Mr. Pettybottom

Jag var barfota på gatan och på gårdarna med de andra gossarna. Vi letade kopparskrot att stjäla och sälja. Det var spännande med denna skattjakt, som dessutom kunde inbringa flera shilling. Bakom dassen hade vi lagt upp varsin hög, som vi turades om med att vakta.

Så hittade jag en fyndighet på den lilla tippen invid Rustic Lane: fyra stora grytor, förtennade visserligen, förstås, men likväl många härliga pund ren kopparvikt. Försiktigt smög jag tillbaka mot upplaget bakom dassen, tänkte göra slut för idag, nu när jag hade så mycket.

Eftersom jag kom från Rustic Lane, kom jag via dassens östra gavel. Dick, som höll vakt, såg mig inte. Nej, han såg mig inte, för han var fullt upptagen med att rota i min hög! Med ett vrål störtade jag fram. Grytorna for slamrande till marken och jag var över Dick, brottade ner honom med mina seniga armar, höll honom fast och slog och rev och slet och skrek.

Hur Mr. Pettybottom kunde uppenbara sig i vårt fattiga grannskap är ännu en gåta, men där kom han, promenerande runt gaveln, där jag nyss dykt upp. Kanske hade han sett mig med mina kittlar och följt efter? Han gick ända fram till oss och tryckte spatserkäppen mot en punkt vid tredje revbenet där det gjorde rejält ont.
– Balans, min käre gosse, balans! sa han med en underligt sjungande röst.
Han lättade så mycket på trycket från käppen, att jag kunde långsamt kava mig upp.
– Han tog min koppar, mumlade jag trumpet.
– Du verkar ha nog och övernog, sa han och svepte med käppen mot de kringströdda grytorna. Nu tar vi en droska hem till mig och diskuterar saken.
Jag tittade frågande mot Dick men Mr. Pettybottom ruskade på huvudet.

Det var en underlig syn, en gentleman med käpp och vaxade mustacher, som kom kånkande på kopparskrot – jag kunde inte bära allt – från ett dass i fattigkvarteren.

Vi åkte till hans vackra hus och han började genast undervisa mig i jämnmod. Då tyckte jag att huset var storslaget, men jag har lärt mig med åren att Mr. Pettybottom bor sparsmakat, för att inte säga asketiskt, för sin klass.

Jämnmod var det första månaden. Sen kom uppmärksamhet. Sen fick jag vila i sex månader, för att smälta och praktisera det jag lärt. Så började vi om igen, med jämnmodet. Det var ungefär då som Mr. Pettybottom bad min mamma om att få adoptera mig. Hon sa ”ja”, på villkor att jag fick hälsa på ofta.

Nu sitter jag i mina rum i Oxford. Brevet från advokaten ligger framför mig på skrivbordet. Mr. Pettybottom dog i förrgår i ett slaganfall. Lugnt, balanserat tänker jag på allt han gjort för mig, hur tacksam jag är, inte minst över att jag alltid uttryckt min tacksamhet. Att han visste.

(Utmaning: skriv om att tygla humöret)