Resan

Och vi for över vattnet till Finland, Kjetil och jag. Det var innan, långt innan Östersjön blev en blågrön sörja på sommaren. På båten minns jag inte vad vi gjorde. Det var så länge sedan. I Helsingfors bodde vi fräscht och anonymt på ett vandrarhem i en förort. Vi gick på någonting som liknade Tom Tits. Kan inte dra mig till minnes vad det hette. Jag har aldrig varit på Tom Tits. Vi var så intresserade, till och med att innerstadsbussarna saknade dörrstopp märkte vi. Och solen sken. Jag insisterade på att vi skulle ut till Sveaborg, Sveriges svindyra, fumliga, misslyckade försvarsverk mot ryssarna, men dit fick jag åka ensam. Jag insisterade på att Kjetil skulle läsa min dagbok, men när han kom till de fiktiva avsnitten bad han att få hoppa över dem. ”Det är litt kjedelig. Bare litt.” Snart lärde jag mig att insistera på att han skulle sköta snacket. När han beställde på norska kunde alla plötsligt tala svenska. När jag försökte prata med folk, gick de över till engelska. Kjetil mötte en ström av sympati och värme. Jag isolerades mer och mer i min rikssvenska plexiglaskub, tacksam över att åtminstone få beskåda broderskapet.

Vi var där i två-tre dagar. Vi hördes inte mycket sen.

(Utmaning: skriv om något norskt)