Murarna på Lesbos

Nu sa hon det igen:
– Livet är inte snör-rakt, sa hon.
Alltid när hon sa det, gjorde hon ett litet uppehåll mellan ”snör-” och ”rakt”, och jag såg ofelbart för mig min hunds alla leksakssnören, särskilt det chockrosa, hur det låg i många åttor och snoddar på golvet när vi hade busat. Och jag vågade mig på att säga:
– Varför ”snöre”? Varför inte ”linjal”?
Då gav hon med sig på en gång, kom på att snörliknelsen hade brister. Sen sa hon ändå nästa gång, när hon kontemplerade någon olycka eller liten fadäs:
– Livet är inte snör-rakt.
– ”Linjal!” påminde jag.

Hon hade knappt någon tid för livet utanför. På nätterna satt hon och plöjde Nationalencyklopedin. En dag när jag kom upp, kom hon glädjestrålande emot mig:
– Alla linjaler är inte raka!
– Joho! sa jag tanklöst.
– Nähä! För det finns något som heter den lesbiska linjalen.
– Och den är förstås ”bent as a nine bob note”?
Hon drog efter andan.
– Vad betyder det? sa hon.
– Förlåt, jag försökte skoja. Det är slang för homosexuell.
Hon log inte ens.
– Nej, murarna på Lesbos under antiken hade böjliga metallinjaler, av någon blylegering, tror jag, som de kunde mäta omkretsen på pelare och sånt med. Ett sådant lämpligt litet verktyg!
Vi föll i stum beundran, som vi ibland kunde göra.
– Så nu kan jag varken säga ”snörrakt” eller ”linjalrakt”, sa hon nästan drömmande.
– Men du säger alltid snörrakt ändå.

(Utmaning: skriv om en linjal)