Så nätt uti sina kläder

Det är den lilla i grön klänning som springer ut ur ringen och döljer ansiktet i händerna. Jag går fram till henne där hon står lutad mot en skrovlig lind. Bakom oss dör dansen – de är en man kort nu. En kvinna. En flicka.

Hon är kanske elva år och ny i gruppen. När jag lägger handen på hennes axel, skakar hon kraftigt på huvudet, böjer nacken framåt så långt det går och pressar knytnävarna in i ögonhålorna.
– Akta, du skadar ögonen, säger jag.
Hon skakar återigen på huvudet och jag glider ner på marken invid trädet, sitter vinkelrätt mot henne och tänker sitta på det sättet länge, ifall hon skulle vilja prata.

De andra löser upp ringen, plockar ihop. Det är bara i slutet av varje sammankomst vi har ringlekar, för att samla ihop oss och lära barnen litet om vårt kulturarv. Små grodorna och Skära, skära havre. De låtsas att de tycker att det är barnsligt, men i hemlighet älskar de det. Utom den här lilla damen, tydligen.

Det låter som om tårarna börjar sina. Jag ser upp mot henne, frågar:
– Kan du berätta varför du blev ledsen?
Tystnad.
– Var det någon som var elak mot dig?
Huvudskakning.
– Är det någon annan av ledarna du vill prata med? Någon du känner bättre?
Nu ler hon, rödögd och snorig, viskar:
– Nej.
– Ska vi gå en bit? frågar jag då.
Hon nickar och stoppar förtroendefullt handen i min stora näve. Vid diket stannar vi och jag lyfter henne över. Då säger hon:
– Det är en smärta för stor för ett barn.
Jag rycker till inför brådmogenheten.
– Vilket? frågar jag dumt.
– Den där sången. Viljen I veta. Det är en smärta för stor för ett barn, upprepar hon med betoning på varje stavelse.
– Förklara! säger jag.
– Jamen, det behöver inte förklaras, det är bara att sjunga texten.

Och så sjunger hon, ljust och rent:
”Jag håller dig så kär
Jag stiger dig så när
Jag kan inte säga hur vacker du är
Jag låter dig stå för en annan”

Rösten börjar svaja på sista raden och plötsligt förstår jag henne. Även jag får tårar i ögonen.
– O, min vän! utbrister jag och tar henne klumpigt i famn.
Det glimtar till i hennes ögon.
– Förstår du? Det är fruktansvärt för honom, om det nu är en han...
– Och så är det taskigt mot henne, fyller jag i.
– Just det, säger hon med dov röst. Jag kan inte bära det.
En ensam tår rinner ner från hennes vänstra öga men hon snyftar inte längre. Jag grunnar intensivt på hur jag ska klara min vuxenuppgift att trösta och reda ut.
– Kan det hjälpa dig att det är en ganska osannolik situation? I alla fall numera. Ingen människa avstår från det de vill ha nu för tiden, inte om de kan uppnå det.
– Det gör det ännu sorgligare, säger hon envist. Oj, där kommer mamma!
Hon trycker min hand , tar sikte på bron över diket och springer nätt och lätt mot klubbhuset.

(Utmaning: skriv om att avstå)