Du som skickades på internationella läger med din tvärflöjt. ”Som Theresienstadt,” skojade du men du var glad i musiken, visste inte hur du skulle välja mellan den och läkaryrket. Du ville göra ditt bästa, du var duktig på allt du la händerna på, duktig också som lillmamma åt oss syskon när mamma blev sjuk. Och det glittrade om dig. En lätthet.

På radion en gammal progglåt. Jag känner väl igen den. Den masiga, mesiga rösten. Du är inte i rummet. Sängen en solkig knut av lakan och täcke. Här har du bott i över tio år. Du har i alla fall en liten etta. Det är inte alla som har det. Du betalar till mig och jag betalar via autogiro. Ibland kommer dina pengar, ibland inte.

Jag svettas i händerna. Försöker ta mig till köket, kryssande mellan kartonger och möbler. Det enda som hörs är Mikael Wiehe. En masig, mesig låt. Den om lindansaren som snavar. En sådan låt som de tänder cigarrettändare till.

Du sitter hopsjunken i hörnet vid gasspisen. Telefonen på rygg invid din stjärt. Verktygen ligger slängda, läderremmen du använde för att stasa hänger fortfarande lös kring din arm. Hur du hann ringa förstår jag inte. Den här gången har du skjutit i dig död. Fula varor. Jag sluter dina stirrande ögon. Minns när du satt med mig på bryggan och exalterat förklarade existentialismen. När du kom in i mitt rum när jag inte kunde sova. Mikael Wiehe har tagit sig till slutet av låten nu. Han sjunger om ”... när man har sett en stjärna falla på alltför nära håll.” Jag rafsar undan kanylen, sätter mig grensle över dina lår och omfamnar dig. Kråkungen i halsen ger skri.

(Utmaning: skriv om att snava)

Vad vi var gjorda för

Hör du? Hör du? Smattrande gräsklippare. En enveten slagborr. Ljuden från bygget därborta på den sista gröna jordbiten mellan husen. Och bakom, ständigt, ständigt: trafiken.

Nej, du hör inte. Det första du gör när du kommer hem är att sätta på musik. Och teven. Ja, ofta samtidigt. Du kan kalibrera dina öron, ta in musiken när den är det mest intressanta och ändå lystra när det kommer något som är värt att lyssna på på Rapport. När du stängt av alla apparater för natten, datorn sist, föreställer du dig att tystnad råder.

Tystnad. Det är något relativt i bruset från vår tid. Örontrötta, stimulibemängda snubblar vi fram, genom den tiden, fortfarande barn av Kalahari. Vi vill käka, älska, berätta, sjunga, samla mat. Nynnas till sömn av trädens sus. Men om var och en ska ha en dator funkar inte det. Vi är hopplöst inskrivna i vår egen civilisation.

Jag beundrar dem som använder tvättnötter och samlar kirskål till paj. Dem som bygger ekohus, investerar all möda och energi i sin livsstil. Men jag har redan tänkt efter. Jag kan inte bli som de. Min tillvaro ska vara enkel. Det lata arvet från Kalahari. Min livsstil är att inte ha någon livsstil. Jag har ingen teve och köper tvättmedel från Dollar Store för tio kronor paketet. Förenklar, skalar av. För att bli asket? Nej, för att ha tid att sjunga och berätta historier med dem som har lust. Några av oss måste föra vidare arvet från Kalahari. Att vi inte kan överrösta bruset spelar ingen roll.

(Utmaning: skriv om ett brus)

Byta led

Det finns en bild. Den återfinns till exempel i Roy Anderssons bok Lyckad nedfrysning av herr Moro. Det är en bild av en arkebuseringspatrull och dem de ska arkebusera. I bilden en oväntad rörelse, asymmetri: en av bödlarna har lagt ner sitt vapen och är när bilden tas på väg att ställa sig i de dödsdömdas rad. Bilden och bildtexten säger knappt mer än så, vad jag minns. Jag vill inte heller säga mer än så. Jag vill inte brodera, fantisera. Plötsligt lägger han ner vapnet och sällar sig till dem som ska skjutas. Mod eller galenskap? Eller vanvettigt mod? Någon har en kamera. Någon på de avrättandes sida. Han tar bilden, han framkallar den och kopierar den. Ser till att den bevaras. Det är också mod. Hans fotografsjäl är större än hans soldatsjäl. Driften att berätta. ”En gång hände detta oerhörda och jag var vittne. Jag kan inte tystas. Här är min bild på han som vägrade. Som hellre dog än dödade.”

(Utmaning: skriv om att vägra)

När du målar

Kvinnohuvuden med tjocka halsar. Kimrök och umbra, koboltblått. Du hade en vision en gång. Så här ser det ut när visionen fängslats av duken: kvinnohuvuden med tjocka halsar. Du nänns inte ändra. Halsarna ger gestalterna en reptillik kraft. Det var så här du målade. Det var det här du menade. Det här du ville.

Det svåraste med att måla är att avgöra när det är färdigt. Du blir vaneblind inför duken. Det räcker inte att sova på saken. Du ser vad du ville, inte vad andra ser. Och när bilden tagit form i sinnevärlden blir du gärna less. Struntar i dagrar, slarvar med skuggor. Det blir platt och emblematiskt. Du har inte ro. Det ska synas i dina bilder: att du inte har ro. Att du är på väg mot något större.

När du målar blir du ett barn. Ja, du skulle gärna sprida färgen med tummen. Det har du aldrig gjort, målat med händerna. Nu är du praktisk och förståndig, börjar inte göra det. I stället använder du penslarna som ett slags fingrar. Det är det du vill ska synas: ditt barnsliga jag, som ska behandlas med respekt, som en myndig. Du vill att du-som-barn ska få upprättelse. Du vill inte bedömas som en vuxen. Du vill inte bli bedömd alls. Du vill måla och bli älskad, som ett barn. De säger att det aldrig är för sent.

(Utmaning: skriv om att avgöra)

Den tredje ängeln

Vi födde tre små änglar, Beth, Sue och Anne. De tog del av vårt änglaliv i vårt lilla, vita änglahus och om kvällarna fick de höra änglasagor. Inget om trollkarlar eller om rymden eller om det som ont är, bara goda sagor för goda barn. Änglabarn. Som våra. När de fyllde fem fick de en cykel – ny bara för Beth, Sue fick ärva den och sedan Anne. De var födda med tvåårsintervall, med tvåårsintervall växte de ur sina cyklar. Beth och sedan Sue cyklade änglalikt runt kvarteret, Anne kom hem med barr och löv i håret och skrapsår på knäna. Även cykeln var skrapad, den som varit lika skinande för Sue som för Beth. Anne fick en oroad åthutning. Nästa dag hade hon tappat cykeln i ravinen. Stickor och strån och blånader. Med lite hjälp från Keith fick hon lov att baxa upp cykeln själv. Keith och jag pratade på sängkanten den kvällen. Var tvungna att erkänna att vår yngsta var mindre änglalik än de andra två. Alltid hade varit. En vind från den vanliga jorden strök genom vårt änglahem och gav oss frossa. Vad skulle vi göra? Vi hade avlat en änglafamilj, några vildsinta barn var vi inte beredda att ta hand om. ”Jag undrar om hon verkligen är våran,” sa jag. Jag såg på Keith att han tyckte att jag var dum.

Annes cykel ställdes undan. Hon fick inte cykla mer. Då knyckte hon Sues, stod på pedalerna och cyklade men lyckades undvika ravinen. Sue grät när hennes cykel kom tillbaka lerig. Vi skaffade ett bygellås som bara Sue hade nyckeln till. Anne tog Beths cykel. Keith sa efteråt att hon cyklat oväntat raskt på den stora cykeln när han följt efter henne med bilen.

Husarrest fungerade inte. Hon tog sig alltid ut. Med sorg skaffade Keith kedjor och handfängsel. Men hon måste gå i skolan. På vägen dit och hem – om hon nu gick hem – kunde hon göra mycket ofog. Hon fick fler blåmärken än hon hade fått när hon fortfarande cyklade. Vad kunde vi göra? Det var med sorg som Keith använde tumstocken på hennes bara stjärt. Vi var en familj bara för änglar. Jag såg henne fortfarande som en bortbyting.

En dag fick vi till vår bestörtning en kallelse till socialkontoret. Socialen är inte till för änglafamiljer, det vet var och en. Vi hade våra svårigheter men vi kunde klara av dem på vårat sätt. Anne kedjades, Keith tog ledigt och vi gick dit, han och jag. Vi berättade om familjens egentliga liv. Om Beth och Sue, våra änglar. Om vad vi ställde upp på och inte. Men socialsekreteraren frågade bara efter Anne. Varför var hon inte där? Vi förklarade vilken barnslig syn hon hade på vad som försiggick i familjen. Till slut sa socialsekreteraren att hon krävde att få träffa Anne och hon gav oss en tid några dagar därefter.

Vi förlorade Anne. Så framställer Keith det. Jag vet inte om det delvis var en lättnad för honom, som för mig. Man vet hurdana sådana familjer är som tar sig an fosterbarn. Stökiga och slarviga oftast. Det är nog rätt miljö för Anne. Hon är av en sådan sort. Friden kom åter till vårt lilla vita änglahus. Åter hördes sångerna och sagorna. Så långt det gick försökte vi glömma vad som varit.

(Utmaning: skriv om att trotsa)

Storckens dag

– Katrina! Idag dressar vi opp!
Klockan halv sju ljöd ropet till kammarn från verandataket, där f.d. kapten Storck var i färd med att spika upp de trefärgade girlangerna i takskägget. Med sig hade han en fickplunta med calvados för att fira dagen, som var gloriös. Han satte sig grensle över nocken och beundrade utsikten. Vita och röda villor, sjön och de blånande bergen. Ännu var han i rutig skjorta och snickarbyxor men så snart han var färdig på taket skulle paraduniformen fram.

Katrina, kapten Storcks betydligt yngre hustru, öppnade nu fönstret ovanför hans huvud.
– Dressa opp? Hur så? Jag ska sylta blåbär!
– Kommer inte på fråga, Katrina. Det är den fjortonde juli hela dagen! Blåbären får du spara tills i morgon.
Muttrande något om att de kunde mögla i detta väder, stängde hon fönstret och begav sig tillbaka till kammaren. Hon visste vad som väntade. Musettdragspelet fram, drinkar och glam i trädgården – ingen stor fest, bara Storckens kumpaner från det militära och deras respektive, men ändå. Hon borde sörja för att mat kom på bordet. Varför hade han inte varnat henne i förväg i år? Hon hade ju totalt glömt bort alltihopa, nu när bären var så tidiga.

– Tut, tut, tut, smackade Storck när han såg henne på väg till affären i Birkenstock och löst sittande sommarklänning. Själv var han i sin finaste uniform med alla medaljerna.
– Jag vet, Henrik. Jag byter om så fort jag är tillbaka.
Han smackade litet till men sa bara:
– Glöm inte croissanter till den franska frukosten!

Om dagen bar hon sin lilla svarta och diamanthalsbandet. Svetten strilade utefter ryggen.
– O, så franskt! sa Storcken förtjust. Enkel elegans, det gillar jag.
Mot aftonen bytte hon om till sin vita långa klänning och en sidenschal i trikolorens färger och så kom gästerna och högg för sig av vin och sprit och quiche och ost och de skaldjur som säsongen tillät. I skymningssvalkan under lindarna avhöll kapten Storck sitt traditionsenliga tal, om vad fransk kultur bjudit världen och om motståndet under andra världskriget och om kronprinsessan Victoria med sina franska anor som av ödet givits till födelsedag den stolta franska nationaldagen. Traditionsenliga var också de yviga gesterna och det resulterande skvimpandet ur glaset. Ja, Storcken var som fransk för en dag och rörde sig själv till tårar. Katrina stod bredvid sin make och misstänkte att hon var den enda som lyssnade. Mellan trädstammarna såg hon Engelbert, som alltid när han var lullig, tafsa på Siri. Hon såg de övriga gästerna förstulet fylla på sina glas och bakom en lind slog Harry en drill, bakom en annan stod Erik och tryckte i sig ett gigantiskt stycke brie.

– Det var en sann högtid, eller hur? sa kapten Storck retoriskt när han redan lagt sig i dubbelsängen i kammaren. Katrina försökte fåfängt få bort en vinfläck från sidenet.
– I alla bemärkelser sann, Henrik. Och vad bär morgondagen i sitt sköte? frågade hon försiktigt med tanke på blåbären.
– Då fortsätter jag med mitt banbrytande släktforskningsarbete. Jag känner starkt på mig att jag snart ska hitta franska anor.

(Utmaning: skriv om en stofil)

Hos farbror Holger

Förmaket. Så heter det här rummet där jag står med fötterna tätt ihop och tittar på farbror Holger. ”Vill du ha is i saften, min vän?” frågar han, på väg ut i köket. ”Nej tack,” säger jag. Han kommer tillbaka med ett stort glas med rött i och ett litet glas med is i. Det lilla glaset fyller han från en flaska på ett litet bord. Det ser ut som ett mellanting mellan honung och äppeldryck av ciderkaraktär, som man kan köpa på Konsum. Vi kallar det helt enkelt ”karaktär”. Vi brukar få det på födelsedagar. ”Vid festligare tillfällen,” säger mamma.

Det röda är riktig saft, inte Bob. ”Mmmm”, säger jag och tittar belevat på farbror Holger. De andra är ute på sjön. I år tål jag inte riktigt fisket. Jag tycker synd om fiskarna. Det gjorde jag inte förut. Jag tycker så synd om dem att jag bara äter potatis och spenat, fastän fisken är så färsk att den står upp som en båge i stekpannan.

Farbror Holger sitter med ögonen nästan stängda och dricker små, små klunkar av den trögflytande karaktären. ”Hur länge har du bott här egentligen, farbror Holger?” frågar jag, så att han inte ska somna. ”Jag och din farfar föddes här. 1929 och 1933. Åttiotvå år.” Så tar han tag om rollatorn igen och reser sig ganska raskt. ”Vänta här. Jag ska visa!” Han plöjer åter en fåra till förmaksdörren och ut med rollatorn.

Jag får vänta länge. Det gör mig inget. Jag tittar på alla tavlorna på förmaksväggarna. En är ett blekt flygfoto av gården. Då fanns kor och hästar i hagarna. Det enda som finns kvar nu är ekan nere vid sjökanten. Men den är förstås inte där just nu. De är ute och fiskar. Jag föreställer mig dem på andra sidan Älgön. Inte långt bort och inte nära.

Jag tittar och tittar på tavlor och böcker och möbler utan att resa mig ur stolen. Sen faller ögonen på farbror Holgers karaktär. Isen har nästan smält. Jag vet hur äckligt det är när isen är borta och allt smakar vatten. Jag grabbar tag i glaset och dricker upp alltihop. Klunk, klunk, klunk. Men det är inte karaktär och definitivt inte honung. Det är bittert och konstigt och starkt, så att tårar kommer i mina ögon. Jag sitter fortfarande och torkar dem när farbror Holger kommer tillbaka men han märker inget.

”Här ska du se!” säger han och pekar mot albumen som ligger på rollatorns sittbräda. De är små och bruna och gamla. Det kommer bara att vara svartvitt i dem. Jag tycker inte om svartvitt. Farbror Holger sätter sig med en liten duns, famlar efter glaset. ”Men vad har hänt här?” säger han. ”Har du..?”
”Isen smälte,” säger jag.
”Vad har det med saken att göra?”
”Det är äckligt när isen smälter.”
”Så du gjorde det för min skull?”
”Det är klart!” säger jag.
”Var det gott?”
Jag ruskar kraftigt på huvudet.
”Nu vet du att man aldrig ska dricka ur en annans glas, för man vet inte vad som är i det,” säger farbror Holger. ”Snurrar det för dig?”
”Nej.”
”Vill du kräkas?”
”Nej.”
”Bra. Sitt då kvar så länge som möjligt. Jag ska visa dig några foton. Din historia. Det här albumet har jag gjort åt dig, det där åt din bror och det tredje åt din pappa.”
Han öppnar det skinnklädda gamla albumet och där är på första sidan en bild på mig – i färg – när jag var kanske tre. Jag håller en telefon och skrattar mot kameran. Runt fotot av mig bilder på mamma och pappa och farmor och farfar.
”Jag har lämnat ett utrymme så att du kan klistra in en bild på mormor och morfar, också. Det är bara att scanna och förminska.”

När mamma, pappa och Peter kommer hem från fisket sitter farbror Holger och jag fördjupade i skogsarbetets historia, som beskrivs i pappas album. Femtiotalet! När de stora motorsågarna kom! Mina ivriga fingrar över svartvita bilder av män och hästar och fällda träd.

(Utmaning: skriv om att smälta)

Älska och ära

Pensionsförsäkringen har jag. Gruppliv. Och olycksfall. Och hemförsäkringen, förstås, den som vi har mer nytta av när vi är på resa än när vi är hemma, egentligen, för vi har inte mycket av värde. Inte så mycket att sno. Och så står det Karlsson på dörren. De bryter sig in mer hos såna heter Oumdaram och sånt. Invandrare har mindre förtroende för bankerna än svenskar har. Det har inbrottstjuvarna räknat ut.

Vi ser över försäkringarna ibland. Du gör det. Du kan väga halv invaliditet mot sjukhusräkningar och du vet vad ett basbelopp är. Det är inte så mycket, ett basbelopp. Framför allt är du intresserad. Inte av framtiden men av scenarion. Jag skyler mitt ansikte i blygsel när jag ser dig sitta där och kalkylera med min lemlästade kropp i en sjukhussäng. ”Det man förutser brukar inte hända,” säger du tröstande.

En försäkring ser vi aldrig över. Den försäkran vi båda avgav för länge sedan inför kommunalrådet, du i blå lusekofta, jag i naturvit, Helga emellan oss i sin lilla bilbarnstol. Det tog en och en halv minut och så var vi lagvigda. Du borstade håret ur ansiktet på mig och gav mig en viskande kyss. ”Tills döden skiljer oss åt.” Den rysning jag erfor känner jag ännu ibland. Vi var tjugo och tjugoett och var ömsesidigt tagare och givare av försäkringen, en egendomlig symmetri. ”Står du kvar vid dina löften?” säger du aldrig när du sitter med försäkringsbreven, kollar runt på datorn.

En gång har jag bedragit dig. Det var när Astrid var född och jag återsåg Tomas på ett fik. Vi drack hastigt ur och gick hem till honom. Brösten sprutade. Jag var hel. Det var den enda gången. Jag tror han tyckte det var äckligt med mjölken. Nu är han gift med ett statsråd, har själv många barn. Jag gick hem, till dörren som det stod Karlsson på, trädde in och kände lugn. Symmetrin var nu något skevande och jämvikten återställd. Balans är något ohyggligt komplext, liksom en försäkringssituation.

Jag ser din nacke när du räknar på framtida scenarion. Snart kommer du att lägga ifrån dig pennan och säga: ”Gumman, jag tror vi borde byta till If.” eller något liknande. Och jag kommer att kyssa dig där, i nacken, för jag vet att du älskar det. Vissa år ber jag dig att visa dina beräkningar, för det vet jag också att du älskar. Andra år säger jag bara: ”OK, om det är vad du kommit fram till.” Inte heller jag frågar om dina löften. Jag vet vad du inte vet. Att det som kommer att hända händer och att det balanseras så småningom.

(Utmaning: skriv om att försäkra)

Vrånga dagen

Lillans skor hamna fel. Ena skon på andra foten, andra skon på ena foten. Hon satt med bena rakt ut och titta på de vita skorna som såg ut som örona på Klaras kanin. Oskönt var det. Hon måste ändra. Börja om alldeles från början. Ta av skorna och börja alldeles från början.

När hon var nästan klar kom pappa in. ”Vad duktig du är!” sa pappa. ”Men oj! Jag ser att klänningen har hamnat bak och fram,” sa han sen. ”Vänd på den själv, så får du öva dig.” Och ut igen. Lillans mun var bara ett streck nu och hon pusta. Svårt att hitta ut genom klänningens ärmar. När skor och klänning var på plats gick hon till de andra i köket. Det blev en sjö av mjölk på bordet när hon hällde. ”Jag tror livet är vrångt mot dig idag,” sa pappa med snäll röst när han torka. Han hade sett mjölken och klänningen men inte skorna. ”Vrångt!” sa Lillan. Lillan blev rätt nöjd. Hon tyckte om ord.

Sen var det inte mer. Sen var det smultron i backen och en infångad groda och gung i hängmattan, alldeles som alla dagar ute vid Eken. Mamma och pappa höll på att spika på stängslet. Lillan kom på att hon skulle mäta hålen i stängslet. Hon kunde mäta med lillebrors huve. Det var lagom tjockt. Det var så lagom att det bara kunde pressas igenom hålen. Lillebror fick rödfärg på sidorna på huvet och vid tredje hålet började han skrika. Småbröder börjar alltid skrika när man håller på med något kul. Och pappa kom och sprang med ett vattenpass i handen och skrek att sluta. Sluta genast. Lillans mun började hänga.

”Bara för att livet är vrångt mot dig behöver du inte själv bli vrång!” sa pappa argt till Lillan. Det fundera hon på länge. Långt efter att smultronen var borta. Nästan tills lingonen kommit. ”Bara för att livet är vrångt mot dig behöver du inte själv bli vrång.” Hon förstod inte vad det betydde.

(Skriv om att vara vrång)

Om morgonen

Att vakna är som att dö en smula. Man lever fram till morgonen, det behöver inte vara drömmar, bara det ljusa susande sovandet, hugsvalelse för mitt bröst. Sen är det bara att gnugga gula klumpar ur ögonen, skaffa fram kaffe, alla funktioner ska gå igång igen och man ska minnas var man var. Hur det var att vara vaken. Vi säger väl att man läser tidningen. Sörplar kaffe, läser tidningen, där är den stora världen, det är lättare att hålla koll på den än på det lilla, lilla livet. Ens eget liv är alltid så litet. Det är ett genomgående drag. För denna egna kropps skull ska man borsta tänderna, till och med duscha. Så mycken möda för att hålla en enda kropp ren. Det är mäktigt. Det är det största hotet med morgonen: man kommer inte ifrån att syssla med sig själv. Vara intim, rent av. Detta lilla, lilla för att kunna ge sig ut i den stora världen, när man väl har dragit sig till minnes vad man har för jobb egentligen, vad man står i för gärning.

Morgonen är ödesdiger. Man kan slinta i duschen. Kaffekoppen kan slinta ur ens hand. Man kan kana långt utanför banan till ett annat rike, där man inte står i förbindelse med någonting. Det är hiskeligt att vakna.

(Utmaning: skriv om att vakna)

Doften

Någon har stänkt på sig av en dyrbar parfym i källargångens långa katakomb. Lätt penetrerande doftar det borta hos mig, vid tjugotvåan, och så tilltar aromen vartefter jag rör mig genom huskroppen, tilltar utan att bli påträngande eller vulgär. Jag tänker mig att Hon, Den Ensamma borta hos mig har hastat iväg på ett hemligt rendez-vous med den Lilla, Lilla Mannen med Rottweilern i tjugoåttan. Parfymen som en sista eftergift för lusten. De behöver det, båda två. Hon är dubbelt så stor som han men de delar en hopknutenhet mot livet. Aldrig ett ord, aldrig en blick. Tänk om de funnit varandra!

Se vad en doft kan göra. Jag brukar väl aldrig fantisera. Men bilden av Hon, Den Ensamma öppnande sin famn för den Lilla, Lilla Mannen med Rottweilern är så vacker. Rottweilern står böjd över deras kärleksläger som en djurisk skyddsängel och parfymdoften är tydlig men diskret. Så stark är bilden att jag vägrar överge den fast mina näsborrar bär vittnesmål när jag slår upp dörren i andra änden av huset. Där, vid södra gaveln, står en ståtlig schersmin och den öser ut den overkliga doft jag känt allt starkare genom gången. En enda buske har genomträngt hela källaren och lurat mig att tro på det omöjliga.

När jag lagt in tvätten tar jag yttervägen hem. Jag möter den Lilla, Lilla Mannen. Rottweilern når honom till armhålan och han stirrar någonstans i hundens nacke. Nej han har inte blivit befriad av kärlek. Än. Jag ser de hermetiskt slutna persiennerna hos Hon, Den Ensamma. En glipa i fönstret visar en trist gardin som tycks hänga på trekvart. Hon har ännu inte öppnat sig. Men om de råkar mötas i en förtrollande juniskymning där vid södra gaveln, där doften är så stark, ska de inte kunna spricka ut som blommor då? Ingenting märkvärdigt, bara enkla vita blommor, bli en doft för varandra, rädda varsin människa ur ensamhetens tillknutenhet.

(Utmaning: skriv om en sommardoft)

Förlåtelse på övertid

Första gången Hasse lade sig ovanpå mig och kysstes var på vintern i femman. Brorsan och jag hade byggt en jättestor snökoja på allmänningen framför vårt hus. Jag minns i vilket hörn av den rektangulära kojan vi låg, Hasse och jag, och hur skönt det var att ingen kunde se. Hasse var snäll men inte snygg, och så var han kraftig. Vi gick i samma klass och en period följde när jag varannan eller varje dag hade ett brev i min bänk. Lödigare kärleksbrev skulle jag aldrig komma att få. Jag smusslade med dem som senare med trosskydd. När han en gång skrev: ”Jag hoppas att du ser att jag skriver med rött, kärlekens färg”, slutade jag skriva min artiga svar. Skammen var för stor.

Andra gången Hasse lade sig ovanpå mig och kysstes var på lussevakan i ettan på gymnasiet. Vi gick fortfarande i samma klass men den här gången kunde alla se, alla. Jag minns soffan. Jag skämdes så mycket att jag behövde visa mig helt oberörd. Som om det var vardagsmat. Jag kunde inte kontrollera situationen på något annat sätt. Och all status jag byggt upp rann av mig. Han kom med referenser till förra gången, fem år tidigare. Vi hade varit barn då men det sa jag inte. Jag sa ingenting.

Hasse har vuxit och blivit man. Jag är numera kvinna. En kvinna som blickar tillbaka, framåt och åt sidan. Vid en sidoskelning såg jag Hasse i hans trofasta känsla för mig och kände för första gången att samvetet sa ifrån. Jag hade inte varit juste. Man behandlar inte någon som går och suktar efter en som en icke-person. Eniro fram. Hasse lokaliserad till en ännu tristare förort än min egen.
– Hej, det här är Karin från plugget. Jag ringer för att säga förlåt...
Det behövde jag inte alls göra, förklarade Hasse när han samlat sig.
– Jo, men du måste ju ha trängtat...
Tänk, det mindes han inte så noga.
– Från femman till ettan, åtminstone.
Ja, men då var han ett barn. Nu var han lycklig med en annan Karin och två labradorer.
– Men jag behandlade ju dig illa!
Det där är historia, sa Hasse med eftertryck på varje ord.
– Så du tycker inte att vi behöver träffas och reda ut det?
Absolut inte.

Sådär höll det på. Och jag lyckades i ett av mina uppsåt: att ge honom upprättelse. För nu verkade han som den trygga, lyckliga, normala mannen i sina bästa år och jag som en hysterisk, udda varelse. Det kanske jag är. Be om förlåtelse efter trettio år och mer utan att förstå att allt har gått vidare, till den punkt där förlåtelsen inte behövs.

(Utmaning: skriv om att förlåta)

Hjälp att backa

Bussföraryrket är väl inte det mest glamorösa men det är lugnt och skönt och jag har skjutsat Carl Bildt och diverse ansikten som uppenbarar sig i våra teverutor (gamla femtifyran, sluthållplats Radiohuset). När Sickan Carlsson studsade på sextiotvåan vid Kungsholms kyrka med sitt vägvinnande leende – jag körde så mjukt och liksom drömmande efter det. Vid Bromma kyrka någonstans bodde Janne Schaffer. Jag skulle ljuga om jag sa att vi bara kunde fortsätta från den gången när han flörtade med mig på Maharadja vid Humlegården – då stans nästan enda indier, kan man tänka sig. Han tittade på mig och mina vispande händer så att min utländske pojkvän blev harmsen, fast jag förklarade att mannen var en legend och omöjligt kunde mena något med sina blickar. Åren hann gå och på hundrasjuttons buss flörtade han inte. Jag vet, för jag höll koll i inre backspegeln. Den inre backspegeln på en buss är till för att man ska ha uppsikt över passagerarna. Att försöka se rakt bakåt är inte att tänka på. Därför är det bra att få hjälp om man ska backa, särskilt på ställen där det är folk överallt, som vid Skansen. Där stod jag en gång med fyrtiofyrans buss och var tvungen att backa för att komma förbi felparkerade bilar. En passagerare hade jag ombord, så jag valde henne. ”Kan du vara snäll och gå längst bak och kolla att jag inte har några ungar eller bilar bakom mig?” sa jag. ”Visst,” sa hon och skred ned genom mittgången. ”Kusten är klar,” ropade hon med sin djupa, ändå flöjtliknande röst. Ja, hon bodde där, i Djurgårdsstaden, Margareta Krook. Vi har inte tystnadsplikt, vi bussförare, och jag måste erkänna att jag ohemult ofta skrutit med att Margareta Krook en gång hjälpt mig backa.

(Utmaning: skriv om att backa)

I synfältets utkant

Det börjar på så många sätt, ofta långt innan jag reagerar på det. Jag bara stiger i sakta mak tills jag är högt över gränsen för galenskap. Galenskap. Ett härligt, gammaldags ord som jag vet att fylla upp med hela mig. Som när jag balanserade på taket. Eller skrämde iväg mormonerna från busstorget i Uppsala. Jag är aldrig aggressiv men mina ögon lågar och jag gör konstiga utfall med händerna.

Det börjar på många sätt men oftast med att jag ser små varelser i yttre synfältet. Det ger en härlig känsla av att vara i gemenskap. Som i en Bröderna Grimm-skog. Jag behöver inte titta på varelserna, det tröstar mig att vi – jag och de – alla håller på med vårt. Ju längre in i den galna skogen jag går, desto tydligare blir det att vi drar åt samma håll. Vi är hjälpare för varandra, jag och de små varelserna.

Så kommer antiklimax. Oftast. Jag tar en dunderdos Zyprexa och hoppas att de ska vara borta i morgon, mina små vänner. Dagen därpå tar jag ytterligare tjugo milligram. Och jag intalar mig att jag inte sörjer den besjälade Bröderna Grimm-skogen, där man svävar med fotsulorna strax ovanför marken och där för en gångs skull allting drar åt samma håll. Åt mitt håll.

(Skriv om en synvilla)

I ditt slott

Du har sköldar längst upp på väggarna. Det blåser mellan dem. Att adeln ska behöva leva så dragigt och så kallt i sina stora slott! Jag har på mig underställ när jag besöker dig, vinter och sommar. Eco-Breeze. Jag smyger med det på kvällarna och på morgnarna, när jag ska i och ur mitt höghalsade flanellnattlinne. Vill inte göra dig förlägen.

Allt är inte uppvärmt. Mest sitter vi i den imposanta hallen, alltid med en ordentlig brasa, du i en fåtölj och jag på canapén med datorn på låren. Du älskar den fåtöljen. Sent artonhundratal men alls inte nedsutten. Där bläddrar du i gulaktiga luntor, mjukt linnehaltigt papper som spränger av fukt. Du har tagit upp dem ur slottsarkivet, har en vag aning om att du ska skriva slottets historia. Jag ser dig göra anteckningar i kollegieblock med olika färger, de faller omkring dig som störtande måsar när du blir trött och du börjar peka upp mot sköldarna, berätta och förklara varför du är ensam kvar i din ätt.

– Ja, det blir inga barn, säger du med alldagligt tonfall men dina ögon stirrar stint. Ifall jag skulle få för mig något annat. Så jag svingar mig upp på en påle mellan lättnad och besvikelse och ser ändå inte allt från ovan, det är trippel takhöjd här och trappan i mitten går upp mot de två gallerierna, innanför dem finns mindre rum, mycket lättare att värma upp. Det är idiotiskt att sitta här och frysa röven av sig. Det säger jag också och det låter som ett svar. Du talar om att generna liksom blir vana. Det tar några generationer, säger du.

Och om aftonen, tämligen sent, drar jag av mig mitt Eco-Breeze underställ som jag lär få nöta på. Inga nya generationer ska tränga fram ur mitt sköte. Inte med din hjälp. Jag går ut från badrummet i mitt flanellnattlinne med hus och blommor på, kysser dig kyskt och smyger tyst in under det kvävande, värmande bolstret.

(Utmaning: skriv om ett rum)

Inre och yttre ordning

Du brukar säga att den yttre ordningen avspeglar den inre, samtidigt som du flyttar på fåtöljen för att komma in i rummet eller petar bort ett förlupet bananskal med tån. Sen ställer du dig mitt på golvet och säger av någon anledning: ”Verrr-kli-gen!” varmed väl ska förstås att mina synapser måste befinna sig i ett kaotiskt tillstånd. Jag tänker mig en slarvig härva av taggtråd – men jag tänker i alla fall.

Nu ska du få se. Du kommer om en timme och kaffebordet är dukat, parketten moppad och alla små artefakter har hittat hem i hyllor och lådor. Allt är skurat och glänser med en hemlig lyster. Jag känner mig som en främling i mitt hem. Vet inte vad jag ska ta mig för. Jag kammar mattfransen och dammar i hörnet bakom teven.

Den yttre ordningen och den inre. Du måste märka det! När du förtjust uttryckt din glädje över tillståndet i mitt hem borde vi som vanligt övergå till vårt samtal om aktualiteter och böcker, rentav bli litet intellektuella emellanåt, men jag håller istadigt fast vid trivialiteter. Priset och kvaliteten på kaffe på Lidl jämfört med i handeln i stort – en jämförelse där Lidl klarar sig förvånansvärt bra kvalitetsmässigt. Bästa skurpulvret för diskhon. Du kommer försiktigt stickande med en kommentar om en bok och jag sätter mig att yvas över hur bokryggarna kommer till sin rätt i hyllan bakom dig.

Du måste märka det! Utan min vanliga oreda har jag inte en vettig tanke i huvudet. Det är renskurat därinne som härute. Jag klipper hjälplöst med ögonen och du gör samvaron kort. Besvärat tar du farväl. Jag bekräftade väl din tes över hövan men du gillar ändå inte vad du ser. ”Hur länge tror du att det här kommer att hålla i sig?” säger du konciliant. Det går din ära förnär att säga att du vill ha allt som förr, den gamla vanliga oredan, dammråttorna utefter väggarna; men det är vad du tänker. Du ser dig omkring, gör väl ett överslag över hur länge det kan ta att få det stökigt igen och jag flinar inombords. Du anar inte. Det kan gå i ett nafs.

(Utmaning: skriv om oreda)