Dröm med öppna ögon

Jag drömde intensivt om att bli skidåkare. Var också ganska bra på det, på mina trälagg som jag envist höll fast vid. Enkla men grandiosa drömmar, om att bli intervjuad, flämtande och snorig, efter målgången. Då skulle jag briljera med mitt utanförskap, med att inte hålla mig med i sportens landvinningar – en kuf i ett litet hus på ett berg.

Det var intervjuerna som återkom i alla de andra dagdrömmarna. Vad jag än blev i fantasin, blev jag intervjuad och fotograferad eller filmad och kunde visa upp ett åtråvärt liv. Nu tror jag inte längre att det var åtråvärt för andra, men det var åtråvärt för mig. Jag var författare, förstås, eller politisk rådgivare någonstans i världen, långt, långt bort. Gick sval och samlad genom ett liv fullt av åtaganden, som om jag kunde göra det som ålåg mig med vänsterhanden eller när jag sov.

Intervjuer, intervjuer. Höra sin egen röst. Orera. Få uttrycka sig väl om sitt eget. En futtig sak att drömma om, en futtig sak att få till stånd.

Jag dagdrömmer inte längre. Ersätter drömmarna med att leva, medan tid är. Kanske är det för att jag fått muntäppa och skulle bli pinsam när jag blev intervjuad, långa tystnader medan jag letade efter ord. Jag vill också tro att det är för att jag kommit närmare mitt eget liv. Fått tillfredsställelse i det, inte behöver det grandiosa för att kunna se mig själv.

(Utmaning: skriv om en dagdröm)